"Alla försöker ta sig härifrån"
Vi bad två syriska Instagrammare dela med sig av sina bilder och sina berättelser om hur deras vardag ser ut, mitt i kriget. 30-åriga Samira från Damaskus intervjuas under fingerat namn, eftersom det skulle innebära stor fara för henne om det riktiga namnet kom ut.
"Jag är singel och bor med min mormor, min moster och hennes barn. Mina föräldrar och systrar flydde från Syrien efter att kriget började, mina bröder hade flyttat bort redan innan.
Jag valde att stanna, varför vet jag inte riktigt. Då de andra lämnade landet var jag mer optimistisk, jag trodde att saker och ting skulle förändras. Nu har kriget pågått i fem år och det är hemskt, värre än jag någonsin kunde tro att det skulle bli.
Revolutionen inledde något som vi ville fortsätta bygga på, men allt blev väldigt annorlunda. Om jag bara hade råd skulle jag göra vad alla andra gör – köpa mig en plats på en båt och ta mig till Europa.
Ändå är Damaskus som ett femstjärnigt hotell jämfört med andra platser i Syrien. På landsbygden utanför Damaskus – bara några kilometer härifrån – är förhållandena alldeles förfärliga.
Vi blir bombade varje dag med granater. Det finns inga trygga områden, granaterna faller när som helst, var som helst. Det är lite tryggare på kvällarna än på morgnarna. Men man blir van. Jag kommer ihåg första gången när granaterna föll – då höll sig alla inomhus i tre fyra dagar. Alla höll barnen hemma från skolan. I dag, om vi ser en granat falla några meter bort, kollar vi om någon blev sårad. Tar kanske en bild, och fortsätter sedan med det vi höll på med.
Fast det är farligt att ta bilder utomhus. Hela tiden finns det någon som tittar på vad du gör, specialstyrkor eller hemliga agenter. Man får inte ha en annan åsikt än regimens. I fjol på årsdagen av revolutionen tog jag en pytteliten revolutionsflagga som jag hade ritat och fotade den på mitt finger på torget där de första oppositionsprotesterna hölls. Det var en helt galen sak att göra – skulle någon ha sett mig skulle jag ha kastats i fängelse. Jag vet inte om jag skulle våga göra det på nytt.
På Instagram har jag en stängd profil och inga följare som jag inte känner personligen. Jag lägger aldrig heller hashtaggar på mina bilder för att de inte ska spridas.
Ibland känns det som om vi inte hade något liv. Ofta har vi varken el eller vatten. Maten börjar bli otroligt dyr. Allting kostar 7 eller 8 gånger mer än före kriget. Men de som jobbar – de få som ännu har jobb – deras löner är på samma nivå som för 5 eller 6 år sedan. Dessutom är det svårt att hitta något att köpa. Man kan leta i tre dagar innan man hittar bränsle, och hittar man en bensinstation som har något att sälja får man köa i två timmar minst.
Det är inte mycket som finns att köpa i butikerna eller många som har råd att köpa. Man märker tydligt vilka människor som har blivit rika av kriget – de avviker från mängden. För ett par helger sedan var jag och en vän i Damaskus gamla delar som brukade vara rena turistmagneten. Nu satt vi ensamma på ett kafé, medan en massa barn lekte utanför på gatan. Familjerna hade kommit på utflykt, men de hade inte råd att äta på restaurang eller gå på kafé.
Om vi har tur får vi vatten från kranarna, men det är inget vi tar för givet längre. Vattnet används som ett vapen i kriget. Vattnet kommer från områden som kontrolleras av oppositionen. När regimen bombar områdena stängs vattnet av. Det är väldigt svårt att göra något alls utan vatten. Vi har alltid lager av vattendunkar och flaskor och ser till att fylla på dem när vi kan.
Elektricitet har vi alltid i två timmars sjok, sedan går det fyra timmar utan. Man vänjer sig, men första gången vi var utan el en timme blev alla som galna. Folk blir uppfinningsrika: alla bär in bilbatterier och använder dem för att till exempel kunna ha lamporna tända, till saker som inte drar så mycket energi, för det blir dyrt. Alla har inte ens råd med det.
Vi har ett litet batteri så vi kan ha ljuset tänt i ett rum, de som har råd har större batterier som de till och med kan titta på tv med.
Alla jag känner är på väg bort härifrån. Det finns ingen i Syrien som INTE tänker på hur den ska ta sig ut. 99 procent av samtalen med mina vänner går ut på att diskutera hur långt man kommit i sina planer på att ta sig ut. Jag är faktiskt den enda av alla som jag gick i skolan med eller studerade på universitetet med som inte har lämnat Syrien. Jag är den enda som är kvar.
Min mormor vägrar lämna landet. Hon säger att det är okej om jag och min moster med familj vill ta oss ut, vi får lämna henne – men det är inget lätt beslut att fatta.
Man kan känna hur trötta alla är, inte bara på bomberna utan på hela livet här, bristen på trygghet, mat och pengar.
Jag ser ingen framtid i det här landet längre."