Det är långt ifrån schackmatt
Putins tal i FN och hans möte med Obama om Syrien var en stor pr-seger på hemmaplan. Ryska medier utser än en gång Putin till fredsduva. Men trots hans skickliga manövrerande i Syrienfrågan är det bara en väg han kan bli av med sanktionerna. Den vägen går genom Ukraina.
SANKT PETERSBURG Jag landar i Vladimir Putins hemstad Sankt Petersburg. På vägen in till stan sätter taxichauffören på radion, Business FM heter kanalen. Där debatteras den instabila rubeln och hur lågt oljepriset kan tänkas sjunka.
På de flesta andra medier – radio, tv, tidningar – diskuteras Putins framträdande i FN:s generalförsamling. Moskovskij Komsomolets konstaterar med illa dold triumf att västliga medier beskriver Putins senaste drag som "schackmatt" gentemot president Barack Obama.
Propagandakanalen par excellence, Kanal 1, skriver på sin hemsida att tonen i världspressen nu helt och hållet har förändrats. "Förändringen gäller inte bara journalister utan också vanliga människor i väst. Putin har för dem blivit en fredskämpe", skriver Kanal 1.
Ett strålande exempel på det som kallas projektion. Det är nämligen framför allt Kanal 1 som länge har ansett att Putin är en fredskämpe och att världen behandlar honom orättvist.
Nu trumpetar kanalen ut att upprättelsens timma är slagen och placerar av bara farten sin egen tolkning i vanliga européers mun. Putins framträdande i New York och samtalet med Obama är hans största pr-succé på hemmaplan sedan annekteringen av Krim – vilket inte vill säga litet.
Putins tal i FN passerade inte heller obemärkt i världen. Han har imponerat på analytikerna med sitt utsökta sinne för taktik och tajming. Men det är nog en bit kvar innan världen kan se honom som en fredsduva, främst med tanke på att situationen i Ukraina väsentligen inte har ändrats.
Isoleringen bruten
Däremot är det ett faktum att mötet med Obama bröt Putins isolering bland västmakterna. USA säger nu att man kan tänka sig att samarbeta med Ryssland i kampen mot Islamska staten, vilket var precis vad Putin behövde för att känna sig bekräftad.
Hans utgångspunkt är att när det verkligen behövs så kommer stormakterna överens. Situationen är inte schackmatt, men nog en delseger för Rysslands president.
Ukrainas president Petro Porosjenko och hela den ukrainska delegationen valde att lämna salen när Putin äntrade talarstolen. "Det lade jag aldrig märke till", var Putins kommentar, vilket beskriver hans världsbild i ett nötskal. När det stora kommer överens har det föga betydelse vad de små anser.
Det är ingen slump att Putin under sitt tal i FN:s generalförsamling tog upp Jalta-avtalet efter andra världskriget som en stabiliserande faktor. För större delen av Öst- och Centraleuropa innebar Jalta-avtalet, det vill säga stormakternas överenskommelse efter andra världskriget om hur Europa skulle delas in i intressesfärer, att man isolerades bakom en järnridå i över fyra decennier.
Med andra ord: Ett fruktansvärt svek. För Putin är det däremot ett exempel på hur man kan lösa frågor på ett sätt som tillfredsställer de storas intressen, vilket enligt honom är lika med fred. Frihet och demokrati är inte viktiga i sammanhanget.
Putin medgav däremot att Sovjetunionen gjorde fel då man försökte exportera sin kommunistiska ideologi. Det ledde till "tragedier och degradering", konstaterade han i sitt tal för generalförsamlingen. Av allt att döma avsåg han socialismexport till Afrika och Afghanistan, däremot inte till Polen, Tjeckoslovakien, Ungern eller de baltiska länderna. De fick ju tvärtom leva i fred tack vare Jalta-avtalet.
Ett litet framsteg
Att USA och Ryssland nu är överens om att det ligger i bådas intresse att bekämpa IS förblir ändå objektivt sett ett framsteg för situationen i Syrien. Samtidigt kommer det knappast att leda till några större förändringar på fältet, åtminstone inte på kort sikt. Varken Obama eller Putin är beredd att sätta in marktrupper, vilket är det enda effektiva sättet att driva ut islamisterna.
Putin försöker därför precis som tidigare göra al-Assad till en förutsättning för att IS ska besegras. Enligt Putin är det genom al-Assads soldater och de kurdiska styrkorna på marken, samt Ryssland och USA i luften, som islamisterna ska fås på knä. USA har inte ändrat åsikt om den syriska diktatorn men verkar i praktiken kunna tänka sig en lösning som åtminstone tillfälligt involverar honom.
Även om Washington håller fast vid att al-Assad måste avgå efter att sina systematiska och upprepade bombningar mot civila är man inte längre är lika noga med tidtabellen. Men det betyder inte att problemet med al-Assad försvinner – tvärtom.
Ukraina har inte försvunnit
Här i S:t Petersburg ska jag möta en av mina bästa vänner och leverera finsk ost till henne. Livsmedelssanktionerna som nyligen fyllde ett år har vid det här laget lett till att jag ger mina vänner samma gåvor som för tjugo år sedan. I övrigt är situationen naturligtvis inte jämförbar med början av 1990-talet – matbutikerna i Ryssland har ingen varubrist och folk överlever utan större problem trots att de saknar prosciutto och finska mejeriprodukter.
Men begränsningarna på annat håll kan snart bli ett problem, framför allt när det gäller mediciner och sjukvårdsutrustning.
Putin är skicklig på att ta sig förbi hinderbanor. Men så länge inget avgörande sker i Ukraina kommer han inte att bli av med sanktionerna, också om något positivt sker i Syrien.
Jag skulle dock tippa på att han redan utvecklar idéer för vilka drag han därefter ska göra i Ukraina.