Lylys sista år blev politisk tuppfajt
Dragkampen mellan regeringen och arbetsmarknaden har eldat under det politiska spelet. Politiska konkurrenter till SDP misstänker att partiet vill puffa sitt väljarstöd och se regeringen misslyckas. Sannfinländarna utpekar både FFC och SDP för att försöka "röka ut partiet ur regeringen". Lauri Lyly är i stormens centrum under sitt sista år före pensionen.
Politiska konkurrenter misstänker att det i själva verket inte är löntagarorganisationen FFC och dess ordförande Lauri Lyly, utan SDP-krafter i riksdagen med nära band till FFC som bromsat planerna på ett så kallat samhällsfördrag, eller uppmanat FFC att hålla sig på sin kant. Eller som en oppositionsledamot formulerar sig: "Det är inte de utomparlamentariska krafterna som styr politiken, utan de parlamentariska krafterna som styr facket."
Teorin är att SDP:s historiskt miserabla siffror i opinionsmätningarna skulle ligga bakom försöken att hejda en uppgörelse och att en polarisering skulle kunna gynna socialdemokraterna. För drygt tjugo år sedan, då Esko Ahos regering med Kalevi Sorsas draghjälp försökte få ihop ett samhällsfördrag, gynnade storprotesterna SDP. Paavo Lipponens parti gick till en jätteseger 1995.
Bland FFC-anslutna har ändå väljarstödet för SDP sjunkit, och för Sannfinländarna stigit. Att regeringen i en tillspetsad situation har ställts emot löntagarfacket kan se ut som en konflikt där en borgerlig regering och den traditionella vänstern står mot varandra. Men i själva verket är det de sannfinländska löntagarväljarna som hamnar på kollisionskurs med den regering där deras eget parti sitter.
Inom Sannfinländarna finns det misstankar om att FFC:s motstånd är SDP:s metod för "röka ut partiet ur regeringen" som en med insyn formulerar det. Misstankarna fördes också fram av partisekreterare Riikka Slunga-Poutsalo tidigare i veckan.
– Det är önskvärt att FFC slutar med sitt partipolitiska spel och återvänder till sina rötter – att driva sina medlemmars intressen, sade Slunga-Poutsalo.
I SDP:s riksdagsgrupp är det inte okänt att det spekuleras i vänsterns maktpolitiska nytta av sabotage. Men den bredare strömmen i SDP-leden tänker inte så. Tvärtom råder en uppfattning att landets bästa är viktigare och att avtalsvägen är eftersträvansvärd, oberoende av vem som sitter i regeringen. Att sabotera försöken till avtal skulle vara långsökt och mycket ofosterländskt, sägs det i gruppen. Dessutom är det över tre år till nästa val: "Det skulle inte alls ha någon gynnsam effekt."
Den tidigare FFC-ordföranden, SDP-ledamoten Lauri Ihalainen hör till de tunga namn som vädjar för att förhandlingarna ska lyckas. Den som vill spela högt gör det i så fall utan Ihalainens goda vilja.
Men fackliga kontaktnät finns. Tidigare FFC-anknytning har bland andra Eero Heinäluoma och Antti Lindtman. Partiordförande Antti Rinne är tidigare ordförande för Pro, ett STTK-förbund. Kontakterna mellan SDP och Hagnäs beskrivs närmast som informationsutbyte, inte maktpolitik. "Vi har inte någon röd telefonlur som vi lyfter när vi vill något", säger en SDP-källa.
Också inom Centern finns en oro för vad det ska föra med sig om trepartssystemet spricker. Bland annat Seppo Kääriäinen har flera gånger vädjat för att försöka få ett avtal, inte lagstifta om arbetsvillkor.
Sannfinländarna har i högsta grad ett intresse av att ett avtal nås. Inte bara för sin egen popularitet, utan också för att hålla SDP stången.
Det är inte lätt att vara Lyly idag, och politiskt käbbel är inte den största orsaken.
Sedan 2011, och turbulensen då ramavtalet kom till, har han utpekats som en svag ledare. Då var det Metall och Teknologiindustrin som kom ihop sig, men under de senaste månaderna pressar flera stora medlemsförbund Lyly hårt. Bland industrifacken pappersarbetarna och TEAM, men också AKT, servicefacket Pam och de offentligt anställdas JHL är stora aktörer med vilka Lyly står och faller. När förhandlingarna om det så kallade samhällsfördraget föll för andra gången hänvisade Lyly ideligen till vad medlemmarna vill – medan han själv, enligt andra fackliga bedömare, gärna vill nå en uppgörelse.
I den senaste vändningen utgick ändå Lyly med delseger. Hans vilja att knyta ihop nästa löneuppgörelse med förhandlingarna lyckades och gav honom spelrum, och han behöver inte förlora ansiktet. Svårt blir det för Finlands näringsliv EK, som inte vill ha ett centralt löneavtal utan avtal branschvis i nästa runda.
Att Lyly går i pension nästa sommar kan också bidra till att medlemsförbunden visat sig på styva linan. De som aspirerar på att bli FFC:s nästa ordförande behöver hålla hög profil. Men samma orsak håller också kvar Lyly vid förhandlingsbordet. Varför skulle han vilja gå till historien som den som släppte greppet om förhandlingssystemet under sin vakttur?
I ordförandespekulationerna är de starka medlemsförbundens ledare alltid framme, som Metallförbundets Riku Aalto. Då Lyly blev vald var pappersfackets Petri Vanhala också kandidat, men om han ännu är intresserad är osäkert. JHL:s Jarkko Eloranta, som nu leder FFC:s fullmäktige, har ett jätteförbund bakom sig och förs också fram som tänkbar kandidat.
För den som ska bli vald till ordförande 2016 är det socialdemokratiska inflytandet inte helt obetydligt. Då Lauri Lyly blev vald var den socialdemokratiska gruppen i FFC i avgörande roll.