Minoriteter sida vid sida för Finland
En jude och en muslim, som kämpat för Finlands frihet i fortsättningskriget. Osman Abdrahim och Boris Rubanovitsch representerar minoriteter som umgåtts och levt tillsammans i Finland i över hundra år.
Det är två mycket pigga herrar som träffas utanför restaurang Elite i Helsingfors. Osman Abdrahim, 94, från Finlands islamiska församling och Boris Rubanovitsch, 89, från den judiska församlingen i Helsingfors är direkt inne på samma våglängd. Tatarerna och judarna har en lång historia i Finland. I Helsingfors har man naturligt umgåtts utan gränser för religion eller politisk tillhörighet. Handel inom kläd- och textilbranschen, idrott och en okuvlig vilja att försvara fosterlandet förenar minoriteterna.
Rubanovitsch hör till den yngsta årskullen som kallades in i fortsättningskriget. Som finländsk medborgare var det ingen tvekan om att ställa upp i den svåra stunden. Rubanovitsch tjänstgjorde vid Kustartilleriregementet RTR 1.
– Jag blev inkallad som 18-åring. Jag var på sista klass i skolan och kastades direkt in i kriget den 21 februari 1944 i kustartilleriet. Jag var på olika ställen efter det, men främst på Rysskär. Jag såg hur Helsingfors bombades och det kändes för djävligt eftersom familjen var kvar i stan, säger Rubanovitsch.
Abdrahim kallades in i inledningen av fortsättningskriget. Han var yngst i en syskonskara på tio. En av bröderna stupade i vinterkriget. Abdrahim tjänstgjorde som ordonnans vid infanteriregemente 4. Före kriget hade han varit aktiv skyddskårist.
– Jag minns bra dagen jag blev inkallad. Det var i maj 1941. Vi samlades vid folkskolan i Berghäll och skjutsades i godståg från Vallgård till Virolahti vid gränsen. Vid IR 4 var jag vid tre olika näsen i Karelen. Det blev 4 år, 2 månader och 10 dagar totalt med stövlarna på om man räknar med utbildningstiden före kriget. Jag brukar skämtsamt säga att mina fotavtryck finns kvar på näset fortfarande, säger Abdrahim.
Herrarnas etniska bakgrund spelade ingen större roll vid fronten.
– Den enda skillnaden var egentligen att vi om möjligt fick permission vid vårt nyår och påsk som inte sammanfaller med de kristnas. Det var en order från högkvarteret. Det fanns också en synagoga vid fronten vid Svir, som tyskarna visste om. Jag tror att de skonade den eftersom de inte vill stöta sig med den finska armén. Till synagogan åkte många skidor vid sabbaten, säger Rubanovitsch.
– Vi fick också permission för offer och fastehögtider, men att utöva sin religion vid fronten var annars svårt, säger Abdrahim.
Läs också: Krigsveteranen som skäms över Finland
Att Finland var allierat med Nazityskland var en svår sits för Rubanovitsch. Vid tidpunkten för hans inkallelse visste man om förföljelserna och utrotningslägren i Tyskland.
– Midsommaren 1944 ringde jag och berättade att jag kommer hem på permission, men då sade min pappa att det är bättre att jag stannar vid fronten. Det fanns en rädsla att judar kunde utlämnas från
Finland till Tyskland. Jag fick en kommendering till en av de många tyska militärbåtar som låg utanför Emsalö eftersom jag kunde tyska. När jag steg in i båten och man sade "Heil Hitler" trodde jag att min sista stund var nära, men det gick till slut bra.
Rubanovitsch berättar att han otaliga gånger fått förklara för judar i Israel och USA om Finlands roll som Tysklands allierade.
– De förstår till slut att alternativen inte var så bra. Men det kräver att man berättar om och om igen.
Abdrahim sårades vid inledningen av fortsättningskriget när han fick en kula genom bröstet när han grävde skyttegravar.
– Jag hade tur som klarade mig. Jag kom till slut ganska lätt undan då jag befann mig vid staben. För många gick det sämre. Jag kan i alla fall säga att jag inte dödat någon.
Efter några år av fred tog Abdrahim och Rubanovitsch över sina pappors företag. Abdrahim drev i över 40 år en tygaffär på Stora Robertsgatan medan Rubanovitsch basade för en textilaffär på Centralgatan.
– Mellan judar och tatarer har det alltid förekommit handel. Min pappa köpte ofta tyger av judiska partihandlare. Det var inget märkvärdigt. Vänskapen har fortsatt genom alla år. Vår klubb Yolduz möter ofta
Makkabi i fotboll och så har vi gemensamma veteranträffar. Företagsamhet har förenat oss. Jag är oerhört stolt över vårt samarbete, som jag tror att är ganska unikt i hela världen, säger Abdrahim.
– Samarbetet började redan långt före oss på Narinken där judar, tatarer och ryssar sålde använda kläder fram till 1929. Jag minns bra Osmans butik i hörnet av Robertsgatan och Annegatan. Det var en av de
största tygaffärerna i stan, säger Rubanovitsch.
Hur fortsätter samarbetet efter att er generation gått bort?
– Vi har ett gille som fortsätter att värna om de judiska soldaternas traditioner. Säkert fortsätter samarbetet på ett eller annat sätt, säger Rubanovitsch.
– Jag tror på ett samarbete. Det här är en tradition som måste föras vidare, säger Abdrahim.
Bägge herrarna har levt långa liv och har perspektiv på händelser. Den aktuella flyktingkrisen gör Abdrahim och Rubanovitsch fundersamma.
– Det är ofattbart att man inte lärt sig något. Det är ju helt vansinnigt att man skjuter raketer på en buss med flyktingar. Det visar på total historielöshet, säger Rubanovitsch.
– Man måste hjälpa flyktingar. De ska ha rätt att leva i ett fredligt samhälle. Men jag vill också att de har möjlighet att lära sig språket så snabbt som möjligt. Jag vet av min fars erfarenheter. Han kom till Finland 1911 och lärde sig språket snabbt och integrerades i samhället. Det är det bästa sättet mot isolering, säger Abdrahim.
Rubanovitsch och Abdrahim tackar för sig. Som ung med ett förhoppningsvis långt liv framför mig är jag tvungen att fråga om hemligheten med ett långt liv.
– Jag gymnastiserar varje morgon och så är jag glad i sinnet. Jag tycker om att berätta vitsar och jag kommer fortfarande ihåg innehållet, säger Rubanovitsch.
– Tennisflugan bet mig när jag fyllde 60 och jag spelar regelbundet. Jag har dåliga knän så cykling är också ett bra sätt att hålla sig i form. Jag dricker inte och så har jag kommit till slutsatsen att det är bäst att bara ha en fru, säger Abdrahim.