"Regeringen vidgar klyftor mellan barnfamiljer"
Regeringens sparåtgärder som drabbar barnfamiljer kan bli en dyr affär i slutändan. Det anser Minna Salmi på THL och Esa Iivonen på Mannerheims barnskyddsförbund. – Nedskärningarna och begränsningarna i dagvårdsrätten kommer att leda till att barnfattigdomen fortsätter öka och nativiteten fortsätter sjunka, anser de.
Då regeringens spartalko sveper över landet sker det med siffrorna först. Men, påpekar såväl Mannerheims Barnskyddsförbund, MLL, som Institutet för hälsa och välfärd, THL: Då det gäller åtgärder som rör barn är det barnets bästa som ska sättas först. Det stipulerar artikel tre i FN:s barnkonvention, som också Finland förbundit sig till.
– Problemet i Finland just nu är att man tänker sig att allt är färdigt – vi har barnrådgivning, dagvård, skola ... Så nu kan man börja fundera på var man kan skära ned. Men det här är ett vuxenperspektiv, inte barnets, och ett mycket destruktivt sätt att tänka, säger Esa Iivonen, ledande sakkunnig vid Mannerheims Barnskyddsförbund.
I går belönades han av Finlands Unicef för sitt arbete för barns rättigheter, med särskilt fokus på barnfattigdom, innan han rusade i väg för att höras av riksdagens kulturutskott. Riksdagen behandlar för tillfället regeringens förslag om att inskränka den subjektiva dagvårdsrätten, så att det barn som har en förälder hemma i fortsättningen bara skulle ha rätt till dagvård på halvtid.
En dålig idé, anser såväl MLL som THL. Och påpekar att FN:s barnkonvention också stipulerar att alla barn ska ha lika rättigheter och att ingen får diskrimineras.
– Att begränsa den subjektiva rätten till dagvård försätter barnen i olika position. Barnets rätt till vård och service blir då beroende av föräldrarnas ställning på arbetsmarknaden. I praktiken kan det till exempel betyda att barnet måste byta grupp om föräldern blir arbetslös eller får anställning. Det här är en betydande försämring och försvårar barnets långvariga relationer. Det kan skapa känslor av utanförskap eller av att bli åsidosatt, säger forskningschef Minna Salmi på THL.
Också Salmi belönades i går av Unicef för sina insatser för barns rättigheter. Hon har forskat mycket just i kombinationen arbete och familj, och i barnfattigdom och följderna av lågkonjunkturen på 1990-talet.
– Hur dagvården ska organiseras har varit på agendan i över hundra år före vi fick den subjektiva dagvårdsrätten för alla. Men nu vill man alltså ta ett långt steg bakåt och gå tillbaka till behovsprövningen, som man ville slippa då den subjektiva dagvårdsrätten infördes.
Det är inte helt okomplicerat. Enligt bedömningar skulle 6,7 procent av barnen i heldagsvård, eller ungefär 10 000 barn, övergå till halvdag.
– Det betyder att ungefär 300 000 föräldrar till 93,3 procent av barnen då regelbundet måste bevisa att de jobbar heltid. Vilken byråkrati! säger Salmi.
I förslaget ingår ändå en möjlighet att få heldagsvård också av andra, sociala skäl, trots att en förälder är hemma.
– Men det är inte alls sagt att föräldrar i socialt utsatta familjer eller till exempel invandrarfamiljer som behöver integreras kan eller vill be om att få den här undantagsbehandlingen, även om det vore bra för barnet, säger Salmi.
Hon är inte imponerad av beslutsfattarnas läraktighet.
– Nu söker man inbesparingar på bekostnad av välfärden, som på långsikt inte ens ger någon inbesparing då de skapar andra problem i stället. Vi har inte lärt oss ett smack av lågkonjunkturen på 1990-talet.
Även om enskilda familjer klarar av enskilda nedskärningar måste man se till helheten, påpekar Esa Iivonen. Och det är alltid de som är mest utsatta som drabbas mest.
– Nu skär man både i pengar och service, vilket skapar ett slags dubbel effekt. För en del familjer har det här ingen betydelse men för andra är det mycket betungande. På det här sättet växer klyftorna.
Iivonen och Salmi önskar att barnkonsekvensbedömningar gjordes mer konsekvent och, framför allt, att resultatet av dem också beaktas i beslutsfattandet.
– År 2012 utreddes antalet barnkonsekvensbedömningar – och resultatet var att sådana bedömningar gjordes bara i tre procent av alla lagstiftningsprojekt. Också i samband med inskränkningarna i dagvårdsrätten har man gjort något slags bedömning, problemet är bara att resultaten inte alls verkar påverka regeringens förslag, säger Iivonen.
Och tar ett annat exempel:
– Nu vill man höja avgiften för eftisverksamheten med hundra procent. Hundra procent! Då man hänvisar till barnets bästa skulle det också gälla att gå upp till bevis.
Att spara på service för barn har visat sig skapa kostnader på långsikt, då risken för marginalisering och till exempel psykiska problem ökar. Det står också i strid med regeringens strävan att satsa på tidigt stöd och förebyggande arbete, påpekar Minna Salmi.
Ser man på statistiken över antalet familjer med låga inkomster (under 60 procent av medianinkomsten) kan man se att en vändpunkt inträffade år 2012. Då började fattigdomen bland barnfamiljer igen öka, efter att ha sjunkit sedan toppåret 2007. Det kan ha att göra dels med ökad arbetslöshet, men också med att den reella nivån på barnfamiljernas förmåner sjunkit.
– Hittills har en skyddande faktor varit att många haft fasta heltidsjobb, och barnfamiljernas sysselsättning varit relativt bra. Men nu har arbetsmarknaden förändrats. Det skapar ekonomisk osäkerhet, som kombinerat med nedskärningarna kan ha jättestora effekter på barnen, säger IIvonen.