"Ska man ha hjälp måste man själv vara aktiv och kräva det"
Unga i Helsingfors som mår psykiskt dåligt kan vara tvungna att vänta länge på hjälp. Och den som inte är tillräckligt sjuk kanske inte får någon hjälp alls. HBL har träffat Sofia och Amanda som berättar om sina erfarenheter.
Sofia, 18 år:
Då jag gick i högstadiet började jag känna av att jag inte mådde bra. Jag sökte hjälp hos skolkuratorn, men i gymnasiet blev jag allt mer trött och nedstämd.
En dag fick jag en panikattack mitt under skoldagen. Jag började skaka, gråta och fick svårt att andas. Skolkuratorn som råkade komma förbi kunde förklara att det var en panikattack, att jag inte höll på att dö.
Under en längre tid kom panikattackerna varje dag, ofta under skoldagen. Nu kommer attackerna inte längre lika ofta, men tröttheten och nedstämdheten finns kvar.
Jag har alltid sökt hjälp mot mitt illamående. Skolkuratorn har varit ett stöd ända sedan högstadiet, och sedan våren går jag också hos krisjouren för unga. Krisjouren har också varit ett stort stöd, men de erbjuder egentligen bara kortvarig hjälp. Jag önskar att jag kunde gå i mer långvarig psykoterapi och få verktyg för att handskas med illamåendet.
Av skolläkaren fick jag remiss till ungdomspsykiatrin där vårdbehovet skulle utredas. Jag fick träffa en läkare och vårdare, fylla i blanketter och de träffade också mina föräldrar. Sedan bestämdes det att jag skulle gå i terapi.
Nu träffar jag en annan läkare och vårdare ibland, men jag känner inte att jag blir hörd och får berätta min version av situationen. Jag kan få frågor om vilka böcker jag gillar och om jag läst något i tidningen. Var terapin blev av vet jag inte, och då jag försökt fråga om målet med träffarna, tidtabellen eller terapin får jag bara svävande svar. Jag vet inte ens om jag är på kö till terapi.
Ovissheten är tung. Det känns som om jag är inne i en cirkel, att ingenting går framåt och allt är hopplöst. Inte väntar jag mig att det ska gå snabbt, men jag vet inte heller hur länge jag orkar tro på att jag får hjälp.
Skolkuratorn har frågat om jag har möjlighet att gå i terapi privat. Om det inte snart händer något försöker jag nog privat. Men tanken på att söka en terapeut och berätta min historia till ständigt nya människor skrämmer mig mest av allt."
Amanda, 29 år:
Det är svårt att säga när jag började må dåligt – då man är barn vet man inte vad som är normalt och hur det borde vara. Men nu efteråt kan jag se att mitt illamående nog började redan i ettan eller tvåan.
Jag tror inte att någon annan heller förstod hur dåligt jag mådde till en början. Jag presterade bra, skötte skolarbetet till varje pris och höll uppe fasaden. Samtidigt upplevde jag att jag inte kunde vara mig själv och jag kände mig otrygg, vilket antagligen gjorde mig deprimerad. Men ingen annan pratade heller om psykiskt illamående under hela skoltiden.
Då jag slutade gymnasiet kom väggen emot. Jag började få panikattacker och vågade inte ens gå till postlådan.
Min mamma hittade krisjouren för unga och dit gick jag. Den var väldigt bra, tröskeln var låg och de gav mig tid. Där gick jag längre än det egentligen är meningen.
Då läget blev akut hamnade jag på bäddavdelning. Där tog alla för givet att jag visste vad det var frågan om och hur de kunde hjälpa mig. Men det gjorde jag ju inte, då man mår dåligt är det svårt att hänga med och det är inte sagt att man ens vet att fråga efter en vårdplan. Informationen borde vara mycket tydligare. Då kunde också vården lyckas bättre.
Senare återvände jag till krisjouren då jag inte fick annat stöd, men inte kunde de ju heller riktigt hjälpa mig då mina problem var så grava. Stadens psykiatriska poliklinik och Studenthälsan har gjort akuta små insatser, men hjälpen har varit kortsiktig. En dag gick jag till jouren vid Aurora, men skickades hem igen. Två dagar senare försökte jag begå självmord. Det känns ju alldeles hopplöst då man inte får hjälp då man ber om det – det är redan en jättehög tröskel att göra det. Får man nej frågar man inte fler gånger.
Min erfarenhet är att vården åtgärdar det akuta, sätter plåster på såret, men inte tar itu med orsakerna till att man mår dåligt. Ska man ha hjälp måste man själv vara aktiv och kräva det. Informationen är knapphändig, och någon vårdplan har jag inte fått se förrän jag bett om det. Det vore lättare att förhålla sig till vården om man visste vad planen är och vilka alternativ som finns.
Hur det går hänger också mycket på enskilda personer, vem man råkar ha att göra med. Jag hade turen att till sist hitta en bra terapeut som kunde hjälpa mig och som inte gav upp. I ett och ett halvt år gick jag privat och mina föräldrar betalade för terapin då jag inte fick den beviljad, men alla har ju inte den möjligheten. Sedan fick jag terapin beviljad och ersatt av Folkpensionsanstalten. Fem år gick jag i terapi. Nu har jag en vårdkontakt till staden men den är helt sporadisk och kommer kanske snart att upphöra.
Också ungdomsverkstaden Sveps har varit till stor hjälp, och chatten Sluta panta. På Sveps fick jag ett ställe att gå till, regelbundenhet, annat att tänka på och handledare som kunde hjälpa till med det praktiska. Sådant är viktigt. Och att någon ser helheten och det som är positivt, och inte bara fokuserar på det som inte funkar.
Jag tror att det hade hjälpt mig massor om man vågat se illamåendet redan tidigare och pratat om det. Över huvud taget borde man tala mer om psykiskt illamående, också i skolan, och satsa på förebyggande. Nu får man ofta hjälp först då det gått för långt. Då jag första gången gick till skolkuratorn gav läraren mig en lapp i smyg där tiden för mötet stod antecknad. Jag förstod att det var mycket hysch-hysch och skamligt."