Frågor och svar om regeringens kris
Finland befinner sig i en väldigt ovanlig situation. Men varför? Susanna Ginman, chef för ledarredaktionen på HBL, förklarar.
När har en regering senast avgått mitt i en period?
Det hände på 1970-talet. Då hade vi en annan grundlag som gav presidenten makt att upplösa riksdagen. Urho Kekkonen gjorde det flera gånger under 1970-talet. Efter det har faktiskt alla regeringar i praktiken suttit fyra år. Men det har skett ommöbleringar så formellt har regeringar avgått också efter 1970-talet.
Nu har vi en grundlag som sätter riksdagen i centrum. Regeringen och statsministern ska ha riksdagens förtroende, i praktiken minst 101 riksdagsledamöters stöd. Presidenten beviljar statsminister och regeringen avsked om statsministern ber om det.
Hur exceptionell är den här situationen?
Det är en väldigt ovanlig situation. Sedan 1980-talet då regeringarna blev stabilare och fungerade hela riksdagsperioden har det säkert funnits mycket spända lägen men regeringarna har ändå klarat sig ur dem. Det ovanliga nu är att statsminister Juha Sipilä (C) så klart gav Samlingspartiet ett ultimatum: godkänn 18 vårdområden eller lämna regeringen. Det överraskade nog alla, både dem som agerar inom politiken och oss som följer med politik.
Under den förra regeringsperioden byttes statsministern ut och två partier lämnade regeringen. Hur skiljer det sig från den här situationen?
Då hade regeringskoalitionen stöd i riksdagen. Statsminister Jyrki Katainen (Saml) avgick men hans efterträdare som ordförande för Samlingspartiet, Alexander Stubb, fick förtroende och fortsatte som statsminister. Innan det hade Vänsterförbundet lämnat sexpartiregeringen våren 2014 eftersom man inte godkände de sociala nedskärningar som de övriga regeringspartierna gick in för. Regeringen hade ändå en tillräckligt stark majoritet i riksdagen, vilket också gällde när De gröna lämnade regeringen hösten 2014 efter att Fennovoima fick grönt ljus för sitt kärnkraftsbygge.
2003 avgick Anneli Jäätteenmäki (C) som statsminister. Då hade SDP inte längre förtroende för henne efter att det visat sig att Jäätteenmäki hade fått hemligstämplad information av en medlem i president Tarja Halonens stab. Då ombildades regeringen under Matti Vanhanens (C) ledning och regeringen fortsatte sitt arbete med samma partisammansättning.
Matti Vanhanen ledde också följande regering, men avgick våren 2011 och ersattes då av Mari Kiviniemi (C).
Vad händer härnäst om regeringen faller?
Om Juha Sipilä inte har förtroende för att hans regering och koalitionen med tre partier förmår fatta beslut enligt den tidtabell Sipilä vill ha så lämnar han in sin avskedsansökan till president Sauli Niinistö. Då utses en regeringssonderare – antagligen Juha Sipilä, som fortfarande är ordförande för riksdagens största parti Centern. Regeringssonderaren formulerar frågor till riksdagsgrupperna och utreder vilka partier som har en gemensam syn och som kan omfatta ett gemensamt regeringsprogram. Bara om det verkar omöjligt att få till stånd en regering med majoritet i riksdagen blir det aktuellt med nyval.
Vilken är Sannfinländarnas roll i det här?
Sannfinländarna stöder Centerns förslag om 18 vårdområden. Timo Soini (Sannf) uppgav i morse att han inte ens hade deltagit i nattens förhandlingar.
Varför händer det här nu?
Det senaste statsminister Juha Sipilä (C) har meddelat är att han ännu under förmiddagen kommer med ett förslag till vårdreform. Han har alltså gett sig själv och regeringen tilläggstid, trots att han i går kväll sa att tiden tar slut på fredagsmorgonen.
Varför var det så vansinnigt bråttom? Måste man förhandla nattetid? Skulle det inte ha räckt med att fortsätta förhandlingarna i dag?
Olika tidsgränser finns med för att tvinga fram beslut. Här finns ett stort mått av politiskt spel med – och insatserna är höga. Samlingspartiet skruvade till det med att kräva tilläggstid till lördagen, Centern och Sipilä visade att de är de som bestämmer takten genom att först säga att beslutet ska ske i natt. Konflikten om vårdområdena har pågått en längre tid även om den inte har läckt ut till offentligheten.