Genus och populism under forskarens lupp
Ska medierna rapportera alla rasistiska politikerutspel med risk för att sprida rasismens budskap? Eller bara negligera dem, och indirekt signalera att man får säga vad som helst? Det är frågor som årets forskare önskar gå på djupet med.
När Forskarförbundet i veckan utsåg samhällsvetaren Mari K Niemi till årets forskare var det inte bara för hennes akademiska publikationer. I prismotiveringen betonades särskilt hennes aktiva samhällspåverkan och deltagande i den offentliga debatten.
– Politik är roligt, viktigt och till för alla. Jag vill sprida min iver, och ta politiken närmare kvinnor och flickor. Politik är inte förbehållet herrar i slips, säger Niemi som är specialforskare vid Åbo universitet och gästforskare vid Strathclyde-universitetet i Skottland.
En genusaspekt återfinns i mycket av Niemis forskning som kretsar kring politiskt ledarskap, valkampanjer och populistpartiers mediestrategier. Hennes doktorsavhandling i politisk historia handlar om partiledarskap i Finland under de årtionden kvinnor först nådde de mest framskjutna maktpositionerna.
– Beträffande könsaspekt i politiken är Finland ett superintressant forskningsobjekt, säger Niemi, men det beror inte bara på hur Tarja Halonen, Anneli Jäätteenmäki eller Mari Kiviniemi lyckades bryta väg.
Jämställdhetsaspekten var central också när Niemi tillsammans med Ville Pitkänen kom fram till att bara 30 procent av alla som uttalar sig i massmedier i egenskap av experter är kvinnor.
– Det är en chockerande siffra i ett land med en stor andel högtutbildade kvinnor. Det beror inte på att kvinnorna vore mindre benägna att uttala sig, säger Niemi.
Studien finansierades av Helsingin Sanomats stiftelse. Den ger ingen entydig förklaring till varför så få kvinnor får ha expertrollen i massmedierna, men det beror åtminstone delvis på journalistiska arbetsvanor.
– Det finns ett slags redaktionell tradition av att vända sig till män då expertkommentarer behövs. Det ger helt fel signal, till exempel om politiken, om alla kommentatorer är män, säger Niemi.
Journalistiken förändrades
Ett annat projekt som Mari K Niemi och hennes Åbokolleger jobbar på kartlägger hur kampanjerna inför riksdagsval utvecklats. Själv fokuserar hon på 1980- och 90-talen, och på hur betydelsen av olika begrepp definieras, och vem som tar sig rätten att definiera dem.
– Ta begreppet arbetarparti, vad står det för numera och vem kan säga sig vara ett sådant? Jag frågar mig också vad politikerna egentligen menar när de talar om rättvisa.
Valkampanjer har studerats många gånger förut, men här granskas de inte som lösryckta fenomen utan uttryckligen som en del av den politiska verklighet som rådde inför vart och ett av valen.
– Under de årtionden jag tittar på var relationen mellan partier och massmedier i ett brytningsskede. Medierna började ta sig friheter, Kekkoneneran var över, och de kommersiella etermedierna kom in i bilden och professionaliserade relationen. Många politiker hade problem med det, säger Niemi.
Samtidigt gjorde kvinnorna entré i den politiska eliten.
– Kvinnorna har tvingats motivera varför de får vara med och fatta beslut. Tidigare forskning visar att kvinnliga riksdagskandidater trott mindre på sina chanser att bli invalda, och att de haft mindre finansiering. Å andra sidan har unga kvinnor de allra senaste åren kommit in lättare än unga män. Könsaspekten finns där hela tiden, säger Mari K Niemi.
Det här projektet är uppdelat på fyra forskare och finansierat av Emil Aaltonens stiftelse.
– Det blir ett nytt kapitel i den finländska demokratins historia, om hur det gått till när makten fördelats. Det skulle inte skrivas utan extern finansiering, säger Niemi.
Populister i jämförelse
I den mån Mari K Niemi är känd bland den stora allmänheten är det delvis för forskningen i populism. I dag finns en klar beställning på experter som kan förklara vad som sker.
Tillsammans med några kolleger studerar Niemi hur Sannfinländarnas, Sverigedemokraternas och brittiska Ukips mediestrategier påminner om och skiljer sig från varandra.
– Det finns mycket gemensamt i hur de förklarar sig när de hamnar på defensiven. Det är i och för sig väntat eftersom de här partierna har sagt att de samarbetar, säger Niemi.
Gruppens forskningsdata samlades in innan Olli Immonen bjöd på sommarens politikskandal, men det gör inte forskningen mindre intressant. Partierna funkar rätt lika också då de jobbar offensivt i främlingsfientlig riktning.
– Rasiststämpeln uppfattas som ytterst negativ i våra samhällen. Sedan är det en annan sak vad som uppfattas som rasistiskt. Den diskussionen förs, och vissa partier försöker tänja på gränsen, säger Niemi.
Samtidigt finns skillnader mellan populisterna: brittiska Ukip med Nigel Farage i spetsen är betydligt tydligare än Sannfinländarna på att markera revir och snabbare på att ta avstånd från övertramp.
– Farage har ofta sagt att vissa ställningstaganden inte alls är förenliga med partiets linje. Här är det intressant att jämföra retoriken eller diskursen när de här partierna råkar på defensiven.
Att vi börjat vänja oss vid främlingsfientliga "övertramp" visar att någon har lyckats expandera utrymmet för det rumsrena. Det krävs allt grövre utspel för att medierna eller allmänheten ska reagera.
– Populistpartierna förändrar hela diskursen, sättet att prata om invandring, till exempel. Det är via språket, uttrycken, som jordmånen för en främlingsfientlig diskussion luckras upp, säger Niemi.
Timo Soini har sagt att han inte kan hållas ansvarig för vad "varje fullmäktigsuppleant säger", med hänvisning till flera rasistiska utspel från sannfinländska lokalpolitiker. Därmed lyckas rasisterna flytta gränsen för vad som får sägas, eller åtminstone för hur vi reagerar på det.
Frågan är om medierna då ska rapportera eller negligera de här utspelen. Rapporterar vi riskerar vi att bli en rasismens megafon. Tiger vi riskerar vi att signalera att rasistiska uttalanden är så pass gängse att de inte når över nyhetströskeln.
– Det är en knepig sits för medierna. Det skulle jag vilja forska mer i, säger Mari K Niemi.