Finnfunds vd: Vi tar inte pengar från biståndet
Att biståndsanslagen skärs ner samtidigt som Finnfund får mer kapital ska inte kopplas ihop, anser Finnfund-vd:n Jaakko Kangasniemi. – En ökad satsning på Finnfund har planerats i flera år.
Regeringens beslut att skära ner budgetanslagen till biståndsorganisationerna har väckt bestörtning. Kritik har också riktats mot att den statliga utvecklingsfonden Finnfund samtidigt får ett 100 miljoners kapitaltillskott. Beslutet har tolkats som ett ideologiskt vägval där regeringen flyttar över utvecklingspengar för humanitära insatser till verksamhet som främjar finsk export. En stor del av Finnfunds projekt i utvecklingsländerna genomförs nämligen i samarbete med finländska företag.
- Finnfund (Fonden för industriellt utvecklingssamarbete) är ett finskt utvecklingsfinansieringsbolag som erbjuder långsiktig riskfinansiering av lönsamma projekt för privata företag i utvecklingsländer och Ryssland.
- Ägare är finska staten (93 procent), Finnvera (6,9 procent) och Finlands Näringsliv EK (0,1 procent).
- Uppgiften är att främja ekonomisk och social utveckling i u-länderna.
- I fjol togs investeringsbeslut för 115 miljoner euro.
Finnfunds vd Jaakko Kangasniemi säger att det är vilseledande att koppla ihop de minskade biståndsanslagen med kapitaltillskottet till Finnfund. En ökad satsning på fonden har förberetts i fem år, säger han.
– Vi visste att en betydande tilläggssatsning var på gång. Bakgrunden är att vår verksamhet upprepade gånger fått gott betyg i bland annat statens revisionsverk, utvecklingspolitiska utskottet och utrikesutskottet. Det handlar inte om att man skär ner på annan verksamhet för att kunna ge till oss, säger Kangasniemi.
I kritiken mot regeringens prioritering har man bland annat påtalat att Finnfund i februari bad om 40 miljoner euro i tilläggskapital från staten, och att den summa fonden nu ser ut att få är mer än dubbelt så stor. Kangasniemi förtydligar att begäran gällde 40 miljoner årligen under denna regeringsperiod, det vill säga 160 miljoner på fyra år. Hans gissning är att regeringen väljer att ge största delen av pengarna i början av perioden.
En fråga som ställts är om Finnfund har tillräckligt med vettiga projekt att investera de nya pengarna i. Enligt Kangasniemi är frågan irrelevant eftersom statens tillskott utgör bara en liten del av de pengar Finnfund jobbar med.
– Vi är inte statens hjälporganisation som lever på årliga bidrag. Vi genomför våra projekt i huvudsak med avkastningen från våra gamla projekt, samt med banklån. Vi får vinstutdelning från våra investeringar och pengar från försäljning av de projekt vi har varit med om att starta upp. Vissa år höjer staten fondens kapital, andra år inte, men det är inte i huvudsak pengarna från staten vi lever på.
Kapitaltillskottet från staten innebär hur som helst att Finnfund kan göra fler riskinvesteringar med eget kapital, i stället för mindre riskfyllda satsningar med lånade pengar. I pipelinen finns projekt för ett par hundra miljoner euro, varav en stor del finns inom förnybar energi och hållbart skogsbruk.
Ändring i tänkesättet
Enligt Kangasniemi håller det på att ske en förändring i tänkesättet inom utvecklingsbiståndet, där man i högre grad värdesätter projekt som utförs inom den privata sektorn i mottagarländerna.
– På 1970- och -80-talen riktades finskt utvecklingsbistånd i hög grad mot jordbruk och industri, och projekten genomfördes i samarbete med statliga bolag i mottagarländerna. Resultatet var inte bra. Överlag fungerar statliga bolag dåligt, och ännu sämre i länder där samhällsekonomin är kaotisk.
Under 1990-talet skedde enligt Kangasniemi en förskjutning mot utbildning och hälsovård, vilket ledde till att folk var friskare och bättre utbildade, men fick inga jobb.
– I bland annat i Asien kunde man märka en klar förbättring i sysselsättningsläget och folks möjligheter att försörja sig på sina jobb, trots att det inte berodde på utvecklingshjälp. Men så skedde inte i Afrika. Då började man fundera på om statligt utvecklingsbistånd kunde vara en katalysator som får i gång verksamhet inom den privata sektorn, verksamhet som annars inte skulle starta.
Ett exempel är byggandet av solkraftverk, som numera är ett av Finnfunds fokusområden. Verksamheten har plötsligt blivit lönsam jämfört andra energiformer i bland annat Afrika, tack vare kraftigt sänkta priser på solpaneler. Men eftersom verksamheten fortfarande är ny är det få privata finansiärer som vågar köra i gång. Det är här Finnfunds pengar kan fungera som en katalysator.
– Med små summor offentliga pengar kan man åstadkomma stora saker i den privata sektorn. Det är i den privata sektorn största delen av arbetstillfällena föds men för att skapa produktiva jobb, som folk kan leva på, behövs utländska investeringar och utländska företags kunnande.
Riskspridare i startskedet
En typisk investering för Finnfund ligger på mellan en och tio miljoner euro. Alltför stora projekt, typ motorvägsbyggen och andra infrastruktursatsningar, vill fonden inte vara med i eftersom dess roll då blir för marginell.
– Finnfunds roll är att vara en riskspridare i startskedet och sedan dra sig tillbaka när projektet rullar på av sig självt. Det kan ta tio år, men ibland kanske bara två år, säger Kangasniemi.
Vanligen säljer man då sin ägarandel exempelvis till ett pensionsförsäkringsbolag, som inte är intresserat av en riskinvestering, men som gärna har en placering med ett stabilt kassaflöde under flera år. De pengar Finnfund får vid försäljningen investeras sedan i nya projekt.
Som helhet är Finnfunds verksamhet lönsam, men precis som i annan investeringsverksamhet görs också förlustaffärer. En typisk orsak är enligt Kangasniemi när politiska risker realiseras, risker som man inte kunnat förutse.
– Utvecklingsfinansiering kan vara självbärande bara om projekten är lönsamma och de satsade pengarna fås tillbaka genom avkastning. Ekonomisk lönsamhet är inte detsamma som utvecklingseffekt, men korrelationen är stor.