– Det är ganska våghalsigt, medger han:

Med en lång historia inom pappers-, förpacknings- och mejeriindustrin, som direktör vid Tetra Pak och Valio och som industrikonsult i Wiesbaden i Tyskland, har Harry Salon­aho, 66, haft både erfarenhet och insyn i arbetsmarknaden i olika länder.

Men han klev ut genom fönstret och blev forskare.

Salonaho skrev sin doktorsavhandling om behovet av reformer på arbetsmarknaden, med jämförelser till Sverige och Tyskland – men inte med bakgrund i juridiken. Han verkar förberedd på att det kan komma kommentarer om greppet.

– Det var kanske en viss naivitet som drev mig: jag vill verkligen förbättra diskussionen och kunna tänka att om Finland får upp sin sysselsättningsgrad till den nivå som råder i Sverige, så har jag kanske bidragit med en skärv, säger Salonaho som oroar sig över att det försvunnit omkring 100 000 industrijobb i Finland.

"Tvångslagarna" är udda

Persongalleriet som intervjuats består av de högst uppsatta ledarna på den finländska arbetsmarknaden och en rad specialister.

Avhandlingen, som han disputerar med på måndag, utmynnar i en rad förändringsförslag för den privata sektorn.

Här finns allt från lokala förhandlingar, samarbetslagen och förtroendet mellan parterna till de omstridda nollavtalen, villkoren för visstidsjobb och straffet för olagliga strejker. Vi ska återkomma till förslagen strax.

Men just nu pågår skeenden som inte direkt finns med i avhandlingen. Finlands Näringsliv EK meddelar att det inte kommer att knyta fler centrala arbetsmarknadsuppgörelser, transportfacket AKT reagerar med att hoppa av förhandlingarna om arbetsmarknadsuppgörelsen och Posten strejkar.

– Redan av mina intervjuer framgick att regeringens roll i trepartssamtalen kritiseras, både av arbetsgivare och av arbetstagarnas representanter. Det kom fram ett önskemål om att regeringen ska ha en starkare roll. Det här var visserligen under Katainens regering. Men jämför man med Tyskland så stakar staten där ut vad den vill uppnå, med en fastslagen tidtabell, och parterna förhandlar så att säga i skuggan av lagen.

De så kallade tvångslagarna som regeringen föreslår är en udda fågel, anser Salonaho.

– Jag har svårt att tänka mig att inte parterna skulle få komma överens om bättre villkor om de vill.

Tidpunkten för EK:s uttalande om slutet på centrala löneuppgörelser förbryllar också och Salonaho påpekar att EK gjorde likadant 2007, som startskott till den branschomgång som i efterhand pekats ut som vådligt dyr.

– Titta bara vad som hände, då blev det en katastrof. Det tiger EK om nu. Jag tror personligen det handlar om en bristande utbildning bland dem som ska förhandla om avtal. Bland mina intervjuade finns en stor efterfrågan på ordentlig och bred utbildning, säger Salonaho och menar inte bara förhandlingsteknik utan också hur parterna samsas kring en gemensam situationsbild.

"Skydda också sysselsättningen"

Salonahos förslag är av olika natur – både sådana som kan förarga näringslivet och sådana som kan förarga facket – men flera förnyelser är sådana som får försiktiga nickningar från flera håll, säger han.

En är tesen att omdefiniera skyddsprincipen – att den svagare parten, arbetstagaren, alltid ska skyddas.

– Det finns visserligen skäl att hålla kvar den principen. Att arbetstagaren skyddas är förnuftigt. Men det jag har frågat är om man också borde skydda antalet arbetstillfällen, säger Salonaho och hänvisar till grundlagen, som förutsätter både skydd för individen och främjande av sysselsättningen.

På den frågan har han fått positiv genklang också från fackets håll i intervjuerna. Men riskerar det inte bli en motsägelse?

– Det behöver inte bli det. Ett exempel är villkoren för deltidsjobb, visstidsjobb och andra anställningsförhållanden som inte är fasta anställningar på heltid. I Tyskland är det tillåtet att anställa på tidsbegränsat kontrakt tre gånger under två års tid utan att uppge orsak, och nygrundade företag får använda sig av visstidskontrakt obegränsat under de fyra första åren, säger Salonaho.

I gengäld skulle han förbättra villkoren för arbetstagare med nollavtal, det vill säga löpande inhopparavtal utan några garantier på arbetstid alls.

– Jag föreslår att man förbjuder nollavtal. I värsta fall handlar det om människor som sitter vid sin telefon och väntar på att det ska pipa till för att bli erbjudna fyra timmar arbete en fredag kväll. Det är inte mänskligt. Det måste finnas mänsklighet för att alla ska göra ett produktivt jobb. Ett minimikrav jag föreslår är åtta timmar per vecka.

Precis som i samhällsdebatten i övrigt tar Salonaho starkt fasta på tilliten mellan arbetstagare och arbetsgivare.

En liknande slutsats drog också utredningsman Harri Hietala, som i höstas gjorde en utredning om lokala förhandlingar för statsrådet, och påminde om förtroendets betydelse.

Förtroendefrågan skulle Salon­aho tackla med gemensam utbildning, men också genom att ställa verkliga krav på samarbetsförhandlingarna, för att de inte ska upplevas som en "uppsägningsautomat". Om anställda sägs upp av produktionsskäl är det rimligt att arbetsgivaren ska kunna säga vilka andra åtgärder man inför för att öka lönsamheten.

I gengäld skulle han mota olagliga strejker med hårdare hand och högre vite. De flesta av dem uppstår som protester mot uppsägningar, men då ska omställningarna och samarbetet i företagen skötas bättre, och frustrationen kanaliseras på något lagligt sätt, menar han.

– En olaglig strejk bryter uttryckligen mot lagen. Det skapar ett slagträ mot arbetstagarna helt i onödan.

 Salonaho disputerar vid Hanken den 30 november.