"Ibland har vi roligt, men inget är som normalt"

"Jag är gift och har två barn. Före revolutionen jobbade jag på en cementfabrik och studerade ekonomi på universitetet. När revolutionen startade blev jag aktivist och började fota och filma det som hände, till exempel under demonstrationerna. Jag blev allt mer intresserad av fotografering och film och har nu jobbat frilans som kameraman och fotograf bland annat för al-Jazira och Reuters.

Min familj bor numera i Turkiet. Det är tryggare så. När vi bodde i Aleppo blev min hustru skadad i ryggen av en av regimens så kallade tunnbomber (tunnor fyllda med sprängmedel och metallskrot som flygbombas ned över städerna) så vi flyttade ut på landsbygden utanför Aleppo. Sedan kom Islamiska staten och vi flydde till Turkiet.

Dessutom har min son, det äldre barnet, en blodsjukdom som kräver sjukhusvård ofta. Det finns inga bra sjukhus i Syrien längre, bara små kliniker för akutfall.

Jag jobbar en månad i sträck i Aleppo och tillbringar sedan två veckor i Turkiet med min familj.

En del av Aleppo kontrolleras av regimen och den andra delen av oppositionen. Regimen bombar fortfarande det vi kallar den befriade delen, oftast med tunnbomber. Då har vi ingen el och inget vatten. Vi försöker ta vatten direkt ur brunnar utanför staden, men det är inte rent och bra vatten. För att få elektricitet har vi små generatorer, men för att driva dem behövs det bränsle och det är otroligt dyrt.

Bomberna fortsätter att falla över Aleppo. Det är inte längre varje dag, som i fjol. Den senaste månaden har varit lite lugnare, de värsta striderna har pågått i Idlib och på landsbygden utanför Aleppo.

Många har flytt, men Aleppo är en storstad och det är många männi­skor som bor kvar här, också familjer med barn. Det finns familjer som vägrar flytta, som säger att de inte vill någon annanstans, att de hellre dör här. Men det finns också de som inte har råd att fly.

Det finns inte längre några riktiga skolor kvar – precis som alla ­andra större byggnader har regimen bombat sönder dem. Nu fungerar små skolor i husen, i affärernas innerrum.

Kriget har pågått i över tre år nu och ingen kan sitta inne så länge. När jag är i Aleppo brukar jag träffa mina vänner. Vi har en bil så vi kör till någon liten restaurang eller tar oss en glass. Ibland ordnar vi små fester och äter gott, det behövs lite motvikt till kriget och det hårda livet. Och visst har vi roligt ibland, men kriget gör att ingenting känns normalt.

Jag tror att vi kommer att få frihet till sist. Jag tror att Islamiska staten kommer att besegras och att regimens diktatur också kommer att besegras. Det syriska folket kommer att få sin frihet och jag hoppas att alla de syrier som nu tagit sig till Europa kommer tillbaka för att bygga upp landet.

Just nu finns här inget gott. Det finns många länder som stöder kriget och vill att det ska föras till slut, men jag förstår inte varför de inte alla strävar efter fred."