"Försvarspolitiken har kört över grundlagen"

Efter Frankrikes färska begäran om militärhjälp av andra EU-länder har diskussionen om Finlands plikt att bistå andra länder militärt gått het. Regeringen meddelade i slutet av veckan att den påskyndar arbetet med att förnya lagstiftningen så att Finland kan rycka in och vid behov komma andra EU-länder till undsättning. Samlingspartiets ordförande, finansminister Alexander Stubb meddelade att Finland kunde bistå till exempel Baltikum militärt.

Frågan om militärt bistånd till andra länder aktualiserades redan tidigare då Sverige i fjol jagade en misstänkt undervattensfarkost. Politiker grämdes över att Finland inte kunde delta i ubåtsjakten eftersom lagstiftningen satte käppar i hjulet.

En som med stort intresse har följt med den försvarspolitiska debatten de senaste åren är författningsexperten, professor emeritus Antero Jyränki som är aktuell med boken Konstitutionell rätt, författad tillsammans med professorskollegan från Lapplands universitet, Jaakko Husa. Den pinfärska svenskspråkiga utgåvan av boken är en kompletterad översättning av den finska boken som gavs ut för tre år sedan.

– Jag har noterat att man flitigt debatterar vilka plikter Finland har när det gäller att bistå andra länder mot militära angrepp. Men man verkar ha åsidosatt grundlagen i diskussionen, säger Jyränki.

Eftersom Finlands reguljära trupper i sista hand är underställda överbefälhavaren alltså presidenten, kan man omöjligtvis tänka sig att finska värnpliktiga eller reservister skulle bli underställda låt säga en svensk eller en fransk general, menar Jyränki.

Det här beror på grundlagens skyldighet att delta i fosterlandets försvar.

– Bestämmelsen måste tolkas ordagrant eftersom det är fråga om en så sträng skyldighet. Fredsframtvingande verksamhet i andra länder innebär inte försvar av fosterlandet.

Att däremot sända ut finska yrkesofficerare för att bistå andra EU-länder i nöd, torde vara möjligt utan större ingrepp i konstitutionen.

Jyränki har under de senaste årens Natodebatt grubblat mycket på de juridiska konsekvenserna av ett medlemskap. Ett finskt inträde i Atlantpakten skulle kräva drastiska ingrepp i grundlagen eller undantagslagar. Redan grundlagens första paragraf som slår fast att Finland är en suverän republik måste preciseras ifall Finland vill bli Natomedlem, är hans slutsats.

– En verkligt stor fråga är om Finland ställs inför en situation där andra länder sänder trupper till finskt territorium. Det skulle stå i strid med suveräniteten i grundlagen om det anländer militära utländska styrkor till Finland som inte är underordnade vår president.

Ett annat ställe i grundlagen som borde skrivas om vid ett eventuellt finskt Natomedlemskap är formuleringen om att det i sista hand är presidenten med riksdagens samtycke som bestämmer om krig och fred.

– Låt säga att det skulle uppstå en situation där utländska styrkor opererar från finskt territorialvatten. I det läget kunde Finland uppfattas som fiende i en konflikt utan att riksdagen explicit skulle ha tagit ställning i frågan.

Också presidentens roll som överbefälhavare behöver sannolikt preciseras om Finland ska agera militärt tillsammans med andra stater. Under undantagsförhållanden kan presidenten enligt nuvarande lagstiftning överlåta uppgiften som överbefälhavare på någon annan finsk medborgare, men inte på en utländsk general.

Miss av JK

Antero Jyränki är kritisk till att försvarsmaktens kommendör med försvarsministerns välsignelse under förra regeringsperioden för Finlands del tecknade under ett samförståndsavtal om värdlandsstöd mellan Finland och Nato utan att avtalet därefter behandlades av riksdagen. Avtalet innebär att en Natostyrka kan tas emot i Finland för att öva eller för andra syften. Avtalet omfattar inte bara lugn fredstid utan också kris, nödläge och konflikt.

– I tilläggsavtalet står inte ett ord om hur och under vilka förutsättningar Finland ger sitt medgivande till att Natotrupperna kommer till Finland. Den frågan har helt åsidosatts. Jag förundrar mig över att tilläggsavtalet inte fördes till riksdagen för att godkännas där.

Avtalet har publicerats i Finlands författningssamling – men finns bara på engelska.

Jyränki anser att Finlands högsta laglighetsövervakare, justitiekanslern, borde ha ingripit, vilket alltså inte skedde. För att reparera skadan i efterskott borde riksdagen sätta i gång med en grundlagsändring eller stifta en undantagslag som anger när Finland kan ta emot Natotrupper, om den kvalificerade majoriteten vill ha det.

– Det är märkligt att lagstiftningsövervakarna inte reagerade. I bästa fall skulle det här ha skett redan innan kompletteringen av värdlandsavtalet undertecknades. Det skulle vara allt skäl att precisera lagstiftningen så att där klart och tydligt skulle stå hur beslutsgången går till innan utländska Natotrupper kommer till Finland, säger Jyränki.

Varför har de juridiska aspekterna inte avhandlats flitigare i den säkerhetspolitiska debatten?

– Det är jag inte rätt person att svara på. Men kanske vissa har resonerat att de politiska målen är huvudsaken och att man kan lämna lagstiftningen till ett senare skede. Uppenbarligen har politiken vägt tyngre än juridiken.