I regeringsprogrammet skrevs in att en parlamentarisk arbetsgrupp ska tillsättas för att fundera på Yles uppdrag och finansiering, ett tankearbete som det länge funnits en beställning på.

Att definiera Yles uppdrag är inte kontroversiellt i sig, tvärtom en önskad diskussion från de flesta håll, men omständigheterna är däremot kontroversiella.

Innan arbetsgruppen ens var tillsatt knep Finansministeriet ett slags delseger. Finansministeriet har velat se Yles finansiering som en del av regeringens budgetram, och lyckades plötsligt.

Riksdagens reaktioner lät inte vänta på sig då det kröp fram att Yles indexfrysning ser ut att gälla hela regeringsperioden, och att regeringen gått fram i en Yle-fråga utan att ha riksdagens konsensus. Yle är inte regeringens public service-bolag. Också Yle-skatten handlade om att göra rundradiobolaget mindre beroende av vilka maktförhållanden som kommer och går. Därför har Yle-frågor behandlats av riksdagen utan regerings- och oppositionsgränser. För fyra år sedan preciserade riksdagsgrupperna dessutom kravet på att Yle inte hör hemma i regeringens budgetram. Det var den överenskommelsen som glömdes bort.

Regeringspartierna försvarade detta med att det bara var "en teknikalitet". Kritikerna påpekar att skillnaden är stor: Om regeringen fastslår ett antagande om fruset index, så blir oppositionspartierna en gummistämpel i den parlamentariska gruppen. Tanken med parlamentariska grupper är att det inte skall finnas en sådan tudelning mellan regering och opposition, utan att de folkvalda försöker uppnå samförstånd.

Ilskan i riksdagen har lett till att regeringen tidigarelagt den parlamentariska gruppens tillsättande, och det kan tolkas som att regeringen insett att man trampat i klaveret.

Gruppen ska konstituera sig denna vecka. Riksdagspartierna har kommit överens om att en av de första sakerna den parlamentariska arbetsgruppen ska göra är att diskutera Yles pengar från rent bord – eller i klartext att få bort Yle från regeringens ram, hoppas flera gruppordförande.

Men det ser ändå ut att bli en slitsam vår med stora principiella motsättningar.

Ordförande för gruppen är Arto Satonen (Saml), en av dem som i riksdagen tonat ned betydelsen av att Yle hamnade i budgetramen.

Med sig från Samlingspartiet har han Eero Lehti – en notorisk Yle-kritiker och motståndare till nuvarande finansiering. Som tidigare tidningsmagnat har Eero Lehti inte skrätt orden då han berättat att han sålde Suomen Lehtimedia för att inte "hamna i fötterna på Yle-skatten" som förstör marknaden, enligt Lehti.

Kritiken är han inte ensam om, den har kommersiella mediebolag framfört i många år. Men tonen i en del av debatten har varit så känslomässig att arbetet med de gigantiska Yle-frågorna i en så här snabb takt kan bli väldigt krävande. Vad som påverkar inställningen till Yle blev ett ännu större frågetecken då Kaj Turunen (Sannf) på Twitter framförde något som likande ett hot, där Yle "får tillbaka" om kanalen "attackerar Sannfinländarna. Turunen har förklarat det med att han menade tittarsiffrorna. Teuvo Hakkarainen (Sannf), som är vald till den nya arbetsgruppen, säger till Aamulehti att Yle får "en halv miljon bortkastade pengar" och gillar inte heller nyhetsförmedlingen.

Oppositionen satsar dessutom hårt på utnämningarna till den parlamentariska Yle-arbetsgruppen: SDP utnämner Krista Kiuru, tidigare kommunikationsminister under den tid Yle-skatten styrdes upp, och strategen Eero Heinäluoma.

Centern har valt en linje där man sökt representanter som inte suttit i Yles förvaltningsråd. Det är Tuomo Puumala och Sirkka-Liisa Anttila. Övriga medlemmar är Mikaela Nylander (SFP), Ritva Elomaa (Sannf), Outi Alanko-Kahiluoto (grön), Matti Semi (VF) och Peter Östman (KD).

Minister Anne Berner (C) har ambitionen att gå igenom hela det inhemska mediefältet som är i omvälvning, också privat och kommersiell massmedia.

Medan riksdagen hanterar Yle har ministeriet tillsatt en annan arbetsgrupp som ska fundera på de privata mediernas överlevnad. I den sitter två tidigare Nokiadirektörer, professor Anssi Vanjoki och författaren Kalle Isokallio, tidigare Yle-chefen och SDP-politikern Mikael Jungner och HS tidigare chefredaktör Reetta Meriläinen.

Den gruppen ska ge sina förslag vid årsskiftet, och har redan begärt en utlåtanderunda från mediefältet.

Utlåtandena handlar om hur massmedier och journalistik ska överleva, och många är riktigt konstruktiva kring digitalisering och framtid. Men iögonenfallande många kommentarer från bolag och arbetsgivarförbund riktar udden mot Yle. I närmast identiska formuleringar krävs att Yles finansiering "inte automatiskt kan vara en halv miljard" och att den ska anpassas efter uppdraget – som ska krympa.

Mest offensiv är Turun Sanomats vd Jaakko Ketonen som skriver att Yles anslag "bör halveras" och verksamheten begränsas.

Från ministeriet påpekas att arbetsgrupperna inte alls är kopplade till varandra. Det är det hygieniska svaret eftersom ministeriet inte ska besluta om Yle, inte heller Vanjokis arbetsgrupp. Talande är ändå hur mycket Yle tycks spöka i de icke-parlamentariska sammanhangen.

För Yle och tittarna är det viktigast att veta om det verkligen är omsorgen om Yles uppdrag, och att definiera det för folket, som är den bärande tanken i arbetet. Yles uppdrag är en stor och viktig fråga, men arbetsgruppens tidtabell är fastslagen främst med tanke på att få med förslagen i budgeten för 2017. Intrycket blir att budgetramen styr i alla fall.

Detta har hänt:
• Efter många års debatt om Yles finansiering kom en parlamentarisk grupp fram till Yle-skatten i december 2011. Gruppen beslöt att förändringar som gäller Yle ska behandlas parlamentariskt utan regerings- eller oppositionsgränser.
• Yle-skatten infördes 2013. Sedan dess har indexjusteringen flera år fallit bort.
• Debatten om Yles marknadspåverkan har fortsatt på mediefältet. Kommersiella medier riktar kritik mot bland annat Yles digitala närvaro i textform och det regionala konkurrensläget.
• I regeringsprogrammet skrevs in ett beslut om att parlamentariskt behandla Yles uppdrag och finansiering.
• Innan den parlamentariska gruppen tillsatts beslöt regeringen frysa indexhöjningen för Yle 2016, med regeringspartiernas riksdagsgrupper som bollplank. Kritiken rasade mot att Yle-frågor inte ska vara majoritetsbeslut av regeringspartierna, utan parlamentarisk konsensus.
• Indexfrysningen för Yle har dessutom lyfts in i budgetramen för hela perioden 2016–2019.
• Den parlamentariska arbetsgruppen som regeringsprogrammet nämner skulle ursprungligen tillsättas i början av 2016 med Matti Vanhanen (C) som ordförande.
• Förra veckan beslöt kommunikationsminister Anne Berner att tidigarelägga arbetsgruppen så den kan börja jobba redan nästa vecka. Ordförande kommer från Samlingspartiet, för att inte både ministern och gruppdragaren ska vara från samma parti.
• Arbetsgruppens uppdrag är att före nästa sommar utreda: 1) Omfånget av Yles public service-uppdrag, hur det genomförs och nivån på finansieringen. 2) Yles roll och betydelse på mediemarknaden. 3) Yles betydelse för demokrati, yttrandefrihet, mångsidighet och oberoende kommunikation, och 4) hur riksdagens ägandestyrning ska förverkligas.