Allt fler vässar budskapen åt andra
Då alla ropar mer och högre blir det svårare att höras. Därför växer kommunikationsbyråerna – i fjol med hela nio procent. Allra snabbast växer den gren som riktar sig mot politiken, lobbningen.
Mikael Jungner, Taru Tujunen, Marcus Rantala, Jussi Kekkonen, Johanna Sumuvuori, Mari Kokko, Ville Kopra, Patrik Gayer – alla har de någonting gemensamt. De har arbetat i den politiska maktens centrum, och jobbar nu på kommunikationsbyråer som bland annat hjälper företag och organisationer att påverka i maktens korridorer. Och de är fler än så: Anna-Mari Vimpari, Toni Kokko, Niilo Mustonen, Mari Kamaja, Kirsi Piha, bland andra. Och så Matti Hirvola, som hoppat över skaklarna två gånger och återvänt till politiken.
På Markkinointiviestinnän Toimistojen Liitto, MTL, som är kommunikationsbyråernas förbund, säger verkställande direktör Tarja Virmala att det är svårt att uppskatta antalet byråer, men att de är många.
– Vi har trettio medlemsbyråer, och ungefär tjugo av dem sysslar också med lobbning. Hur mycket folk här finns som hoppat över från politiken är svårt att säga, men under de senaste åren har det varit rätt många.
Och de är eftertraktade. Inflytelserika nätverk i politikens toppskikt och information om beslutsprocesserna är hårdvaluta för dem som vill påverka beslut i önskad riktning.
Vid Procom, som är kommunikationsproffsens branschförbund, uppskattar man att ungefär 15 procent av medlemmarna jobbar vid kommunikationsbyråerna. Hur många av dem som jobbar med "påverkarkommunikation", alltså lobbning, är svårt att säga, men klart är att antalet växer.
Största delen av kommunikationsproffsen jobbar ändå i företag och organisationer där deras uppgift är att vässa budskapet och sköta kommunikationen utåt och inom företaget.
"Politiker är inte dumma"
Tonen i diskussionen om lobbning irriterar Elina Melgin, verkställande direktör på Procom. Attityden är ofta negativ, men enligt Melgin är det bra att finländarna blir bättre på att lobba.
– I EU finns mycket lobbare, och det är till fördel om finländarna känner till och behärskar den internationella miljön och etiketten också på den här punkten.
Dessutom:
– Ingen måste ju lyssna, men de som lyssnar gör det för att de vill ha information. Och politiker är inte dumma, de kan urskilja vad som är vad och vem som är avsändaren.
Procom upprätthåller sedan i fjol ett lobbarregister på sin webbsida där medlemmarna kan registrera sig, med avsikt att öka öppenheten. Bland ett fyrtiotal som registrerat sig hittar man ett tiotal namn bekanta från politiken, men också här krävs en del detektivarbete då största delen bara uppger arbetsgivaren men inget om sin politiska bakgrund.
– Vi uppmuntrar medlemmarna att anteckna också politiska bindningar i registret, men vi kan inte tvinga någon. Och att någon medlem inte finns i registret är ju också en signal, säger Melgin.
Exempel: Fennovoima
Enligt forskaren Anu Kantola vid Helsingfors universitet har lobbarna blivit allt viktigare i takt med att en stor del av besluten bereds i inofficiella arbetsgrupper, av tjänstemän och utredningspersoner. För det företag eller den organisation som vill påverka ett beslut gäller det att veta i vilka trådar man ska dra, vem man ska prata med och när. Också globaliseringen har lett till att lobbningen ökat.
Hur det syns i beslutsfattandet har just inte utretts.
– Men till exempel beslutet om Fennovoima är ett paradexempel på framgångsrik lobbning. Riksdagen var till en början kritisk, men trots det lyckades man vända opinionen. Också lobbarna själva ser Fennovoimabeslutet som en framgångshistoria. Där var lobbningen aktiv också på lokalplanet.
Ett annat exempel som genererar intensiv lobbning är då den offentliga sektorn lägger ut allt mer service på privata producenter.
– Här finns stora ekonomiska intressen och många företag som lobbar.
Information i all ära, men alla är förstås inte på samma linje då viktiga beslut ska påverkas. Till exempel medborgarrörelser har sällan råd att anställa dyrbara konsulter för att få fram sitt aldrig så behjärtansvärda ärende.
– Visst finns här ett demokratiproblem. Då de som har insikt i beslutsfattandets krumbukter kan sälja sin kunskap till den som betalar hamnar de som har pengar och de som inte har förstås i olika positioner. Men inte kan man förbjuda folk att betala för sådan kompetens. Däremot är det viktigt att det sker så öppet och genomskinligt som möjligt, säger Kantola.
Dåliga tider = tillväxt
Men det är inte bara gentemot politikerna som proffskommunikatörerna spottar ur sig allt mer, bättre förpackad och riktad information. Företag, organisationer, kommuner och offentliga organisationer satsar allt mer på att kommunicera med och till sina referensgrupper, och gärna så att det inte ser ut som traditionell marknadsföring. Samtidigt är mediehusen och den traditionella journalistiken allt mer trängd.
– Hur det här påverkar den kritiska granskningen och möjligheten att få objektiv information är en mycket aktuell fråga. Balansen har helt klart tippat över åt ett håll där kommunikationsbyråerna har goda möjligheter att få genomslag för sina egna budskap, säger Kantola.
Enligt Tarja Virmala på MTL är också det dåliga ekonomiska läget en orsak till att kommunikationsbyråerna växer och blir fler.
– Under dåliga konjunkturer flyttar kunderna tyngdpunkten från marknadsföring till kommunikation. I stället för att köpa annonsplats satsar man på att ta sig in i spalterna med sitt budskap. En annan faktor är också det ökade utbudet på arbetskraft då mediehusen skär ned.
"Reglering behövs"
Då det gäller lobbningen finns ingen lagstiftning kring till exempel karenstider eller annan reglering för den som byter sida, men statens tjänstemannaetiska kommitté har publicerat en rad rekommendationer. Också kommunikationsbranschens etiska delegation har sina egna etiska regler för branschen. Det är förstås frivilligt att följa dem – men det räcker, anser man både på Procom och på MTL.
Men Finland har fått kritik senast i förra veckan, av Brysselbaserade kampanjorganisationen Corporate Europe Observatory, som arbetar för ökad transparens och exponering av EU-lobbningen. I ett färskt ställningstagande på sin hemsida uppmanar organisationen den finska regeringen och riksdagen att omgående skapa reglering för god praxis när det gäller lobbning. Det är kommunikationsbyrån Miltton och nyheten om att SFP-ordföranden Carl Haglund, tidigare EU-parlamentariker och minister, utsetts till styrelseledamot för Miltton-gruppen som fått CEO att reagera.
Haglund ger inte mycket för kritiken, och påpekar att han inte är anställd av Miltton. Styrelseuppdraget sköter han utan ersättning.
– Jag sitter i Miltton Groups styrelse, dotterbolaget Miltton Networks som sysslar med lobbning har en egen styrelse. Något otransparent finns här ju heller inte då jag berättat öppet om mitt uppdrag och vad det innebär.
Trovärdighet
En som anser att det behövs klarare reglering är professorn i förvaltningsrätt Olli Mäenpää vid Helsingfors universitet. Då folk hoppar över från politiken och den offentliga sektorn till intresseorganisationer och lobbning uppstår två problem.
– Juridiskt handlar det om hur bra man kan garantera att tystnadsplikten fortsätter. Kan vi garantera att viktig och central information för stat och kommun inte läcker till utomstående, så att utomstående kan utnyttja den? Man bör minnas att tystnadsplikten också omfattar ett förbud att utnyttja information om den offentliga sektorn som inte är offentligt tillgänglig.
För det andra handlar det om trovärdighet.
– Det undergräver förtroendet för politiken och den offentliga sektorn om det är fritt fram att utnyttja information man fått i jobbet på annat håll. Lobbare och intresseorganisationer kan ju ses som den offentliga sektorns motparter, som försöker påverka just den.
Enligt Mäenpää skulle alla dra nytta av att lagstiftningen innehåller klara bestämmelser om övergångarna.
– Att skriva in regleringen i lagstiftningen vore ett steg mot ett modernt samhälle som skulle vara välkommet också hos oss. Karenstider skulle säkert vara ett element, ett annat att precisera bestämmelserna om tystnadsplikt. Och det är klart, då måste man också fundera över om det behövs ett system för ersättning för den som inte kan jobba under karenstiden.