Akademikerna varnar för hjärnflykt
Finland riskerar att förlora toppforskare på grund av sparkraven på universiteten. Regeringen påskyndar hjärnflykten och skymfar oss till kraftlöshet, säger forskarna.
Våren 2014 fick professorn i genetik Niklas Wahlberg vid Åbo universitet ett läckert anbud. Lunds universitet erbjöd honom en fast tjänst som professor och museichef, och efter förhandlingar fick också hans hustru jobb i Lund.
– Då kunde vi inte motstå erbjudandet, säger han.
Paret flyttar till Skåne efter höstterminen. Allt var klart redan i våras, före besparingarna i utbildningspolitiken som följde med maktskiftet.
– Det som har hänt i år har bara bekräftat att vi valde rätt, säger Wahlberg.
Han hade räknat med att få en fast professorstjänst i Åbo efter en pensionering, men så blev det inte.
– Hela professuren sparades bort, den lades på is.
Åbo universitet måste spara nio miljoner euro som en följd av regeringens utbildningspolitik. Det ena universitetet efter det andra har samarbetsförhandlat i år.
– Det är en lättnad att jag slipper den här grymma karusellen, säger Wahlberg.
I Lund väntar en fast professorstjänst plus beviljade forskningsanslag från Vetenskapsrådet i Sverige.
– Rena drömmen, säger Wahlberg som forskar i biologisk mångfald.
Få forskare får en sådan chans. Wahlberg tror ändå inte att Åbo töms på forskare. Bara familjeskäl kan vara ett hinder.
– Folk här i trakten är rätt ortstrogna. Nu är de rädda för att bli arbetslösa. Det ser väldigt deprimerande ut.
Osynlig hjärnflykt
I Helsingfors är mönstret annorlunda. Med över 1 500 jobb hotade på huvudstadsregionens två universitet är det mycket folk på väg bort. Ekologiprofessorn Anna-Liisa Laine twittrade nyligen att hon aldrig förut har skrivit så många rekommendationer för unga forskare som söker sig utomlands för att de inte ser någon framtid här.
Det blev en smärre uppståndelse i slutet av sommaren när den internationellt erkände professorn Jaakko Hämeen-Anttila tillkännagav att han lämnar HU för gott. Han hänvisade till regeringens kolossala sparkrav på den högre utbildningen i allmänhet och på HU i synnerhet.
Nu varnar Professorsförbundets ordförande Kaarle Hämeri för hjärnflykt. Han antar att de flesta toppforskare som går nu har beslutat sig tidigare.
– Regeringens sparpolitik har fungerat som språngbräda.
Några toppnamn kan vi avvara, men vad värre, menar akademikerna, är att Finland riskerar att förlora yngre forskare i början av sin karriär. De som inte har familj söker sig fortast bort.
– Den som tänker sig en vetenskaplig karriär ser större chanser till jobb och finansiering utomlands. Den här hjärnflykten är till största delen osynlig och svår att bokföra, säger Forskarförbundets ordförande Petri Koikkalainen.
När Kaarle Hämeri påpekade detta i Yles A-studio i måndags kontrade undervisningsminister Sanni Grahn-Laasonen (Saml) med att det är naturligt och bra att unga forskare skapar internationella kontakter.
– Visst, men när allt fler söker sig utomlands rubbas balansen om vi inte lyckas locka hit utländska forskare i stället, säger Hämeri.
Projektanställda förlorar
Petri Koikkalainen påpekar att universitetens samarbetsförhandlingar automatiskt föranleder rekryteringsförbud. Få vågar tro på nyanställningar strax efter fullbordade uppsägningar. Det dränerar landet på forskarförmågor.
Hjärnflykten och arbetslösheten ökar ytterligare då regeringen stryper bidragen till innovationsfinansieringsverket Tekes med 100 miljoner euro.
– Tekes-pengarna är uttryckligen avsedda för forskningsprojekt. När pengarna är slut får de lite äldre projektanställda gå. Även inom teknik kan det vara svårt att som forskare få jobb som produktutvecklare på ett företag, säger Koikkalainen.
Allra knepigast är situationen på Helsingfors universitet där finansieringssmällen sammanfaller med en organisationsförändring. Regeringen kräver profilering och prioriteringar. Enskilda ämnen lär försvinna och ersättas av studieprogram, men än vet ingen exakt hur.
– Situationen är mycket oklar. Det rör om för precis alla, säger Kaarle Hämeri.
Han hoppas att regeringen kommer de svårast drabbade universiteten till mötes innan riksdagen slår fast budgeten.
– Huvudstadsregionens universitet riskerar att förlora över tusenfemhundra jobb. När industrier säger upp stort brukar regeringen ordna med uppvaktning och stöd, men vi har inte sett till några ministrar.
Är docent ett skällsord?
Som om regeringens toppstyrning av och sparåtgärder mot universiteten inte var nog upplever akademikerna också att makthavarna hånar dem.
I somras sade finansminister Alexander Stubb (Saml) att "om det har funnits tre skäl till att bli professor – juni, juli och augusti – är det inte längre så". Ändå jobbar få yrkesgrupper lika mycket som professorerna.
Stubb har också sagt att han hellre lyssnar till Finansministeriets tjänstemän än till "jourhavande docenter". Och i onsdags talade statsminister Juha Sipilä (C) i tv, på bästa tittartid, nedsättande om "all världens docenter". Det föranledde en storm bland akademiker på sociala medier.
Petri Koikkalainen undrar om Sipilä och Stubb inte förstår att forskarna är en heterogen grupp vars jobb är att föra fram kritiska åsikter, också sinsemellan.
– Jag upplever närmast kraftlöshet. Det vi hör är inte enskilda uttalanden utan ett mönster. Har Sipilä och Stubb gjort docent till ett skällsord? Ser de faktiskt så här schablonmässigt på forskarsamfundet?