Korporatismen har redan krympt
"Facket har för mycket makt." "Demokrati, inte korporatism!" "Konsensustrams." Finns det fog för kritiken? – Alla parter, också regeringen, har haft nytta av trepartssamarbetet, säger tidigare fackbossen Mikko Mäenpää. Tidigare näringslivsförhandlaren Arto Ojala förutspår ett ännu smalare inflytande.
Budskapet gick inte att ta miste på då statsminister Juha Sipilä talade till folket via tv-rutan: Kom med ett förslag som innehåller allt som regeringen inte kan besluta om.
Han talade till synes till medborgarna, men indirekt till facket och arbetsgivarna.
- Med den så kallade januariförlovningen 1940 erkände arbets- givarna facket som förhandlingspart.
- K.A. Fagerholm ledde förhandlingarna för regeringens del i ett kabinett på restaurang König för 75 år sedan, under brinnande vinterkrig, för att ena folket. En minnesplakett finns på Mikaelsgatan.
- Centraliserade löneavtal har gjorts sedan 1950-talet, men det var 1968, under dåvarande riksförlikningsman Keijo Liinamaa, som det först gjordes en bredare inkomstpolitisk uppgörelse, ”inpo” där också socialpolitiken spelat en roll.
- 1973 infördes till exempel fyra veckors semester, barnbidraget har höjts inom ”inpo-avtalen” 1974 och 1975. Också föräldraledigheterna förlängdes på 1970-talet.
- 1992–1993 gjorde huvudparterna Lauri Ihalainen i FFC och Tapani Kahri i AFC ett nollprocentigt löneavtal och en del av arbetspensionsavgiften flyttades till löntagarna. Statens bidrag var att upprätthålla nivån på arbetslöshetsskyddet.
- I början av 2000-talet innehöll inpo-avtalen mer om arbetslivets kvalitet, utveckling, skolning, sysselsättningsfrämjande åtgärder och kontinuerligt samarbete. Statens bidrag var skattepolitiska.
- 2007 tog raden av inpo-avtal slut då EK sade nej, och lönerna förhandlades branschvis. Det här är året näringslivet betecknar som ett felsprång då lönerna skenade i väg. Sedan dess har trycket på lokala löneavtal i stället för branschvis blivit större.
- Sedan 2011 har avtalen fått andra namn än ”inpo” och haft snävare karaktär. Då gjordes ett så kallat ramavtal, med måttliga löneförhöjningar.
- Det fick en fortsättning i sysselsättnings- och tillväxtavtalet som ännu är i kraft, likaså med mycket måttlig löneutveckling.
Under lågkonjunkturen, 1992–1993, kom löntagare och arbetsgivare överens om att frysa lönerna och dessutom lägga en del av arbetspensionsavgifterna på löntagarna. Under de senaste åren har ett ramavtal och ett sysselsättningsavtal hållit reallönerna ankrade. I dag har regeringen en förväntan på att en måttlig löneuppgörelse ska vara en del av dess egen politik.
Har trepartssamarbetet bara kringskurit eller också utökat regeringens inflytande?
– Många politiker har upplevt att korporationer har för mycket makt, säger Mikko Mäenpää, tidigare långvarig ordförande för tjänstemannafackens centralorganisation STTK, numera rådgivare för Sitra.
– I slutet av 1980-talet och fram till 1990 fanns det också en strömning som talade för en tredelning av den ekonomiska politiken, så att politikerna sköter sitt, Finlands Bank sköter penningpolitiken på sitt håll och arbetsmarknadsparterna sitt eget. Man talade om "konsensustrams" som inte behövs. Men den här idén föll då 1990-talets depression kom och det behövdes en centraliserad lönefrysning, säger Mäenpää.
Arto Ojala, som under årtionden haft centrala poster inom arbetsgivarförbunden, bland annat en av EK:s föregångare AFC, anser att 1990-talet borde ha varit en brytningspunkt då trepartssystemets inflytande borde ha minskat.
– Orsaken till att det behövdes en utomparlamentarisk kraft före 1992 var de dåvarande majoritetskraven i riksdagen, säger Ojala.
Riksdagen kunde inte förr besluta om nedskärningar i budgeten utan två tredjedelars majoritet, och det behövdes ett brett samförstånd för att få med oppositionen.
– Men efter att det ändrades hösten 1992, och det krävdes enbart enkel majoritet, har trepartssystemet av bara farten behållit en större makt än vad som är nödvändigt för riksdagen, säger Ojala.
Kräver samma uppfattning
Mäenpää anser att nittiotalet är ett exempel på hur konceptet fungerat som bäst, men dagens dilemma är annorlunda.
– Skillnaden är att det då fanns en strategisk syn som var gemensam, på hur Finland ska klara sig, vikten av teknologibranschen, exportindustrin och de små och medelstora företagen, och på EU-medlemskapet.
Det funkar inte nu, säger Mäenpää, om inte alla parter är ense om målet.
– Och även om de vore det, så ser de olika på vad man ska göra. Det krävs att man verkligen sätter sig ner nu och börjar måla utsikterna med samma pensel.
Bara två ben kvar att stå på
Efter åren i den innersta kretsen av trepartssystemet medger Mäenpää att han haft makt. Samtidigt är sinnebilden av dåvarande statssekreterare Raimo Sailas, som i egenskap av regeringens närvaro satt med i rummet, stark.
– Visst har regeringen också kommit åt att påverka. I själva verket blev det inflytandet allt viktigare, för sedan Finland gick med i EU och EMU har ju den finländska regeringen tappat sin penningpolitiska makt, och kvar som redskap finns bara finanspolitiken och arbetsmarknadspolitiken. Om regeringen kommunicerar på rätt sätt så får den inflytande på ekonomin via arbetsmarknadsförhandlingarna, säger Mäenpää.
Arto Ojala anser att just detta ställer högre krav på ansvarskänsla bland organisationerna och en starkare roll för regeringen: Det finns bara två ben kvar att stå på i finanspolitiken.
EK:s tidigare chefsförhandlare Seppo Riski har påpekat att det oftast var regeringarna själva som utlokaliserade politiskt knepiga beslut – det var inte facket eller EK som stal dem.
– Problemet är att det i samma veva utlokaliserats en hel del kunnande till arbetsmarknadsorganisationerna, och med det kunnandet har de bunkrat upp makten, säger Arto Ojala.
Sverige har en annan historia
– Varje land har sin egen berättelse. Man kan lära sig mycket av andra system, men det går inte att importera dem direkt, säger Mikko Mäenpää.
Sverige, som Finland ofta jämför sig med, har haft en blockpolitik där socialdemokratiska regeringar inte haft samma behov av yttre förankring. I Finland har vi inte haft block utan koalitionsregeringar, som stött sin arbetsmarknadspolitik på trepartssamarbetet.
Finlands berättelse är de breda uppgörelser på 1960- och 1970-talet där en stor del av socialpolitiken också fanns på bordet: hela arbetslivets form med semestrar, familjepolitiken, föräldraledigheter och sjukdagar, barnbidrag och hela arbetspensionssystemet.
Det sistnämnda, som också nämns som exempel på korporatismens makt, försvaras med att det är finansierat via arbetsgivarna och löntagarna.
Om man ser på floran av ärenden som ligger hos treparten är det nu färre än under förra århundradet. FFC:s förslag att återgå till en bred agenda går i så fall tillbaka i tiden.
– Agendan har redan krympt. De stora reformerna – förutom pensionsreformen – ligger inte längre på parternas bord. Det är egentligen besynnerligt, eftersom man kunde tänka sig att det behövs en ny socialpolitik som tar ställning till olika arbetsformer och arbetstid. Sedan början av 2000-talet behandlas inte heller arbetslivsfrågor i samma utsträckning som förr, som skolningsfrågor, säger Mäenpää.
Världen har förändrats sedan den typen av breda uppgörelser gjordes, säger Arto Ojala.
– Arbetsmarknadsparternas roll har blivit smalare och kommer att fortsätta bli det, då man återgår till normal lagstiftningsordning också i arbetslivsfrågor, säger Ojala och preciserar att den internationella arbetsorganisationen ILO:s fördrag förutsätter att man hör arbetsmarknadsparterna.
Alternativ: dyrare lobbyism?
När man kritiserar den så kallade korporatismen ska man också väga in alternativen, säger Mikko Mäenpää.
Han nämner att statliga pensionssystem också har visat sig vara sårbara, och varnar för att öppen korporatism kan ersättas av en dold sådan: Megalobbyn, som i den ökända lobbygrytan K-street i Washington DC.
– Om man tänker på vilket inflytande näringslivet har via olika kanaler så är det ju inte litet, men mellan parterna finns nu en maktbalans. Vilken makt har till exempel korporationer i USA via lobbyismen? Hur mycket pengar läggs det på detta inflytande som i slutändan måste betalas av var och en medborgare eller konsument, säger Mäenpää.
Bråttom: Robotarna kommer!
Krisen och bristen på förtroende måste lösas snabbt eftersom det finns mycket större utmaningar på kommande, säger Mikko Mäenpää.
I sin uppgift hos Sitra studerar han digitaliseringens och robotikens inverkan på arbetsmarknaden och påpekar att vi kan bli väldigt illa rustade om inte parterna vill förbereda sig tillsammans.
– Om robotik och digitalisering omvälver våra arbetstillfällen och man inte är förberedd finns risken att facket ser det som farligt och börjar spjärna emot.
Mäenpääs recept är att i god tid förbereda sig. Finland har klarat industrialisering och globalisering.
Att lönerna måste bildas på ett nytt sätt är kanske oundvikligt, tänker Mäenpää.
– Då produktiviteten hittills mätts på nationell nivå finns det framöver ett större behov att anpassa lönerna efter produktivitet branschvis. En del kan ändå vara gemensam pott, eftersom man kan tänka sig att alla på något sätt bidragit till det gemensamma.
Ojala säger att regeringen måste vara den som lägger upp målsättningarna, men att till exempel arbetstidsfrågor är ett område där man ändå ska sträva efter ett samarbete.
– Men regeringen måste lära sig att växa i den nya normen, och de övriga måste lära sig vem som regerar.