Keralas kvinnor tar makten över mensen

I Kerala i sydvästra Indien är mens orent. För femtio år sedan var alla kvinnor tvungna att hålla sig undan i en särskild del av huset under mensen för att inte smutsa ner andra i familjen.

Traditionen lever kvar – vissa kvinnor måste till och med spendera menstiden i ett skjul utanför hemmet.

Även om de flesta kvinnor i Kerala har lämnat skamvrån ses mens fortfarande som orent. En del aktivister lyfter sina röster för att bryta tabut, men möter hårt motstånd från konservativa grupper.

Men något håller på att hända. Feministiska aktörer har lyfts in i massmedia, och med sig tog de mensen och satte den högt på tablån. Nu syns mens överallt, framför allt i sociala medier.

Brist på papperskorgar

"Anamika", en ung student i huvudstaden Trivandrum, delade en mensbild i sitt Facebookflöde. Bilden föreställde en kvinna som låg i en säng. På hennes byxor och på lakanet syntes små fläckar av mensblod.

– Min mamma sa att jag borde ta bort bilden, att den var oanständig, säger Anamika. Eftersom hon är gift vill hon vara anonym, hon vill inte uppröra mannens släktingar.

Trivandrums allmänna platser är fyllda med papper, tomflaskor, blöjor och annat skräp. Kalsonger ligger på gatan och män urinerar i det öppna utan att någon lyfter ett ögonbryn. Men ingenstans syns några bindor.

– Universiteten har särskilda papperskorgar för bindor på kvinnornas toaletter. Bindorna lindas in i tidningspapper, det finns skyltar om att man måste slå in dem. Men på offentliga toaletter och arbetsplatser finns inte papperskorgar, säger Anamika.

Många arbetande kvinnor slår in bindorna i tidningspapper och stoppar dem i väskan för att slänga i det egna hemmet. Allt skräp som samlas ihop bränns på bara backen. Bristen på papperskorgar är ett av de största problemen för kvinnor i Kerala.

Under mensen blir de väldigt begränsade, att resa är nästintill omöjligt.

Reningsritual

Anamika tycker att mens är oanständigt och privat. Hon har blandade känslor kring det senaste årets protester.

– Det är bra att aktivister pratar om mens, män måste förstå att kvinnor kan ha det jobbigt med humörsvängningar och mensvärk. Men de borde inte visa bindor offentligt.

Själv fick hon sin första mens när hon var 13 år.

– Min mormor kom och hälsade på för att lära mig en gammal muslimsk tradition. Efter sista dagen med blödningar måste kvinnan renas i en ritual. Jag tvättar kroppen med en hink vatten och därefter läser jag en bön för rening. Bönen ska upprepas tre gånger, det tar ungefär tre minuter. Det här gör jag fortfarande, efter varje mens.

Fick inte åka buss

Det senaste årets mensvåg började när journalisten Naseera blev nekad att åka med en statlig buss i december 2014. Busspersonalen sa att de inte kunde veta om hon hade mens eller inte.

De menade att hon skulle besudla pilgrimerna ombord som färdades mot ett tempel som inte tillåter kvinnor i fertil ålder.

Bara två dagar senare hittade arbetsledaren på en fabrik en använd binda på toalettgolvet. För att reda ut incidenten tvingades kvinnorna klä av sig för kroppsvisitation. En problemlösning som fick hälften av de anställda att göra en polisanmälan.

Aktivisterna i gruppen "of Love" reagerade starkt.

– Varför skickar vi inte bindor till företagsledningen på fabriken, sa journalisten Lasar Shine till de andra aktivisterna. Det blev startskottet för Facebookkampanjen Red Alert där kvinnor uppmanades att skicka bindor till fabriken, använda eller oanvända.

Diskriminerande handlingar som ursäktas av att mens är orent sker ofta. Det säger Rahul Pasupalam som är talesperson för Red Alert i Kochi, Keralas största stad. Det var här som kvinnorna visiterades och protesterna startade.

– Efter Red Alert har många kvinnor berättat för mig om liknande händelser. Många förstod inte att något var fel förrän de hörde om Naseera, säger Rahul Pasupalam. Det har definitivt skett en förändring. Nu kan vi se tv-debatter om mens och de stora tidningarna skriver om det. Innan var det otänkbart.

Även den regionala regeringen i Kerala har lyft upp mens på agendan. I slutet av augusti beslutades det att alla butiker med fler än fem kvinnliga anställda var tvungna att ordna med skräphantering för bindor på toaletterna.

Dödshot efter anmälan

Det har gått över ett halvår sedan Naseera skapade rubriker när hon blev avslängd från bussen, en händelse som förändrade hennes liv. För att inte riskera familjens säkerhet ger hon inte ut sitt efternamn.

Naseera kände till sina rättigheter, enligt Indiens grundlag har hon rätt att färdas fritt i landet. Hon vände sig till medierna och beslöt sig för att anmäla bussbolaget mot konstitutionsbrott.

De flesta tidningar skrev mycket om hennes anmälan av bussbolaget, men inte vad som hände sen.

– Ingenting hände, poliserna var mer intresserade av att misstänkliggöra mig än att utreda bussbolagets agerande.

Hon berättar att hon och hennes familj levt under dödshot sen det inträffade. Hon kommer från en muslimsk familj men är själv icketroende. En artikel började spridas om att hon var en radikal muslim som ville smutsa ner hinduismen. Den delades över 15 000 gånger.

– Jag får fortfarande hot, min sambo också. I början fick jag meddelanden varje dag om att de skulle döda mig. De ringde mina föräldrar och gav ett visst datum. Om jag inte slutade med aktivismen skulle jag vara död då, säger journalisten Naseera.

Det som har hänt förvånar inte Naseera, varken hoten eller bussincidenten.

– Indien är ett patriarkat. När de först sa att jag inte fick åka med kände jag mig förödmjukad. Det är en oskriven lag, kvinnor är underordnade män.

Hon berättar att vare sig pilgrimerna eller de andra manliga passagerarna ombord sa något, de varken protesterade mot hennes närvaro eller stöttade henne.

– Jag är född som muslim, lågkast och arbetare. Jag är född som kvinna. Jag är inte född med demokrati.