En språk – en genus
Genusfel skär så i min öra, menar kåsören Christine.
Genusfel skär så i min öra. Säger vi i mina hemtrakter. För om ordet kännspak är kännspakt för finlandssvenskan så är genusfel kännspakt för mitt hemlands vilda tungomål. Eller fel och fel, här finns bara en genus. Säger vi inte en så säger vi två. Eller mang. Som han som på den gamla tiden kom till krogen och ville ha öl, men då han inte visste om det hette en sejdel eller ett sejdel så sa han för säkerhets skull: två sejdel öl, tack. För det finns inga pluralformer heller. En karl och fem häst.
Grundspråket, kallas detta modersmål. Uttalas grondsprååtsi. Lätt att lära sig när det genast faller bort två svårigheter, som man alltså slipper lära sig.
Men. Grondsprååtsi är inte mitt modersmål. Jag lärde mig det inte som barn. Hemma talade vi standardsvenska och med alla mina kamrater likaså. Delvis för att vi var stadsbor, och i städer talar man i inte dialekt utan stadsmål. Det är komplicerat det här. Fråga bara Lars Huldén eller Peter Slotte. Men inte talade vi stadsmål heller. Först långt upp i vuxen ålder insåg jag att man i Gamlakarleby säger hynd och gymistövlar, medan man i den omgivande landsbygden säger hond och gomistövlar. Eller gomistöula.
Med en far från Nedervetil drar jag helst på mig gomistövlar när det regnar. Speciellt nu för tiden. För jag har flyttat mitt hjärta och några bopålar till Nedervetil. Och då vill jag också tillägna mig språket.
Redan när tåget norrut lämnar Seinäjoki så börjar tungan vrida sig. En genus. Hond. Gomistöula.
När jag hämtar ut ett paket på posten, som finns i den numera enda butiken i byn, så märker jag hur automatiskt det kommer: Ja sku hämt en paket. Och inte med betoning på andra stavelsen i ordet paket, utan på den första. Pa-keet.
Jag övar. Jag vill lära mig. Ibland sitter jag med gubbarna på det lokala kaféet och suger i mig. Och frågar, när jag hör nya ord. För det här är ett helt eget språk, med egen grammatik och egna ord.
Jag måste säga, att för att egentligen inte kunna någon dialekt över huvud taget så låtsas jag nu för tiden ganska bra.
Christine