ANALYS: Två sidor av Sverige
Det är när vi ska förklara hatbrottet i Trollhättan i Sverige för våra barn som orimligheten och grymheten blir så tydlig: att någon värderar människor beroende på hur de ser ut, baserat på nyansen i deras hud, skriver Anna Svartström i sin analys från Sverige.
Men det är uppenbart att alla inte ser det så. I det toleranta och öppna Sverige finns rasism och en historia av högerextrema illdåd. Skolmordet behöver ses i det sammanhanget.
– Vi har flytt från krig, vi måste få känna oss trygga här.
Så utbrister en ung man som jag träffar utan skolan Kronan i Trollhättan på torsdagen. Hans lillayster är elev och han själv bor i området.
Bara några timmar efter morden är han övertygad: Gärningsmannen – som tidigt identifierats på sociala medier, eller som det i alla fall sprids många rykten om – har riktat in sig på just sådana som Mohammed och hans familj: Människor som har kommit till Sverige från ett annat land.
På torsdagseftermiddagen reagerar många som jag möter i Kronogården på det skedda med ilska. Två oskyldiga personer dör, två skadas. Barn och vuxna tvingas vara med om något fruktansvärt i det som ska vara en trygg miljö. Hur kunde detta ske? Varför drabbas vi?
På fredag förmiddag slås jag av tystnaden vid Kronan, trots alla som möter upp för att lägga ner ljus och bommor. Det är som om polisens bekräftelse att Anton Lundin Petterssons motiv var rasistiskt behöver få sjunka in och att det inte finns plats för ord eller ljud. Sorgen och rädslan syns i ögonen.
Ett Trollhättan i förstämning, ett Sverige i förstämning.
Lundin Pettersson må ha agerat ensam men hans grymma gärning ska ses i ett större sammanhang, påpekar flera debattörer. Peter Wolodarski, chefredaktör för Dagens Nyheter, skriver i söndagens tidning: "Torsdagens skolmord var inte 'ofattbart' som det hävdas i debatten. Det inträffar i en kontext där hetsen mot invandrare stegrats under en längre tid, där internet och sociala medier förgiftas av hatretorik, där attacker mot flyktingförläggningar blivit en otäck realitet. Steget från ord till mord har krympt".
Sverige är ett land med tolerans och öppenhet, solidaritet. Ser man till det offentliga samtalet reflekterar jag som korrespondent här ofta över att det som politiker och debattörer kan kläcka ur sig i Finland är otänkbart i Sverige.
Men det finns också ett mörker med rasism, högerextremism, nazism.
Den senaste tiden har asylboenden och planerade sådana satts i brand nästan dagligen, på samma sätt som på 1990-talet då också moskén i Trollhättan utsattes för mordbrand. Många i den nu plågade staden, en av Sveriges mest segregerade, minns den händelsen, liksom nazistiska demonstrationer och vit makt-rörelsens verksamhet.
Sverige har en historia av rasistiska dåd: Lasermannen som sköt elva personer med invandrarbakgrund, Peter Mangs som härjade i Malmö, med flera. Och samtidigt som Sverige nu sörjer finns det de på nätet som hyllar morden i Trollhättan. För dem är gärningsmannen en hjälte.
– Den svenska nazistiska organisationen har varit nätverkande och ledande i Norden på området, säger författaren och journalisten Anna-Lena Lodenius i en intervju till mig.
Enligt henne har Sverige satsat ganska mycket på arbete mot våldsbejakande extremism. Däremot kunde mycket mer göras för att komma åt grogrunden, menar hon.
"Det Sverige behöver nu är bredast tänkbara samling kring de principer som bär upp det svenska samhället: demokratin, alla människors lika värde, öppenheten mot världen", sammanfattar Peter Wolodarski.
Gårdagens samling med tyst minut och manifestation i Trollhättan och Sverige för att hedra offren är en början.
En fråga som kan aktualiseras är om de övriga partiernas uteslutande av högerpopulistiska Sverigedemokraterna ger fyr för de extrema hållningarna, där linjen i Finland gentemot Sannfinländarna är en annan med partiet i regeringsställning. Till exempel Heidi Avellan, politisk chefredaktör för Sydsvenskan, har ändå betonat att partierna inte går att jämföra rakt av: Sverigedemokraterna har ett nazistiskt förflutet. Så sent som i torsdags publicerade en partiaktiv i Lund en lista på planerade asylboenden, som "medborgarinformation".
– Hela samhället har drabbats och alla är chockade. Man kan inte tänka sig att det här händer i Sverige, säger en man jag möter i Kronogården som flyttade till landet på 1990-talet.
Han beskriver en olust, en rädsla, men säger också att det är viktigt att kunna förlåta, i sinom tid. Mokhtar Hirani, ordförande för Shiamoskén på orten, talar om att svara på hat och ilska med kunskap. Också andra ger på fredagen i Trollhättan, ett dygn efter knivattacken, uttryck för en vilja till försoning.
Ändå får vi inte glömma det som Karin Pettersson, ledarskribent i Aftonbladet lyfter fram: "Oro inför samhällsutvecklingen delas av många. Men den fysiska rädslan bärs framför allt av dem av oss som har svart hår och icke-vit hud. Fruktan är mycket ojämnt fördelad."