De tar sig över bron till Malmö
Sverige tar emot flest asylsökande i EU sett till befolkningsmängden, och förra veckan varnade regeringen för att gränsen börjar vara nådd. HBL har besökt tågstationen som är mångas första möte med det nya landet – eller en hållplats på vägen vidare, bland annat Finland.
Hisham provar en jacka i det som kallas Garderoben på centralstationen i Malmö. Även om hösten är ovanligt mild i år, gör den skånska blåsten kroppen fort kall. Hos volontärerna som driver klädutdelningen får han hjälp.
Han och tvillingbrodern Husham poserar och ler, lättade över att ha nått Sverige.
Deras mamma Selima Abduzahram är däremot trött, mycket trött. Hon berättar att de har gått långa etapper under den tjugo dagar långa resan från Irak.
– Det var tungt, hela tiden.
En natt har familjen sovit på gatan, och har nu svårt att bestämma sig för nästa steg. Förhoppningen är att en vän som också borde hinna fram snart ska kunna ge råd.
Det är hit, till Malmö central, som en stor del av de asylsökande som kommer till Sverige först anländer. Dagen vi besöker staden lämnar 1 258 personer in sin ansökan om asyl i Sverige, jämfört med 170 i Finland. Tågstationen är också första anhalten för alla dem som inte ingår i statistiken, de som reser vidare till bland annat Finland eller Norge.
Efter det har situationen blivit ännu mer akut. Migrationsverket och regeringen har varnat för att boendena är slut och utanför kontoret i Malmö har man slagit upp tält. Försämrade mottagningsförhållanden i Tyskland gör att tusentals söker sig norrut.
Men redan i början av oktober valde Malmö att gå in i krisläge två, eller ”allvarlig händelse som kräver stöd och/eller samordning på central nivå”, vilket bland annat innebar att man tillsatt en speciell krisledning för att försöka hantera situationen.
Bygger medan flyger
Det var de frivilliga som reagerade först när flyktingvågen i september nådde Malmö, bland dem Duaa Hussein.
– Så många människor bredde så många mackor. Vi sorterade kläder, bjöd på mat och restaurangerna donerade sådant som blivit över, minns hon.
Två månader senare ställer hon fortfarande upp tre fyra dagar i veckan.
– Mina föräldrar och jag själv kom som flyktingar från Irak. Jag var bara två år då och när jag nu ser familjer tänker jag: det kunde vara vi.
Till en början tog volontärerna emot enbart inne i stationsbyggnaden. Många av de nyanlända sov på golvet.
Så småningom insåg staden att strömmarna inte var ett övergående fenomen och kontaktade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som uppförde ett speciellt mottagningscenter.
Skyltar leder några hundra meter fram till Posthusplatsen som i vanliga fall står tom eller används för evenemang. I gråa containrar, eller bodar som de kallas, finns Röda Korset, Migrationsverket, polisen och staden som bland annat har omfördelat språkkunniga från andra delar av förvaltningen hit.
Hos Refugees welcome delar Hussein ut te, kaffe, frukt, barnmat och modersmjölksersättning. Livsmedelsbestämmelser och säkerhetsaspekter gör att det inte är mer föda än så, allt måste vara garanterat tryggt.
Hussein säger att förhållandena har blivit bättre jämfört med den första tiden, men en sak sörjer hon:
– Min frustration är att vi inte kan servera varm mat längre. Folk har rest så långt. Äldre och barn kan inte vänta på att få äta så länge.
I en av bodarna finns lekrum för barn och möjlighet att byta blöjor. En mamma sitter och vaggar sitt barn medan pappan går rastlöst omkring utanför. Andrea Törnlund går in och lägger en filt över pojken. Han är sjuk.
Fram till hösten arbetade Törnlund som guide på turistbåtarna som går längs kanalerna nedanför platsen och kunde se alla människor. Nu är hon anställd av staden för att driva mottagningscentret som ungefär 1500 personer passerar igenom per dygn.
– Det känns som att det håller på att bli ordning, vi håller på att få grepp. Jag citerar en volontär: Vi bygger ett flygplan medan vi flyger.
Väntrummet
– Hej och välkomna. Vill ni söka asyl i Sverige, frågar Migrationsverkets personal i mottagningscentrets väntrum.
– Om det går, svarar en man via tolk.
– Ja, absolut.
En baby på ungefär ett halvt år tittar sig omkring medan föräldrarna under det allra första samtalet med myndigheterna berättar om sin resa och sitt behov att lämna hemlandet.
En gång i timmen avgår bussar till Migrationsverket som ordnar med mat och ett första boende samt en tid för en officiell registrering.
Målet, enligt Andrea Törnlund, är att så många som möjligt ska söka asyl.
Vi ser en lapp från polisen på fyra språk: ”Den som befinner sig i Sverige illegalt kan bli frihetsberövad och avvisad. Polisen har rätt att utföra kontroller av personer för att undersöka om de har laglig rätt att vistas här.” Och efter kritik från bland annat Finlands utrikesminister har Sverige meddelat att man skärper de inre utlänningskontrollerna.
I praktiken räcker ändå inte kapaciteten till.
– Många som kommer vill inte registrera sig och då är de ju illegalt här, men det finns inte tillräckligt med polisresurser.
På våningen ovanför väntrummet tittar några män ut genom fönstret. Här får de som inte vill ha kontakt med myndigheterna, och som tänker ta sig vidare, värma sig.
– De ska inte behöva vänta ute.
Utsatta ensamkommande
Tre unga killar köper chips på Pressbyrån på tågstationen. Middag. De är tonåringar, på flykt från Afghanistan. Ägodelarna har de i små kassar.
– Var kan jag skaffa ett sim-kort till telefonen, frågar en av dem.
Ett litet barn ledsagas till Posthusplatsen av två poliser. Tågtrafiken till Stockholm står och nu behöver han hjälp.
Var femte asylsökande i Sverige under årets tio första månader kom utan vårdnadshavare, och det är på dem som polisen och Malmö främst fokuserar. Larmet har gått. Barn och unga har plockats upp av okända personer på stationen och försvunnit.
Hjälp bära
Egentligen är hon på väg hem från jobbet via stationen, men Karina Cantera kan inte låta bli att rycka in. Hon är aktiv inom Refugees welcome och delar bland annat ut begagnade barnvagnar.
– Många är så utmattade när de kommer fram att de nästan tappar sina barn, säger hon.
Cantera har varit med sedan början och har svårt förstå att det dröjde så länge för myndigheterna att agera, ”fast de vetat att strömmen är på väg upp”.
Hennes egna barn, fyra och elva år gamla, är drivkraften. För det gör ont, säger hon, att se familjer som inte ens kan ge den mest grundläggande tryggheten till sina barn.
Och alla dem som kommer ensamma.
– Det går inte ens att föreställa sig hur de har det. Vi försöker se till att de kommer med Migrationsverket eller polisen, säger Karina Cantera.
Med bestämda steg tar hon en barnvagn och går uppför trapporna från förrådet till stationens vänthall.
Mani Mohseni och Shirin Modiri blir förvånade men tar emot gåvan och bäddar ner sin dotter på fyra månader i den. Som så många andra av dem vi möter säger de att resan har varit svår. Nu vill de fort registrera sig.
Varför Sverige?
– Sverige är bra för flyktingar, svarar Mohseni som i Iran arbetade som musiker.
”Jag känner ingen”
– Till Finland. Jag vill bara till Finland. Afghanistan är inte bra, säger Ali Reza.
I fickan har han en tågbiljett som ska ta honom hela vägen genom Sverige till det som han hoppas blir hans nya land. Här vill han inte stanna.
– Det kommer så många till Sverige.
Mobilen ringer, det är hans bror. Han skrattar och jo, det är bra även om han medger att han sov ute förra natten och att det var kallt.
– Vi är flyktingar, konstaterar han.
Reza har slagit sällskap med fyra andra ungdomar, men nu ska de splittras för två av dem ska till Norge där de drömmer om att få jobb.
Ali Reza verkar vara ledaren. Han talar engelska, förstås, säger han. Osäkerheten bakom den självsäkra fasaden syns ändå i ögonen när han springer i kapp oss. Han har en fråga.
– Miss, har du numret till någon i Finland som kunde hjälpa mig? Du vet, jag känner ingen där.
Fyra språk. Skylten leder från tågstationen till Posthusplatsen där Malmö stads mottagningscenter finns. Härifrån åker ungefär sjuttio procent vidare till Migrationsverket, exakt hur många av dem som söker asyl är inte klart.