Ja, de flesta asylsökandena är män
De färskaste siffrorna visar att nästan nittio procent av irakierna, den största asylsökande gruppen i Finland just nu, är män. Än vet ingen hur många av dem är pappor, och inte heller vet man om de som är det kommer att kunna återförenas med sina familjer.
Sedan sensommaren har den ojämna könsbalansen bland de asylsökande som kommer till Europa och till Finland debatterats i häftiga ordalag.
Från i fjol vet man att ungefär 70 procent av alla de nödställda som tog sig till EU var män. Men när HBL i veckan bad Migrationsverket ta ut de senaste uppgifterna för Finlands del visar det sig att könsfördelningen hittills i år är betydligt snävare än så. Av de 16 926 personer som fram till den 28 september lämnat in en asylansökan är nästan sjuttio procent irakier. Och av irakierna är nästan nittio procent män, en övervägande majoriteten i åldern 18–34.
Med ryms förstås också 1 222 kvinnor och 978 barn, men på det hela taget så stämmer uppfattningen om att det främst är yngre män som kommer.
I debatten kring just männens höga andel har många kritiker fokuserat uttryckligen på frånvaron av kvinnor och barn, av hävd de mest utsatta i konflikter.
Också det är sant. Betydligt färre kvinnor och barn beger sig i väg på flykt. Och det finns en rad förklaringar till det.
Resan till Europa är synnerligen riskabel, och den är dyr. Ska någon skickas så skickar familjer den som har bäst förutsättning att överleva och det är vanligtvis familjens son eller man. Många pappor som åker har också en klar plan: om han lyckas ta sig levande till ett nytt land så kan han via en återföreningsprocess få familjen med sig via tryggare vägar än dem han själv tog.
Det vi fortfarande inte vet är hur många av de män som kommit till Finland i år har familjer som väntar på räddning någonstans. Den bokföringen torde finnas någonstans hos polisen som registrerar ansökningarna, men till Migrationsverket har den ännu inte nått fram.
HBL:s egna högst ovetenskapliga observationer och samtal med tiotals av dessa "ensamma män" på områdena omkring flyktingförläggningen vid Nylandsgatan och Karlsgatan i Helsingfors tyder på att många faktiskt har familjer kvar i hemlandet, eller i läger och boenden i bland annat Turkiet. Samma observationer tyder på att de här pappornas oro för sina kvarlämnade familjer är betydligt djupare än den oro männens finländska kritiker säger sig hysa för samma familjer.
I den mån man nu vill tycka att barnfamiljerna ska stå i fokus när vi väger vem som mest behöver skydd så uppstår det ändå en kontrovers i att de som ropar högst om att man främst borde rädda kvinnor och barn många gånger är samma röster som vill skära i både flyktingkvoter och rätt till familjeåterförening.
Från Sverige finns det uppgifter om att balansen mellan män och kvinnor hålls på en sundare nivå när FN-organet UNHCR sorterar ut de kvotflyktingar som ges möjlighet att åka till Europa. Genom att motarbeta förhöjda kvoter så stödjer man med andra ord fortsättningsvis att fler män åker i väg mot Europas osäkra asylprocesser, resor som vi vet att kantas av både livsfarliga etapper och skrupelfria människosmugglare.
Samtidigt som Finland bråkat mot EU:s fördelning av 120 000 flyktingar – för vår del 2 400 personer – så sitter Inrikesministeriet också och filar på en skärpning av Finlands redan ganska strikta rätt till familjeåterförening. Hur den kommer att se ut är oklart, men Migrationsverkets chef Jaana Vuori underströk i en intervju för HBL i veckan att det finns marginal att skärpa klausulerna rätt mycket om man utgår från EU:s direktiv för familjeåterförening.
I dagsläget är det så att asylsökande som får jakande svar endera beviljas flyktingstatus eller uppehållstillstånd på alternativa skyddsgrunder. Efter positivt beslut brukar myndigheterna ge lov till familjeåterförening, dock så att återförenaren står för resekostnaderna. Nu verkar det som om skärpningen bland annat kommer att betyda att den som får stanna med alternativt skyddsstatus också ska omfattas av en försörjningsplikt. Vilka graderingar man lägger in för deras del är oklart. I nuläget är nivån månatligen ungefär 1 000 euro för en vuxen, 700 för hushållets andra vuxna, 500 euro för första och 400 för övriga barn.
Så här skulle en dylik skärpning kunna utfalla: Kvotflyktingar (cirka 750 tidigare år) får fortsättningsvis enas med familjerna och Finland bistår med alla utgifter. Asylsökande som beviljas flyktingstatus får också enas med familjerna, men de bekostar familjernas resor själva. De som får stanna med alternativt skydd kan enas med familjerna, förutsatt att de bekostar familjens resor och har tillräckliga inkomster för att försörja alla.
Nu kommer det att dröja långt in på nästa år innan myndigheterna avgjort hur många av de knappt 12 000 irakier som hittills kommit får stanna i Finland, och på vilka grunder. Tidigare har ungefär 40 procent av alla asylansökningar fått ett jakande svar. Av de irakier som under fjolåret fick stanna fick ungefär trettio procent – eller 123 personer – formell asylstatus. Lite fler – 215 – fick uppehållstillstånd med alternativt skyddsstatus.
Om vi, fullständigt teoretiskt, applicerar fjolårets räkneoperation på årets 12 000 irakier skulle resultatet se ut så här: 4 800 får uppehållstillstånd, 1 440 av dem får asylstatus och 3 360 får stanna med alternativt skyddsstatus. Om vi ytterligare leker att familjeåterföreningen skärps och att samtliga av de här 3360 är pappor i familjer som i medeltal innehåller fyra personer så betyder det att varje man behöver en inkomst på 3000 euro för att kunna få hustru och tre barn till Finland.
Om vi, likaså teoretiskt, räknar med att få av dem åtminstone på kort tid kan nå upp till sådana månadsinkomster så betyder det – ifall de i snitt har fru och tre barn – att över 10 000 barn och deras mammor sitter kvar i osäkra hemstäder eller flyktingläger och väntar förgäves på en återförening.
Den här räknemodellen, som sagt helt teoretisk, rimmar därmed illa med alla kritikernas påstådda engagemang för de utsatta barnen och kvinnorna.
Och om man lyckas få till sin familjeåterförening, då?
De familjer som befinner sig i Turkiet behöver efter positivt besked söka sig till Finlands ambassad i Ankara och ansöka om familjeåterförening. De familjer som befinner sig någon annanstans, exempelvis i Bagdad, behöver för sin del ta sig till Beirut, där den närmaste finska beskickningen finns. Mellan Bagdad och Beirut är den kortaste resan knappt tusen kilometer, och den förutsätter att kvinnorna och barnen också lyckas ta sig på egen hand genom Syrien.