Mikrobryggerier törstar efter inhemsk humle
Bland små och medelstora ölbryggerier växer efterfrågan på närproducerad humle. Dilemmat: i det finländska klimatet är klängväxten en riskabel satsning för den enskilda odlaren. På sin bakgård i Esbo gör ölentusiasten Kristoffer Krogerus ändå ett hoppfullt försök.
Saftiga stjälkar snor sig kring snörena som Kristoffer Krogerus spänt upp utanför sitt hus i Ladusved. Hungrigt slungar humlerankorna sina ljusgröna klätterkrokar upp mot takåsen. På några av revorna sitter kompakta blomknippen som så småningom ska bilda kottar.
Det är de mogna kottarna som tas till vara vid ölframställningen: de kokas och tillsätts i det jäsande ölet för att ge den karakteristiska beska smaken.
Så ser i alla fall planen ut.
– Det här är än så länge på experimentnivå. Den första säsongen blev det inga kottar alls, men nu när plantorna är två år gamla ser det lite bättre ut, säger Krogerus och känner på en av kottarna mellan tummen och pekfingret.
– Nja, lite för mjuka och fuktiga ännu. De ska bli torrare innan de kan plockas. Kanske om ett par veckor, konstaterar han.
Eget öl i fem år
Sedan fem år tillbaka brygger Krogerus sitt eget öl, främst för vänners och släktingars bruk. Det handlar om ungefär 20 liter per månad.
Hobbyn går hand i hand med Krogerus vardagsjobb: som doktorand på Teknologiska forskningscentralen VTT är Krogerus bland annat sysselsatt med att utveckla nya öljäster.
– Numera är det förvånansvärt lätt att själv brygga god öl hemma med alla malt- och jästsorter som finns tillgängliga.
Med humlen är det däremot knepigare.
– Som hembryggare importerar jag nästan all humle från USA, och på vägen tappar den en del av citrusaromen och den fruktiga smaken. Dessutom använder majoriteten av bryggerierna torkad humle som frysts ner och pressats ihop. Jag vill testa hur ölet blir när kottarna tas direkt från rankorna och kokas färska. Det fungerar i södra Sverige, så teoretiskt sett skulle det också kunna gå i Esbo.
I Västergötland i Sverige har den kommersiella humleodlingen fått en försiktig renässans efter en paus på 60 år. Orsaken är småbryggeriernas växande antal och popularitet, som skapat en stigande efterfrågan på närproducerad humle, skriver Dagens Nyheter.
Motsvarande odlingssatsning skulle tas emot med öppna armar i Finland, visar en rundringning till bryggerierna Malmgård, Nokian panimo, Svartå bryggeri och Stallhagen.
– Ja visst sjutton skulle jag köpa, om det bara fanns inhemsk humle till salu till rimligt pris, säger Daniel Kawecki, grundare och vd för Svartå bryggeri i västra Nyland.
– Vi har planerat att börja odla egen humle, men ännu inte kommit till skott. Allt annat som ingår i ölet framställer vi själva, säger Stefan Nyman, som ansvarar för försäljning och marknadsföring vid Malmgårds bryggeri.
– Finländsk humle? Det skulle jag hjärtans gärna använda, men just nu går det bara inte att få tag på, säger Malmgårds bryggmästare Tuomas Markkula.
Smolk i humlebägaren
I dagsläget importerar bryggerierna i stället all sin humle, i huvudsak från USA, Tyskland, Storbritannien, Polen och Tjeckien. På hemmaplan finns många fallgropar, berättar Heikki Kähkönen, ordförande för Ölförbundet i Finland.
– För det första är de humlesorter som historiskt klarat sig bra i Finland inte lämpliga för modernt ölbryggande, eftersom de inte innehåller tillräckligt mycket alfasyror som ger den beska smaken.
– Dessutom kräver humleodling långsiktig investering: det dröjer fem år innan humlerankorna börjar ge rejäla skördar.
Enligt Kähkönen hänger de allra största problemen ändå ihop med själva skördandet.
– Rankorna växer sig upp till tio meter höga, och i Finland finns inte utrustning för att skörda dem maskinellt. Att plocka kottarna för hand blir så dyrt att odlingen inte längre är lönsam.
– Och så har vi klimatet. Aromerna i kottarna bildas alldeles i slutet av skördesäsongen, då vädret är mycket oberäkneligt. En köldknäpp i september kan betyda att hela skörden går förlorad, fortsätter Kähkönen.
Medeltida anor
När Kristoffer Krogerus vattnar sina experimentrankor – fyra amerikanska humlearter – i Ladusved har han alltså oddsen emot sig. Men samtidigt är hans odling en del av en finländsk tradition som går tillbaka ända till den tidiga medeltiden.
Humle betraktas som den första trädgårdsväxten i Finland. De tidigaste säkra beläggen för att humle odlats på våra breddgrader härstammar från 800-talet.
På grund av den enorma ölkonsumtionen – löner betalades ofta i öl – fick humleodling en stor ekonomisk betydelse. I Magnus Erikssons landslag från år 1347 slogs det fast att varje bonde måste odla humle på sin gård, annars kunde han räkna med dryga böter.
På 1500-talet skärpte Gustav Vasa lagen ytterligare, för att minska det svenska rikets importberoende. Humle var en dyr handelsvara och Gustav Vasa var inte den som godmodigt betalade saltade mellaneuropeiska fakturor i onödan.
Därför skulle Sveakungarna sannolikt rynka på näsan åt de mängder humle som Finland i dag importerar. Bryggmästare Tuomas Markkula på Malmgård gläntar ändå på dörren för närproducerad humle inom en överskådlig framtid.
– Jag kan tänka mig att brygga ett nytt säsongsöl på prov med lokalproducerad humle som lockbete för kunderna. Som sagt: efterfrågan är stor om någon har humle att sälja.
Kristoffer Krogerus experimentodling i Esbo är tillsvidare bara för den egna kompiskretsens bruk. Till följd av den varma sensommaren är det bra sprutt på hans plantor.
– Det här är på skoj, men de växer ju som ogräs. På bara några veckor nådde de över hustaket, säger han.