Tvist om pengar hotar klimatavtal
Vid toppmötet i Paris väntas världen få ett klimatavtal. Säkert är det inte. Tvisten om vem som ska betala kalaset kan välta hela avtalet.
Sedan FN:s klimatkonvention föddes 1992 har utgångspunkten varit att de utvecklade länderna, som stått för de största utsläppen, bör finansiera utvecklingsländerna som lider mest av klimatförändringen.
- Den globala klimatfinansieringenberäknades till 331 miljarder dollar 2014. Av summan gick 302 miljarder till utsläppsminskningar, 25 miljarder till anpassning och 4 miljarder till flera ändamål.
- Samtidigt subventionerade OECD-länderna fossila bränslen med 65 miljarder dollar och BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) med drygt 100 miljarder.
- Finlands klimatfinansiering uppgick till 116 miljoner euro förra året. 54 procent av summan gick till utsläppsminskningar, resten till anpassning.
Om exakt en månad inleds konventionens 21:a partsmöte i Paris. Det förväntas sluta i ett globalt klimat- avtal, men det finns inga garantier.
– Om avtalet ska falla på något är finansieringen en stående kandidat, säger Finlands chefsförhandlare Harri Laurikka.
Det beror på vad klimatförhandlarna kallar brandmuren. Den avser den numera förlegade tudelningen i i-länder och u-länder som tillika betyder betalare och betalningsmottagare. Indelningen är statisk fast världen är föränderlig.
På senare år har Kina, som redan har de största utsläppen men som fortfarande klassas som u-land, också börjat finansiera globala klimatfonder. Brasilien visar liknande tendenser.
– Det börjar finnas hål i den gamla brandmuren, men en annan sak är om de här förändringarna kan synas i Parisavtalet, säger Folke Sundman vid Utrikesministeriet som ingår i Finlands delegation.
Parismötet förhandlar om hur finansieringen ska skalas upp så att den når 100 miljarder dollar om året till 2020, och om hur finansieringen ska se ut efter det. Enligt OECD nådde man 52 miljarder dollar 2013 och 62 miljarder förra året.
– Vi är på rätt väg, säger Sundman.
Nej till etappmål
På u-landssidan om brandmuren kräver man att finansiärerna spikar etappmål på 70 miljarder till 2016 och 85 miljarder till 2018.
– Det kan vi förstås inte göra, i synnerhet inte kollektivt. Budgetlagstiftningen i flera länder omöjliggör det, men däremot kunde vi genom effektivare rapportering visa att vi håller tempot, säger Folke Sundman.
Parterna tvistar också om vilka pengar som kan räknas in i summorna. Bara finansiärerna anser att lån duger lika bra som gåvomedel.
Med tanke på finansieringen efter 2020 vore det önskvärt (men i praktiken orimligt) att brandmuren brast för gott, så att Kina med flera gick med och finansierade enligt förmåga. En annan nyckel är att den privata sektorn tar en större roll och att man enas om kvantitativa mål på sikt.
Outi Honkatukia på Finansministeriet säger att de offentliga pengarna varken räcker till eller är lämpade för den omställning internationell klimatpolitik förespråkar. Nyinvesteringarna i förnybar energiproduktion borde fyrfaldigas på kort tid.
– Energiinvesteringar ska ske marknadsdrivet. Vi kan ogärna använda mer skattepengar för klimatfinansiering i länder som själva stöder fossil energiproduktion, säger hon.
Tanken är att marknaden med lite klimatpolitisk styrhjälp ska hjälpa främst de rikare och medelinkomstländerna att bli koldioxidsnålare. Bara de allra fattigaste länderna, dit inga privata pengar söker sig, ska fortfarande få offentliga stödpengar.