Vänsterförbundet väljer väg

Med undantag för EU-valet i fjol har Vänsterförbundet gått bakåt i de inhemska valen länge. I riksdagen har gruppen nästan halverats på tjugo år, från 22 ledamöter 1995 till 12 i dag.

Det senaste valnederlaget kom dessutom som en ren överraskning också för partiet.

Samtidigt har enskilda profiler kammat hem enorma valframgångar. En sådan person har Paavo Arhinmäki varit i Helsingfors, då han 2011 steg till fjärde plats bland hela landets röstmagneter.

Men i våras gick två stigande stjärnor förbi Arhinmäki i röstmängd, dessutom i mindre valkretsar: Li Andersson i Åbo och Hanna Sarkkinen i Uleåborg. Redan ett par dagar efter valnederlaget var det de här namnen Arhinmäki lyfte fram i sin blogg som "Vänsterförbundets framtid".

Arhinmäki kastade inte in handduken efter valet, även om han redan då fick en motståndare: riksdagsledamoten Jari Myllykoski, som i vredesmod efter det misslyckade valet meddelade att han utmanar partiledningen och vill föra fram arbetarklassen.

I dagsläget säger bedömare inom partiet att hans chanser är ringa. Myllykoski beskrivs som en profil med goda kontaktytor till facket, men han är inte tillräckligt känd ute i alla landsändor.

Det dröjde ändå tills partifullmäktige under förra veckoslutet innan Arhinmäki meddelade att ha inte ställer upp i ordförandevalet nästa sommar. Så gott som omedelbart lyftes samma tre namn upp i spekulationerna som funnits med redan innan Arhinmäkis beslut – Andersson, Sarkkinen och partiets vice ordförande, gruppordförande Aino-Kaisa Pekonen.

Innan de officiellt gett sig in i kampen om ordförandeposten är utlåtandena om namnen försiktiga inom partiet.

Aino-Kaisa Pekonen lyfts ändå fram som en väldigt stark kandidat av en partiveteran, som hänvisar till att hon sitter andra perioden i riksdagen, är erfaren och som utbildad närvårdare tilltalar både traditionella löntagargrupper och yngre rödgröna. Att Pekonen också varit en nära parhäst till Arhinmäki uppfattas inte som något negativt. Det finns inte något galopperande missnöje med Arhinmäki som skulle ha lett till hans beslut.

Vilken inverkan det har att Li Andersson och Hanna Sarkkinen är färska riksdagsledamöter beror på synvinkeln. En av de vänsterförbundare som uttalar sig förhåller sig lite tveksamt till erfarenheten, medan det också finns exempel på att det inte alls behöver spela någon roll. Paavo Arhinmäki valdes till exempel till partiordförande två år efter att han blev invald i riksdagen.

Statsminister Juha Sipilä (C) hade hunnit sitta i riksdagen bara ett år då han blev Centerns ordförande och potentiell regeringschef – det är lika lång riksdagserfarenhet som Li Andersson och Hanna Sarkkinen kommer att ha vid nästa partikongress.

För Li Andersson talar det faktum att hon har ett dokumenterat massivt stöd i hela landet som mättes under EU-valet, och dessutom har fått en stor mediesynlighet, framhåller en partikälla. Sarkkinen är mest känd i den egna Uleåborgstrakten.

Väcker känslor

Men det personifierade ordförandevalet är något som väcker blandade känslor.

– Det är klart att det här är ett tillfälle att föra en linjediskussion, men den hör främst ihop med partiprogrammet som utformas. Ordförandevalet är en del av det, men partiet är inte bara en person, säger Pia Lohikoski, Kervopolitiker och vice ordförande i partifullmäktige.

– Visst vill massmedia gärna personifiera partiet i en person. Den kommande ordföranden ska ändå driva den politik hela partikongressen godkänt. Men jag hoppas också att det är en person som uppträda analytiskt och snabbtänkt, som har en politisk näsa och snabbt kan ta till orda, och som tänker självständigt.

Svart häst

En vänsterprofil som också dykt upp i spekulationer som en svart häst är professor Heikki Patomäki, partistyrelsemedlem och aktiv debattör om global och ekonomisk politik. Själv säger han ändå att det inte är aktuellt att ställa upp – "ordförande måste sitta riksdagen".

Patomäki är mer benägen än Lohikoski att tro på signalvärdet i ordförandevalet.

– Jag är för en aktiv förnyelse av partiet, och av de namn som nämnts i offentligheten är Li Andersson en som kan förnya. Det handlar inte bara om ett skifte utan också om att bli av med en viss historisk anknytning till kalla kriget, och att förknippas med den symboliken i folks sinnebild. Riktningen måste vara en annan, för sedan 1995 har Vänsterförbundet förlorat alla inhemska val, säger Patomäki.

Ett dilemma har också varit regeringsmedverkan som försvårat möjligheten att ge ett trovärdigt alternativ till nyliberalismen, bedömer Patomäki.

Lohikoski anser att det ändå varit just den profilerade ekonomiska politiken som utkristalliserat VF.

– Partiet har haft en klar profil och det är nu som man ser att också socialdemokraterna börjat ta till sig en del av samma stimulanspolitik. Då måste vi kunna framhålla att vi haft den linjen konsekvent. Gentemot de gröna är vi trots allt ett arbetarparti, med en djupare röd färg. Jag tror att ögonen kommer att öppnas för vem som verkligen konsekvent drivit de mindre bemedlades frågor, säger Lohikoski.

Heikki Patomäki lyfter fram partiets interna demokrati som ett bärande tema i ordförandevalet. Han anser att det finns en del att förbättra. En förnyelse i den riktningen kommer redan i samband med ordförandevalet, då Vänsterförbundet genomför en rådgivande medlemsomröstning. Patomäki hoppas att stadgarna i framtiden ska medge också bindande medlemsomröstningar, men också den här ser han som starkt moraliskt bindande.

– Om medlemmarna skulle ge ett tydligt utslag, och partikongressen ett annat, vore det ju katastrof. Men det blir en väldigt intressant katalysator för hur nära gräsrötterna partiorganen är. Ju större förskjutningen är mellan medlemsomröstningen och åsikterna på kongressen, desto större är den klyfta som kan påvisas.