Riskfyllt att manipulera klimatet
Tänk om vi installerade speglar i rymden, sprejade diamantdamm i luften eller odlade plankton i havet för att kyla klimatet. Om inte etiken eller ekonomin hindrar klimatmanipuleringen är det bara fantasin som sätter gränser.
Om en vecka fortsätter FN-förhandlingarna om att bromsa klimatförändringen. Utöver dem som förespråkar och dem som motsätter sig politiska beslut om utsläppsminskningar finns en tredje kategori: de som vill manipulera klimatet.
Människans nyfikenhet, innovationsförmåga och behov av att kontrollera naturen är mycket äldre än klimatpolitiken. Redan 1891 sökte den tysk-amerikanske ingenjören och uppfinnaren Louis Gathmann patent på artificiellt regnväder.
Gathmann ville skjuta upp en kolsyrebomb som skulle explodera i atmosfären och bilda regnmoln. Han skrev boken Rain Produced at Will, men i den mån världen minns honom är det för Gathmann-vapnet, en 18 tums haubits med usel träffsäkerhet.
Under 1900-talet patenterades många vädermanipulationer; allt från molnskingringsteknik till regnmaskiner och cyklonhanteringssystem. I dag siktar uppfinnarna förbi vädret, rakt på klimatet.
Det har skrivits ett otal böcker om klimatmanipulering, eller geoengineering som det heter på engelska. Tanken är att klimatförändringen är farlig, men att det är för jobbigt att fasa ut de fossila bränslena. Varför då inte nyttja människans innovationspotential för det gemensamma bästa?
Så resonerar britten Oliver Morton i sin nya bok The Planet Remade. Han får det att låta enkelt, men de flesta är kritiska till klimatmanipulering.
– Det är alltid bättre att åtgärda problemets orsaker än följderna, säger Hannele Korhonen, gruppchef för atmosfär- och havsmodellering vid Meteorologiska institutet.
Resor i tiden
Siktar man ändå på artificiell klimatnedkylning finns två strategier, CDR och SRM. Med CDR avlägsnas koldioxid ur atmosfären så att växthuseffekten försvagas.
– Det är som att resa bakåt i tiden och återställa klimatet, men det förutsätter att man kan förvara koldioxiden tryggt, säger Hannele Korhonen.
SRM går ut på att minska på solstrålningen. Det är ungefär som en resa till framtiden, för det har inslag av science fiction, eller vad sägs om konstgjorda vulkanutbrott?
– Jag är riktigt skeptisk till SRM. Vi känner inte till följderna av minskad solstrålning, säger Korhonen.
Ändå växer idéerna fram som svampar i regn. Den mest omtalade bygger på vetskapen att vulkanutbrott kyler klimatet. Alltså kunde man imitera vulkaner genom att spruta ut vattenlösliga sulfatpartiklar i atmosfären. Partiklarna reflekterar solstrålarna.
Till de uppenbara riskerna hör att sulfatmoln kan skada ozonskiktet och värma upp den lägre stratosfären, vilket i sin tur kan rubba luftströmmar och klimatsystem. Solljuset skulle försvagas, likaså solpanelernas effektivitet. Därtill kommer en del okända risker.
Dyra diamanter
En pinfärsk studie vid Harvarduniversitetet föreslår att sulfatdropparna byts ut mot nanopartiklar av antingen diamant eller aluminiumoxid.
– Diamantdamm är dyrt men för den skull inte helt uteslutet. Vi vill släppa tanken på att SRM måste göras med sulfater, säger Debra Weisenstein till Scientific American.
Hennes team hävdar att aluminiumoxid eller diamantdamm, jämfört med sulfater, skulle påverka ozonskiktet, stratosfären och solljuset klart mindre. Däremot skulle det påverka plånboken. Diamantstoft kostar snäppet under 100 euro kilot, och det skulle behövas hundratusentals ton damm (tiotals miljarder euro) för att eliminera växthuseffekten av bara någon procent av de mänskliga utsläppen.
Harvardforskarna påpekar att priset skulle sjunka över tid, men å andra sidan varnar de för okända risker. Hannele Korhonen tänder inte på den här sortens experiment.
– Bara i ett läge då klimatförändringen ser ut att orsaka omåttligt mänskligt lidande kunde man överväga något sådant här. Annars tycker jag det vore ansvarslöst. Ingenting i den här stilen har ens testats.
Och även om diamantsprejen verkligen kylde klimatet kvarstår andra problem. Om koldioxidhalten i atmosfären fortsätter att öka fortsätter havsförsurningen också. Därmed riskerar korallreven – som hyser en stor del av det marina livets mångfald – att vittra sönder.
Och slutar man någon gång att spreja kan man befara en drastisk uppvärmning, eftersom koldioxidhalten fått skena i väg.
Ännu dyrare speglar
Ett annat alternativ, som USA utredde kring millennieskiftet, vore att installera solreflekterande speglar i rymden. År 2001 fick Vita huset veta att det skulle behövas en spegel nästan lika stor som Grönland. Och den borde flyttas ut i rymden, mellan solen och jorden – men inte alls på behändigt satellitavstånd, utan hela fyra gånger längre bort än månen.
Alternativt kunde man skjuta upp en miljard mindre speglar i samma syfte: att blockera 1–2 procent av det solljus som når jorden. Hannele Korhonen ser fler betänkligheter än det faktum att kostnaderna räknas i biljoner euro.
– Anta att något går snett. Hur skulle vi försäkra oss om att vi kunde vända speglarna rätt igen? Hela tanken är utopistisk.
Om man absolut måste klimatmanipulera är Korhonen något mer bekväm med CDR-konceptet. Ett omdiskuterat alternativ vore att odla mikroalger i världshaven, vilket förutsätter att de gödslas till exempel med järn.
– Men också det är allt annat än problemfritt. Oceangödsling skulle övergöda ekosystemen, säger Korhonen.
Bara de alger som dör binder kol i havsbottnen. Resten blir en del i näringskedjan – och kolcykeln. Dessutom kunde algodlingen orsaka syrebrist och döda bottnar.
– Vi har kontroversiella erfarenheter av de försök som gjorts. Det är oklart hur mycket algodling skulle binda, säger Korhonen.
För inte länge sedan avfärdades all klimatmanipulering som fantasier, men i sin senaste rapport diskuterade till och med klimatpanelen IPCC temat. Inte heller Hannele Korhonen säger kategoriskt nej, men:
– Då måste vi ha en teknik som inte skadar vare sig människan eller miljön.