Luciakandidat 6: Vi borde sluta tänka i termer av vi och de

Jag är som allra bäst när … jag reser ensam. När jag inte har någon resekompis som stöd tvingas jag ut ur min bekvämlighetszon och lyssnar bara på min själv. Jag har rest en del ensam, till exempel när jag reste till USA för att jobba som au pair för några år sedan.

Jag jobbar på att … sprida glädje. Jag blir själv på gott humör när jag lyckas göra någon annan glad.

I framtiden… kommer alla länder att styras av rara gamla damer, sådana där som gillar att prata och sticka! Då kommer det inte att finnas en enda konflikt, allt kommer att vara mysigt och bra.

Det värsta jag vet … är teknologi som inte fungerar. Långsamt internet är det värsta som finns – det får mig att vilja kasta ut datorn genom fönstret.

Musik är… det jag andas. Jag lyssnar nästan alltid på musik.

Jag minns en luciadag när… jag gick i femte klass och svimmade i skolans luciatåg. Det var så pinsamt, jag vara bara elva år och skämdes jättemycket. Som tur var det bara generalrepetition och jag var inte lucia utan tärna.

Jag är svag för… hundvalpar.

Jag tror… att vi människor i slutändan lär oss att tänka bara på "vi" och sluta dela upp oss i "vi" och "de".

Någon borde … jag gillar inte det där med "någon borde". När min rumskamrat säger "någon borde diska" känns det inte nödvändigtvis som att hon avser mig. Det är bättre att tala klarspråk.

Världen vore en bättre plats om … vi kunde lyfta blicken från os själva och tänka lite bredare och större.

Min senaste goda gärning var… förra veckan när jag lät två "soffsurfare" övernatta hemma hos oss. Jag är medlem i nätverket Couchsurfing, där man låter resenärer sova på sin soffa. Couchsurfing är jättetrevligt! Man kanske bara träffar "soffsurfarna" en kort stund men man blir snabbt vänner och det känns alltid bra att få hjälpa någon annan.

Jag är rädd för … Nästan ingenting. Förr var jag alltid rädd för framtiden, men så började jag märka att saker och ting faktiskt ordnar sig. En tid var jag också jätterädd för mörker. Men sen började jag jobba som städerska. Vid varje arbetspass blev jag tvungen att korsa en tom mörklagd gymnastiksal för att tända lamporna – och på det sättet blev jag av med mörkerrädslan! En sak är jag ändå fortfarande rädd för och det är att förlora någon som står nära mig.

Lucia ska … sprida värma, ljus och lycka.