Frivilliga lär asylsökande finska
Det behövs fler frivilliga som kan lära flyktingarna finska. – Om du klarar av att köpa mjölk i butiken och få människor omkring dig att småle, är du kvalificerad, säger Sanna Valtonen.
– Jag heter Sanna. Vad heter du?
– Jag heter Noor.
Integrationen börjar med språket, och språket, i det här fallet finskan, börjar med enkla fraser. I ett trångt rum på Krämertsskogs flyktingmottagning håller tre frivilliga från föreningen Turvapaikanhakijoiden tuki (Stöd för asylsökande) språkkurs för ett femtontal flyktingar.
Här finns brist på det mesta: fungerande tuschpennor, professionellt undervisningsmaterial, stolar och arbetsro. Men det kompenseras av en oslagbar attityd, hos både lärare och elever.
– Jag släpade hit materialet på cykel. Vi hör oss för på Facebook och samlar ihop allt nyttigt vi kommer över, säger Sanna Valtonen och slår ut med händerna över en bunt papper med siffror, bilder och klocktavlor som utgör undervisningsmaterialet.
Sanna Valtonen var med och organiserade klädutdelningen när strömmen av asylsökande ökade i somras. Då blev det ungefär 40 timmar frivilligarbete i veckan. Ändå jobbar hon fyra dagar i veckan som kommunikationsforskare och har två barn att se till. Nu har hon varvat ner till 15–20 timmar frivilligt veckoarbete, och växlat från garderobsjobb till språklärare.
– När flyktingarna började komma tänkte jag att det första de behöver är vinterskor och kläder för våra förhållanden, och hygienartiklar. Nu behöver de lära sig språket, säger hon.
"Finska är lätt"
Den här gruppen är främst för kvinnor från Irak och Albanien. Gruppen har inte ett enda gemensamt språk. Gemensam är däremot ovissheten om en eventuell framtid i Finland, och, trots det, motivationen att lära sig finska.
Noor Emad Sadek, 23, har tillsammans med sin bror flytt Bagdad och bott i Krämertsskog i två månader.
– Mamma och mormor är kvar i Irak. Jag når dem per telefon, men jag kan inte riktigt koppla av. Jag är trött, säger hon på knagglig engelska.
Men nu är det finskkurs, och den har blivit något att se fram emot varje onsdag. Noor Emad Sadek skriver upp finska ord och intill dem deras motsvarighet på arabiska med ett alfabet som saknar bokstäver gemensamma med finskan.
– Finska är lätt, hur lätt som helst, säger Noor Emad Sadek med glimten i ögat, och visar prov på det genom att räkna från ett till tio, vilket hon nästan behärskar.
Med all respekt, men Noor Emad Sadeks engelska är inte hemskt mycket bättre än hennes finska, och hon är ändå den av irakierna i gruppen som kan engelska bäst. Päivi Soliman som hjälper med undervisningen kan lite arabiska, men vissa dialekter är svåra. I de allra flesta fall saknar lärare och elev ett gemensamt språk.
– Det är inte precis enkelt eftersom jag inte själv har någon som helst lärarutbildning. Ändå är det jätteroligt. De här människorna är så oerhört motiverade, de ber om läxor och de har självmant tagit reda på en del sedan förra gången. Det gäller bara att minnas att gruppen är ojämn, alla kan inte så mycket än, säger Essi Routasuo som jobbar heltid med kommunikation inom byggbranschen.
Sanna Valtonen har jobbat rätt mycket med invandrare, men oftast med dem som redan kunnat lite finska.
– Det här är annorlunda, svårare, men samtidigt helt fantastiskt. Efter första gången kunde alla presentera sig på finska. Efter andra gången kunde de tacka, be om ursäkt, säga hur gamla de är och vad deras barn heter. I dag ska vi lära oss klockslag och färger.
Umgänge viktigast
Mareglena Cezma från Albanien är gruppens primuselev, men så har hon också jobbat i Helsingfors från det att hon kom i somras tills uppehålls- och arbetstillståndet löpte ut.
– Jag har redan ett nytt jobb på lut, men jag kan inte börja förrän jag fått nya tillstånd, säger hon på engelska.
Finskan tycker hon är svår.
– Orden är hopplöst långa, säger hon och ger ett smakprov: kaksikymmentäviisi.
Hennes dotter Amelja är stor nog för att försöka hänga med i undervisningen. Andra kvinnor har svårare att koncentrera sig då deras småbarn kliver upp och ner i famnen.
– Vi hoppades egentligen på att kunna ordna en barngrupp samtidigt, lite som språkbad, men här finns inget utrymme, säger Essi Routasuo.
Här kommer vi in på en annan del av integrationsprocessen. Enligt Sanna Valtonen är det viktigast att flyktingarna får träffa finländare som kan umgås med dem, spela fotboll, läsa tidningar eller gå på museum. Bor man upp till femton personer i samma rum dygnet runt får man snabbt nog av varandra.
– De behöver något att göra. Om vi bara kunde ge dem en timme om dagen. De har bara madrasser på rummen, en del har en säng också. Trapphusen är fulla av tvätt.
För närvarande ordnas språkundervisning för fyra grupper på Krämertsskogs förläggning med ungefär tio personer per grupp.
– Snart kommer det att bo femhundra flyktingar här. Vi räcker inte till, säger Essi Routasuo.
Du kan bli lärare
Finländarna skänkte givmilt kläder till flyktingarna tidigare i år. Nu har personalen på Krämertsskog bett frivilliga ställa upp som språklärare eftersom myndigheterna inte har resurser. Det finns ett intresse, men alla frivilliga kanske inte är födda lärare. Sanna Valtonen varnar för att lägga ribban högt.
– Klarar du av att köpa mjölk i affären och få människor att småle, är du kvalificerad. Det viktigaste är att du vågar bjuda på dig själv och le. Vem som helst kan läsa tidningen för dem.
Men för att bli bättre som lärare väntar Essi Routasuo på det språklärarverktyg som Helsingfors universitet ska lansera nästa vecka, uttryckligen för nybörjarlärare.
– Jag hoppas det blir riktigt praktiskt, så att alla kan använda det utan större fördjupning.
Frivilligundervisning efter jobbet kräver energi. Strax efter den första lektionen kände sig Sanna Valtonen helt slut.
– Sedan kom en jättefin känsla, men också en känsla av otillräcklighet.
När jag frågar Valtonen vad som driver henne att vika en så stor del av sin vardag för flyktingarna säger hon att hon "betalar sin skuld" för att hon lever mitt i ett finländskt överflöd. När hon besökte sin väninna, som utvisats från Finland till Ghana, insåg hon hur mycket bättre vi har det.
– Jag vill hjälpa, jag är en sådan som alltid måste göra något. Och vad är mer belönande än att se de här barnen le? Som mor hoppas jag att någon ville ta hand om mig och mina barn om vi tvingades fly.