"Jag önskar jag kunde säga att det är över"

– Konsekvenserna kommer att vara grymma om det sker nya dåd, det här är inte samma samhälle längre i så fall, säger Carole Ojalvo.

Vi sitter i familjens hus på rue du Fauborg Saint Martin i elfte arrondissementet, ett hus som är ombyggt av nunnornas sovsalar i ett gammalt kloster, några kvarter från flera av platserna för terrordåden. Familjen Ojalvo har bott i kvarteren sedan Marc Ojalvos farfars barndom.

– Det här är kvarter där det alltid händer saker, dag och natt. Men här har alltid varit tryggt. Människor av alla färger och religioner har alltid bott här tillsammans utan trubbel – och det var väl därför de attackerade just här.

På fredagskvällen satt familjen och åt på en restaurang på rue de Charonne när de hörde tre smällar utanför.

– Flickorna sprang till fönstret när det smällde. Jag såg vad som hände där ute och tvingade ner dem på golvet. Jag kunde inget göra när människor mejades ned. Maktlösheten var värst, berättar Marc Ojalvo.

– Om de kan slå till här så kan de slå till var som helst, det finns ingen trygghet någonstans, säger Carole Ojalvo.

"Attack mot vår livvstil"

Både Carole och Marc Ojalvo är fast beslutna att livet ska fortsätta som vanligt, men Carole säger att hon är rädd – speciellt för de sex- och nioåriga flickornas skull.
– Jag vill att de ska få växa upp och kunna gå på rockkonsert utan att vara rädda hela tiden. Livet är inte att sitta hemma – Det är att kunna gå ut och ta ett glas med vänner, gå på rockkonsert, på teatern. De här dåden har rört vid hjärtat av Paris, av vår livsstil.

Carole Ojalvo säger att hon är redo att acceptera mycket tuffare id-kontroller överallt om det bara betyder att familjen kan leva tryggt.

Marc Ojalvo håller med och säger att det är något som gått riktigt på tok i det franska samhället.

– Vi har vänner som är poliser och som säger att det finns områden i förorterna som polisen helt har övergivit. Deras resurser skärs hela tiden ner och nu finns det områden som i princip har övergivits, där samhället inte längre har kontroll.

Han säger att det behövs insatser långt innan någon plockar fram sin Kalasjnikov – då är det redan för sent.

"Jag är rädd i metron"

Zeina Zakhour medger det öppet – hon är rädd nu. De flesta Parisbor vill inte ge efter för rädslan, men hon säger att hon inte kan skaka av sig känslan av otrygghet.

– Jag försöker fortsätta livet som vanligt, men jag var rädd nu i morse i metron. Min flicka får inte åka metro nu, vi går eller tar taxi om vi ska någonstans, säger hon.

Vi möts på ett kafé nära hennes jobb på ett cybersäkerhetsföretag. Det är måndag morgon och Paris har vaknat upp till vardagen. Trafiken är så kaotisk som den brukar vara och i metron var det svårt att få plats i vagnarna, så fulla var de. Men det finns poliser på varje metrostation och ljuden av uttryckningsfordonens sirener hörs med jämna mellanrum.

Zeina Zakhour har själv utländsk bakgrund och är gift med en man från Libanon.
– Han har upplevt kriget, men det här var nästan värre. Det här var i Paris, det var så plötsligt och det var så slumpmässigt.

Hon säger att vetskapen om att alla gärningsmännen ännu inte har blivit fast är skrämmande.

– Min flicka frågade i går kväll om alla terroristerna är fasttagna och hur vi kan veta att det inte händer på nytt. Jag önskar jag kunde säga att de alla är i fängelse och att det inte händer på nytt, men jag kan inte. Premiärministern har ju också varnat för nya attentat.

"Det blev plötslig panik"

Den spända stämningen i Paris är påtaglig. Minsta lilla oljud får människor att hoppa till.
Franck Bacconnais, som bott 27 år i Paris, var på söndagskvällen med om hur det blev panik i bardistriktet i Marais.

– Det är första gången någonsin som jag har varit rädd i den här staden. Det hördes ett ljud och plötsligt sprang folk i panik ute på gatan. Inne på baren kom en civilklädd polis man och sade åt oss att samlas så långt in i baren man kan.

Polis, brandkår, ambulanser och helikoptrar tillkallades – men ljudet visade sig troligen vara en halogenlampa som sprack.

Bacconnais, som jobbar på flygbolag, var på jobb både lördag och söndag och säger att alla kollegerna tycker som han: livet måste fortsätta som vanligt.
– Men om det smäller i morgon eller övermorgon på nytt, då kommer Paris ärr förändras i grunden.