Transportfacket var Lonkas stamkund
Tidigare riksförlikningsman Esa Lonka minns att transportfacket AKT på hans tid hotade strejka varje år.
Arbetsmarknaden är upp och ner och förhandlingarna om samhällsfördraget hotar klappa ihop efter Bil- och transportarbetarförbundet AKT:s bud att man lämnar förhandlingarna som motåtgärd mot EK:s beslut att upphöra med centrala avtal.
Att AKT står i centrum överraskar inte Esa Lonka som var riksförlikningsman 2009-2014.
– På min tid var AKT stamkund som gav strejkvarsel varje år. Ibland kunde hoten avvärjas, ibland bröt strejk ut. Jag har inte statistik på hur många gånger AKT var inblandat i konflikt under mina år som riksförlikningsman, men helt klart är att AKT var i topp.
Varför?
– AKT består av många mindre branscher med många olika avtal. Alla har inte samma påtryckningsmöjligheter, därför tar AKT lätt fram sitt tyngsta vapen, att stoppa hamnarna. Det kan göras enkelt om några tusen hamnanställda lägger ner arbetet. Hamnen fungerar därför som AKT:s specialvapen.
Har AKT därför låg tröskel att varsla om strejk?
– Man tar snabbt till hamnvapnet eftersom följderna blir så stora för hela samhället. Men jag upplevde aldrig att AKT skulle ha varslat om strejk som påtryckning. AKT:s hot var alltid allvarligt menade och steget till strejk kort.
Blev du blev överraskad att det var AKT som hoppade av förhandlingarna om samhällsfördraget?
– Trots det som jag nyss sade så kom AKT:s utspel som en liten överraskning. Jag hade fått bilden av att förhandlingarna löpte bra i god anda. Men man ska minnas att AKT:s åtgärd bara var ett svar på EK:s beslut från dagen innan att upphöra med centrala avtal. Det retade upp motparten.
Hur ska det här sluta?
– Nu tycks vi vara i en situation där parterna hotar och överbjuder varandra. Det gäller att ha is i magen och inte höja insatserna. Här har ingendera parten rent mjöl i påsen. EK har länge sagt att man inte längre vill ingå centrala avtal, så det var ingen nyhet. Inte hade man behövt gå ut med beslutet just nu.
– Alla vet att förnuftet ändå segrar i slutändan. Om ett centralt avtal kan nås som är klart bättre än vad man kan uppnå förbundsvis så har självklart EK beredskap att godta det.