Paris är klimatstarten, inte målet
Klimattoppmötet i Paris väntas utmynna i ett globalt och bindande avtal. Ambitionsnivån, däremot, kommer inte genast att matcha tvågradersmålet. – Det är den bästa och enda lösningen, säger en analytiker.
Sedan floppen i Köpenhamn 2009 har FN:s klimatförhandlingar sakta byggt upp ett nytt momentum. Siktet är inställt på årets toppmöte i Paris. Det är där, i december, som världens första globala och juridiskt bindande klimatavtal ska födas.
Det trodde man redan inför Köpenhamn, men:
– Tre månader innan var de stora frågorna vidöppna. I avtalsutkastet på tvåhundra sidor fanns meningsskiljaktigheter på tvåtusen punkter som hundranittio parter skulle lösa på två veckor. Det var dömt att misslyckas, säger Thomas Spencer, klimatpolitisk chefsanalytiker vid Frankrikes institut för hållbar utveckling och internationella relationer (IDDRI).
Knappt tre månader före Parismötet har man ett avtalsutkast på 80 sidor. Också det är mycket, men det viktigaste kapitlet har bantats ned till 14 sidor.
– Det börjar likna ett avtal, men det finns all orsak att öka takten, säger Spencer.
- + Avtalets legala struktur tar form, Kina och USA är med på noterna. Vi är på väg mot ett avtal som binder alla, inte bara EU.
- + Utsläppsminskningarna: Alla är med på att alla måste göra något. Löftena är otillräckliga men de kan höjas senare.
- – Långtidsmålet efter 2030: Näringslivet måste få veta vad tvågradersmålet betyder i utsläpp, och hur bördan ska fördelas mellan länderna på sikt. Här går det trögt.
- – Finansieringen: De rika länderna har lovat mer än de hållit. Hur ska vi signalera att vi kommer att hålla löftena för att vinna de fattiga ländernas förtroende? Framstegen är små.
- – Differentieringen: Den förlegade indelningen i u- och i-länder måste skrivas om (Grekland och Ukraina betraktas som rika, Saudiarabien och Singapore som fattiga). Hur ska historiskt små men numera enorma utsläpp (Kina) synas i avtalet? Klimatkonventionens evighetsfråga.
Jämfört med Köpenhamn bedömer han att förhandlingsatmosfären är bättre, parterna litar mer på varandra inför Parismötet. Efter förra veckans tjänstemannamöte i Bonn fick ordförandena fullmakt att slipa texten till det sista förberedande mötet i oktober.
– De ska ta fram några alternativa lösningar på de meningsskiljaktigheter som finns, så att politikerna kan fatta beslut i december. Den fullmakten skulle de aldrig ha fått om man inte velat ha ett avtal, säger Spencer.
Början på lösningen
Ett avtal lär det bli, men för att fungera måste det stå på tre ben: det måste vara globalt (eller omfatta åtminstone alla större länder, vilket Kyotoprotokollet aldrig gjort), det måste vara juridiskt bindande och det måste hålla en ambitionsnivå i linje med vad vetenskapen säger är nödvändigt för att bromsa klimatförändringen.
Att få alla bitar på plats samtidigt är nästan omöjligt – ju hårdare man trycker på en bit desto mer tenderar de andra att ge efter. Thomas Spencer bedömer att det finns bara en fungerande lösning:
– Viktigast är att avtalet gäller alla. Jag tror också att det kan bindas till internationell rätt genom att det ratificeras nationellt. USA är knepigt, men man kan gå runt kongressen och fatta beslut genom presidentorder, säger han.
Återstår ambitionsnivån. Och det är här Parisavtalet kommer att svika kraven. Gapet mellan de politiska utsläppslöften som länderna lämnat in och de utsläppsminskningar som tvågradersmålet anses förutsätta är oerhört, det mäts i gigaton.
Därför ska ribban höjas efter hand. Avtalet väntas få en klausul om att utsläppsnivån ska ses över vart femte år och utsläppsmålen skärpas. Parisavtalet blir alltså inte en lösning i sig utan en början på lösningen, eller som Spencer säger:
– Det är den enda utvägen. Man måste inse att klimatutmaningen är som ett maratonlopp. Ingen kan lova att löpa ett helt lopp i dag, men vi kan lova att börja träna målmedvetet i dag så att vi klarar loppet på sikt.
Skepticismen lever
Thomas Spencer är tydlig med att klimatlösningen förutsätter stora omställningar i ekonomin. Sådant tar tid och möter motstånd.
– Vi ska inte ha några illusioner om att det går enkelt. Med tanke på de ekonomiska konsekvenserna är klimatförändringen det största och svåraste problem som mänskligheten någonsin försökt lösa. Det är ingenting som sker över en natt.
Numera är det bara undantagsvis som någon part på klimatmötena ifrågasätter själva klimatförändringen. Men fast skepticismen inte är synlig i FN-kabinetten har den inte försvunnit.
– Nationellt påverkar skeptikerna fortfarande, mest i USA och i Australien. Fast en majoritet av folket tar klimathotet på allvar omsätts dess vilja inte i regeringens politik. Vi ser samma mönster i migrationsfrågan i USA, kongressen kan gå emot folkopinionen.