"Vi fick köpa vatten för 100 dollar flaskan"
Medan syrier och irakier betalar för bussar från Pireus mot Tyskland och Norden, är det mest afghaner kvar i Aten. – Folk vill hjälpa syrier men inte oss. Vi vet vad läget är i Grekland och vill inte stanna här, säger Jafar Mohammadi från Afghanistan.
ATEN
Det är halvtomt i den öppna mottagningsbyn Eleonas i Aten. I ett stort tält ligger leksaker utspridda, för här är de flesta barnfamiljer.
Inom några dagar ska de 450 människor som bor här också försvinna. Någonstans. De försöker ta sig vidare i Europa.
Det anländer 7 000 nya flyktingar till de grekiska öarna varje dag i oktober, men ändå är det långt ifrån fullt i Aten, eftersom de flesta inte ens stannar på vägen. De som har råd åker långa vägar. Här hittar vi dem vars pengar inte räckt ända fram till Tyskland. Många av dem är afghaner som känner sig som en bortglömd grupp. Sedan Australien slutade ta emot afghaner vittnar Greklands myndigheter om att flyktingströmmen vänt riktning mot Europa. Jafar Mohammadi kom till Eleonas efter en månad på resande fot. Han är fårfarmare från staden Ghazni söder om Kabul, dit talibanerna anlände i september.
Talibaner sprängde bland annat in sig i ett fängelse och släppte ut hundratals tillfångatagna talibankrigare, bland dem ett par lokala talibanledare som kom på fri fot igen. Det var en av de händelser som försvann i nyhetsbruset en månad då flyktingströmmen var på alla läppar.
Tolkar bara för syrier
Det blev för farligt för att stanna. Mohammadi gav sig i väg och kom till Aten via ön Lesbos, där en av Greklands fem så kallade hot spots ligger.
– Läget är hemskt på Lesbos. Poliserna kunde vara brutala och slå folk. När vi anlände kom det människor som delade ut vatten och kläder, men de var inte intresserade av oss afghaner, utan de hjälpte mest syrierna. Det fanns inte heller några tolkar för oss utan bara för syrierna.
Han säger att han stött på samma fenomen i de länder de reste igenom, Iran och Turkiet.
– De har varit illa, rasistiskt, till och med i Iran. De ser antingen på våra ansikten att vi är afghaner eller så frågar de oss.
På frågan varför det blivit så rycker han på axlarna.
– De kanske tror sig veta att alla afghaner är terrorister.
Jafar Mohammadi sitter nu fast i Aten, där han inte vill vara. Med sig har han sin hustru och två barn, sin bror, hans fru och deras barn. Deras föräldrar var för gamla för att göra den svåraste etappen, att ta sig till fots över gränsen mellan Iran och Turkiet. De blev kvar i Iran. Pengarna är slut. Vad som ska hända nu vet han inte, men det är inte Grekland han vill stanna i.
– Vi är medvetna om hur läget varit i Grekland de senaste åren. Det går inte att hitta jobb här. Men jag vill försöka få ihop pengar för att ta mig vidare.
Politiken känns avlägsen
Allt färre söker asyl i Grekland trots att det i oktober kommit fler migranter över Medelhavet än någonsin tidigare. Nu kommer 7 000 per dag, då det ännu i juli var 2 000 per dag. De registreras, men försvinner sedan ur landet utan att söka asyl.
De som jobbar på flyktingmottagningen rycker på axlarna.
– Vi kan inte tvinga dem att söka asyl och inte lämna dem i havet.
Maria Stavropoulou som leder landets asylärenden understryker att det här bevisar att migrationsfrågan inte är en grekisk fråga.
– Det är en europeisk fråga, säger hon, eftersom de som kommer till Europa inte föreställer sig att de kommer till just Grekland utan uttryckligen Europa.
– Därför borde vi ha ett enda asylområde, säger hon.
Mohammadi gestikulerar uppgivet på frågan om vad som kunde hjälpa mot de farliga resorna till fots och till havs för att ta sig till Europa. Hotspots, flyktingpolitik, gränser, det ena eller det andra, det spelar ingen roll.
– I Afghanistan har vi inte haft någon president som bryr sig om folk över huvud taget. Vi har bara haft krig i femtio år, säger han.
Vilken politik européerna diskuterar sinsemellan känns som en avlägsen fråga.
Benyamin kom ensam
Vi talar via en tolk, men när 16-åriga Benyamin N närmar sig berättar han att han kan engelska. Han har rest ensam från Kabul och kom till Aten för ett par dagar sedan. Han har ingen pappa längre, men sin mamma har han ringt till och berättat var han är.
Nabegh vittnar om den totala pengarulett som människosmugglarna spelar.
Han fotvandrade i femtio timmar över gränsen till Turkiet.
– De som visade vägen för oss sa att vi fick köpa vatten för 100 dollar flaskan. Längs vägen där vi gick såg jag två människor som låg döda på marken.
– När vi åkte i en skåpbil var vi 42 personer i den, men om man ville sitta i framsätet kostade det 5 200 dollar, säger han.
Han har en klar engelska och säger att han vill till Europa för att studera och få en framtid.
– Så att mina kommande barn skall vara stolta och säga att "det är min far". Vi får ingen utbildning att tala om, och jag var trött på bomberna i Kabul. Jag vill studera.
Inte heller han vill stanna i Grekland. Han har inte bestämt sig för vart han vill.
Men han lovar att han ska ringa sin mamma igen och inte låta henne gå orolig.