Lång väntan på beslut
I skuggan av dagsnyheterna om asylsökande väntar tusentals människor på besked om sin framtid. Det är en lång väntan, fylld av ovisshet. Fyra som hoppas få stanna i Finland är Mohammed, Zainab, Rand och Yazen.
Vårt återseende äger rum nästan två veckor efter att vi första gången träffades.
Då var det slutet av augusti och familjen Zainab Mohmood samt Mohammed, Rand och Yazen Noori hade redan tillbringat lite mer än två veckor i en fullständigt överbelastad flyktingförläggning på Nylandsgatan i Helsingfors.
Den dagen var också ministrarna Alexander Stubb och Petteri Orpo på ett blixtbesök på förläggningen och i samband med besöket intervjuade flera av journalisterna, vi bland dem, den 29 år gamla asylsökanden Mohammed Noori från Irak.
Han berättade för oss om familjens tunga resa via Turkiet och Grekland upp genom halva Europa. Han berättade om hur Islamiska staten (IS) ankomst till hemstaden Mosul för ett år sedan successivt förvandlade livet till ett helvete. Han berättade om förtryck och straff som godtyckligt riktas mot alla dem som inte följer Daeshs, som IS kallas av de lokala, regler.
– Jag pratar alltid så mycket, alltför mycket, alltför öppet. Utan att tänka lade jag efter det här ut länkar till intervjuerna på min Facebooksida. Jag borde ha förstått att det var ett ödesdigert misstag, säger han när vi ses igen.
Men vi återkommer till misstaget lite senare.
Vill inte tillbaka. Irakiska Fatuma, 5, Mustaba, 10, Ali 7 och Roccaia,4, har varit i Finland med föräldrarna i snart två månader. Veckorna i ett litet rum på Nylandsgatan böts nyligen till en trevligare plats på en snabbt öppnad enhet för speciellt familjer, och där trivs de bättre. Resan till Finland minns barnen som svår och fylld av rädsla. Minnena från hemlandet, där beväpnade gäng värvade unga i skolorna, är heller inget man vill minnas. Nu längtar de mest efter att få börja skolan och kanske en dag bli läkare, ingenjörer eller advokater. Foto: Karl Vilhjálmsson.
Nu är det början av september och familjen har en dag tidigare slussats vidare från Nylandsgatan till en nedsliten hotellbyggnad i utkanterna av Tattarmossens industriområde. I samma byggnad finns tiotals andra asylsökande – någon familj, mest ensamma män.
Här, på ett utrymme lika litet och sparsamt möblerat som en hytt på Sverigebåten, har familjen hunnit rada fram de få saker man samlat på sig under sina veckor i Helsingfors. Blöjor, kläder, babykrämer, lite leksaker, frukter … Våningssängarna för fyra personer är noggrant bäddade och Zainab gör sitt bästa för att pyssla om det lilla rum där hon och den genomförkylda nio månader gamla Rand tillbringar stora delar av dagarna i väntan på information om vad som nu ska hända.
Tre gånger per dag serveras det mat på nedre våningen. Något eget kök eller kylskåp har ingen av dem som placerats här.
Inte heller vet de hur länge den här etappen av deras väntan ska pågå.
– Jag hörde att rummen var bokade för fem dagar och att vi placerades här för att det är så fullt på alla flyktinganläggningar, säger Mohammed.
Mer än två veckor senare, strax innan den här artikeln går i tryck, är de fortfarande kvar i det lilla rummet. Eftersom varenda plats på landets flyktingförläggningar fylldes under denna vecka och de asylsökande fortsätter anlända är det föga troligt att de kommer att kunna flytta till något annat ställe inom en rimlig framtid. Så de väntar här, i sitt hotellrum.
Det mest dramatiska som hänt sedan ankomsten är att de i tur och ordning har kallats till sitt andra polisförhör i Böle. Det betyder åtminstone att någonting händer i deras process.
– Polisen var saklig mot oss alla. Det är väldigt kaotiskt där, så många som anländer och så många som ska höras. Som många andra blev vi av med våra dokument då vi var tvungna att slänga våra ryggsäckar i havet på resan mot Grekland. Men jag har det mesta sparat på en minnespinne och jag tror att vi kunnat bekräfta att vi faktiskt kommer från Mosul, säger Mohammed.
Både han och Zainab understryker ofta att de är tacksamma över att de klarade sig levande till Finland.
– Tre gånger trodde jag att livet verkligen var slut. Den första gången var när Mohammed lyfte Rand ombord på den överfulla gummibåten mot Grekland. Båten började läcka och i fem timmar var jag helt övertygad om att vi nu ska dö. Den andra gången var när vi tappade bort oss någonstans mellan Makedonien och Serbien. Rand grät av hunger medan vi var fångade i ett okänt och stort mörker. Den tredje gången var när vi flydde den ungerska polisen och gömde oss i skogen en hel natt. Barn som var med matades med sömnpiller för att hållas tysta men jag var ändå skräckslagen för att hon skulle vakna och börja gråta. Då sa jag att nu anmäler vi oss till ungerska polisen trots att alla vet att det är en dålig idé. Men slutligen kom vi vidare. Vi kom ända fram till Finland. Nu är jag trött men jag vågar äntligen tro att vi överlever det här, säger den 25-åriga Zainab.
Lång resa. Hamsa, 5, föddes med ett funktionshinder, vars omfattning fortfarande är oklart. Han kan inte gå själv utan resan genom Europa gick huvudsakligen i mammas famn. Kvar i Irak är två stora bröder, som hålls gömda hos släktingar. För mamma var det inget lätt beslut att endast ta Hamsa med sig men samtidigt säger hon att sonen, tjugo kilo tung, var fullständigt utlämnad i det gamla hemlandet. Hon hoppas också att de andra sönerna småningom ska kunna enas med dem. Foto: Karl Vilhjálmsson.
Ankomsten till ett främmande land är kantad av konkreta ärenden. Allt det var enklare då man var inträngd i rummet på Nylandsgatan. Nu ställer den 45 minuter långa bussresan till förläggningen, där det mesta måste uträttas, till en hel del praktiska problem.
Exempelvis kallas de sökande brevledes till sin andra asylintervju i Böle med ganska kort tidsmarginal, så posten måste hämtas på Nylandsgatan varje dag. På Nylandsgatan finns också den överbelastade personalen som försöker räcka till för alla. Några av dem sitter bakom en glasförsedd informationslucka där myllret av människor som trängs utanför inte kan liknas vid någon ordnad kö. Därifrån kan man kanske få besked om det är ens tur att få en "transfer", det magiska ordet som kan betyda att madrassplatsen på ett överfullt golv byts till ett rum där det kanske finns kylskåp eller rentav ett kök. Där kan man möta andra i samma situation som kanske har ny information om vad som egentligen händer. Där kan man två gånger per vecka hämta kläder och leksaker som frivilliga donerat. Där har man, trots det veritabla kaos som följt i asylruschens spår, ens något sammanhang.
Människorna som söker sig till flyktingförläggningarna är många och frågorna likaså. Det handlar om mediciner, om smärtor och sjukdomar som behöver läkarkonsultation. Det handlar om var man kan köpa mat, vad som ska hända nu, var det finns kläder, varför ingen förstår ens språk, var centrum är, hur man åker buss, när man ska flyttas vidare … Personalen gör allt de kan för att räcka till, men de arbetar i dessa dagar under en sällsynt hård press där det finns fler som behöver plats än det finns fysiska platser att ge till dem. Så sent som i onsdags medgav Migrationsverket att myndigheterna just nu inte riktigt har läget under kontroll, men i takt med att fler förläggningar öppnas hoppas man på lättnader.
– Min styrka är ju att jag talar engelska. Många andra talar bara arabiska eller andra språk och förstår ingenting av det som sägs. Jag försöker hjälpa dem också eftersom det inte alltid finns så många frivilliga tolkar på plats, säger Mohammed.
För alla befinner de sig nu i ett annorlunda samhälle, och på ankomstens inledande kaos följer ofta en krass verklighet som ligger långt ifrån de lyriska beskrivningarna av en fredlig nation i norr med bra skola och hälsovård eller de poetiska bilderna av finska vinterlandskap som många sett på nätet. Och även om det finns insikter om att hela Europa befinner sig i en aldrig tidigare skådad mottagningskris så har de flesta velat tro på att de nya länderna har kapacitet att bistå medmänniskor på flykt undan konflikter och misär.
– Vi visste att det är fred i Finland, det är det allra viktigaste. Trygghet, en bra skola för barn och frihet att säga vad man tänker, upprepar många av dem vi möter.
Ändå är den konkreta processen man hamnar i ingen enkel ekvation. Dels har det visat sig att alla finländare inte alls tycker asylsökandena borde vara här. Dels inser många först nu att drömslotten om den nya framtiden sällan har en verklighetsförankring.
För inför och under resan har det uppstått skrönor som livligt återberättats och förvandlats till sanningar – av landsmän och av de smugglare som girigt skor sig längs med resan. Om hur Finland är så mycket bättre än Sverige eftersom vi är generösare med att bevilja asyl till särskilt irakier. Om hur processen i Finland är så mycket snabbare än i andra länder. En konkret följd av skrönorna är att över 60 procent av de mer än 14 000 asylsökande som anlänt till Finland i år är just irakier.
Träffad. 26-åringen arbetade som polis i Irak då han träffades av en kula. Vem som sköt den vet han inte, men han vet att livet hemma är så otryggt att han måste stanna i Finland, trots att föreställningen om det nordiska paradislandet har skrotats av realiteterna. Foto: Karl Vilhjálmsson.
Fem av de här irakierna träffar vi utanför Karlsgatans flyktingförläggning i Berghäll. De är män, precis som uppemot 70 procent av alla dem som tar sig mot Europa. En okänd andel av dem är ensamstående, en lika okänd andel är pappor som åkte i väg i tron att familjen får följa efter bara några veckor senare. Ingen av dem talar engelska men syriskfödda Osama Al Aloulou, som bistår oss med reportagearbetet, översätter deras berättelser.
– Mina fyra barn och min hustru väntar i Bagdad. Det är väldigt svårt att vara så långt borta och jag vill få hit dem snart, för de kan inte leva där, säger en av männen som, likt de andra, av säkerhetsskäl vill vara anonym.
Av oss hör han nu för första gången att hans, och de andras, asylbeslut kan komma ett dröja betydligt längre än sex månader och att det inte finns garantier för att svaret då är jakande. Han hör också att processen för att eventuellt få hit familjen kan vara lika osäker och dröja minst lika länge till.
Alla männen tystnar, smälter orden och tittar därefter misstroget på oss.
– Över ett år, kanske två innan barnen får komma? Hur är det möjligt? Hur ska våra familjer överleva så länge? Vi trodde att Finland hjälper alla föräldrar att få sina familjer hit så fort som möjligt. Vi trodde att de kan komma redan om några veckor.
Under de timmar vi sitter tillsammans med dem reds också många andra felaktiga föreställningar ut. Så som att det inte är Irak som finansierar deras uppehälle i Europa, och att den verkliga framtiden i ett nytt hemland har svårt att komma i gång ordentligt innan asylbeslutet är klart.
– Vi har hört att en del irakier som kom innan oss har tröttnat på att vänta och att de nu säger att de hellre åker tillbaka, om det så ska vara för att dö. Att Finland inte alls är vad de trodde. Kanske det finns sådana som kom på lösare grunder, men många av oss har inte ett sådant alternativ. Vi vill inte dö. Vi vill att våra barn ska få växa upp i fredliga förhållanden i ert fina land, att de får gå i skola och bli utbildade pojkar och flickor. Och vi vill jobba för er, betala tillbaka er gästfrihet, säger en av männen som arbetat med fiske i Irak.
Nedslagna frågar männen oss vad de nu ska ta sig till. Tanken på att familjen befinner sig vind för våg mer än 4 000 kilometer längre bort är smärtsam. Samtidigt ser ingen av de här fem en återresa som ett reellt alternativ. Den resa genom Europa som de precis klarat sig igenom var psykiskt tärande och dyr, i hemstaden Bagdad väntar instabilitet, våldsamheter och i värsta fall en säker död.
Generositet. Det hörs hårda röster mot att asylsökandena kommer till Finland, och Europa. Men det finns också givmildhet och mänsklighet, så som då handlare på Sandviken loppmarknad hör att Mohammeds familj kommer från Irak och flera försäljare därför vägrar ta betalt för familjens små uppköp. Foto: Karl Vilhjálmsson.
Just situationen i Bagdad, därifrån alla fem säger sig komma, har i våras avhandlats i en omfattande rapport av Migrationsverket. Där Sverige bedömt att vardagen i Bagdad inte kategoriskt präglas av dagliga våldsdåd har Finland mer konsekvent ansett att de beväpnade grupperingar som strider om inflytande utgör ett så stort problem att särskilt sunnimuslimer har svårt att leva ett tryggt liv i Iraks huvudstad. När det gäller andra delar av Irak har Sverige och Finland till stora delar samma inställning: norra och södra delarna anses än så länge tämligen trygga, övriga delar härjas i olika grad av dels Islamiska statens frammarsch, dels av sekteristiska motsättningar som till viss grad har en våldsam karaktär.
Iraks andra största stad Mosul, därifrån Mohammed och hans familj kommer, anses likaså av bägge länder vara en av de värst drabbade städerna där Islamska statens våldsamma framfart märkbart försvårat invånarnas liv. Antalet civila dödsoffer i Mosul har sedan juli i fjol legat kring 1 000 per månad. Många har dött i bombattentat, andra i direkta strider. Utöver detta vittnar både Mohammed och hans lillebror om IS förvridna påbud som i mångt påminner om talibanernas hårdföra styre: skolor och universitet som stängts, kvinnor som tvingas bära niqab, män som förbjuds att raka sig …
De som bryter mot reglerna utsätts för offentliga straffuppvisningar, en del av dem med dödlig utgång. Bland annat i juli rapporterade arabiska medier om hur sjutton fiskare avrättats för att de vägrat ge en del av sin fångst till IS.
– Ja, jag har sett människor dödas. De knuffas ner från byggnader, de avrättas. Daesh kör omkring med skåpbilar och kräver att alla samlas för att bevittna vad man gör med dem som inte lyder. Kan du föreställa dig hur det känns att se en människa dödas? frågar den 21 år gamla Yazen.
Enligt FN har över en fjärdedel av Mosuls två miljoner invånare begett sig i väg från sina hem. Bland dem finns Mohammed, Zainab, Rand och Yazen.
Det var inget lätt beslut, att lämna hemlandet. I Mosul hör de till övre medelklassen och har haft det förhållandevis välbeställt, åtminstone de perioder då läget i Irak hållits någotsånär stabilt. Mohammed arbetade som ingenjör, Zainab som lärare i fysik och Yazen hade precis inlett sina studier i juridik. Materiellt sett hade de det bra och länge orkade de tro på att läget stabiliseras. Men när Islamiska statens brutala krig i Syrien började spilla över till delar av Irak blev situationen olidlig.
Efter en lång mental process beslöt Mohammed och hans familj därför i början av sommaren att de ska åka till Europa. Två dagar innan avfärd hade han googlat fram Finland som familjens destination.
Mamma, pappa och en elva år gammal lillasyster blev kvar i Mosul. Det blev också Zainabs familj. Alla var de eniga om att familjens första och hittills enda barnbarn Rand, snart tio månader, ska ges förutsättningar för en säkrare framtid.
– Innan vi for levde jag långa perioder inomhus för att jag inte vågade gå ut. Kriminella gäng jagade mig för att pressa mig på pengar. Samhället har förvandlats till ett helvete där du inte vet vem du kan lita på. Det kan vara din granne som anger dig för Daesh. Det kan vara din barndomsvän. Alltför många är redo att låta sig köpas för en liten summa pengar. Och mitt problem är att jag inte kan vara tyst, säger Mohammed.
Med detta är vi tillbaka vid misstaget i augusti.
Efter att han lagt ut länkarna till de artiklar som skrevs om honom dröjde det inte länge förrän hans föräldrar informerade om att IS:s män hade knackat på hos dem. Familjen befann sig på en annan plats, och sedan dess gömmer de sig på olika ställen för att inte riskera fängelse.
– Då förstod jag att någon av dem som finns på min Facebooklista har angett mig och min familj för Daesh och därför jagas min mamma, pappa och lillasyster. Min andra lillebror har precis lyckats fly via Syrien till Turkiet. Han är där nu och funderar på vad han ska göra. Ska han stanna för att eventuellt rädda föräldrarna, eller ta sig mot Europa. Jag vet inte. Jag vet bara att ingen i Finland verkar kunna hjälpa mig fast jag bett om hjälp. Polisen säger att det var mitt eget fel att jag lät mig intervjuas. Och det är sant. Jag är skyldig till att min familj hotas. Skadan är skedd och jag har inte längre någonting att förlora.
Hur skulle familjen då vilja att berättelsen fortsätter?
Den position och den vardag man hade är förlorad, men Mohammed säger sig egentligen inte sörja det. Alla i familjen lever ju. Ändå innebär det en slags kris då du går från ett sammanhang till en position där du i stort sett tomhänt förvandlas till en asylsökande i en process, där mycket likriktas och förvandlas till siffror.
I augusti så här: 4 100 män, 1 150 kvinnor. Av dem drygt 600 barn under fjorton år, 450 barn i åldern fjorton till sjutton.
I mitten av september så här: 6 700 irakier, 1 500 somalier, cirka 600 albaner och afghaner, cirka 300 syrier. Antalet har efter nationalitetsuppdelningen ökat med knappt 1 500 personer, en stor del av dem irakier.
De här siffrorna heter Mohammed, Zainab, Rand, Yazen. De heter Ali, Mustaba, Fatuma, Roccaia och Ahmed.
En del av dem kommer småningom att få dåliga nyheter. Andra kommer att få goda nyheter, och därefter en möjlighet att hitta en plats i det finländska samhället.
Mohammed och hans familj hoppas på positivt besked.
– Jag hoppas Finland tar emot oss. Men vi lägger det i Guds händer.
Asylsökande väntar vanligtvis på sitt beslut vid någon förläggning, på de platser som inte längre räcker till. Tidigare har beslutet tagit i medeltal sex månader men nu beräknas processerna ta mycket längre än så. Efter positivt beslut får den som beviljas asyl, som flykting eller av andra skäl, flytta till valfri kommun och inleda sin integrationsprocess. Tidigare har ungefär 40 procent av de drygt 3 000 som årligen sökt asyl fått det. Man beräknar att andelen positiva beslut efter sensommarens och höstens historiskt många ansökningar kan öka.