EU:s skyddspolitik synas i sömmarna
Nationellt har beståndet av vitkindad gås gått bakåt i år, men skillnaderna är stora regionalt. Jordbrukaren Christer Jägerskiöld från Kimito önskar att EU tillåter jakt på arten som fortfarande är fridlyst.
Höstbeståndet av vitkindad gås minskade med 5 procent jämfört med förra året. Under den nationella inventeringen förra helgen räknades knappt 25 000 individer i hela landet av vilka drygt 10 000 i huvudstadsregionen.
Beståndet ökade med 37 procent i Egentliga Finland. Samtidigt minskade det med 71 procent i östra Finska viken och med 29 procent i Bottniska viken. I huvudstadsregionen minskade siffran med 1 procent.
- 10 421 vitkindade gäss räknades i huvudstadsregionen 5 september (mot 10 491 hösten 2014).
- De största ansamlingarna fanns på nytröskade åkrar: Helsingfors Vik 4 350, Esbo Bredviken 2 775, Vanda Tavastby 2 700, Kyrkslätt Saltfjärden 1 500 och Sjundeå Lempans 488. Vandagässen var desamma som sågs i Esbo tidigare på morgonen.
-
I Östra Nyland var mängderna obetydliga då åkrarna inte hade tröskats där.
– De stora regionala variationerna beror på att häckningen misslyckades i Bottniska viken och i östra Finska viken. De fåglarna lämnade häckningsplatserna tidigt och samlades på andra håll redan i juli, säger forskaren Markku Mikkola-Roos vid Finlands miljöcentral.
Han säger att ökningen i Åboland knappast var fullt så stor som siffrorna antyder, att de åboländska gässen troligen var fler än uppskattat de två senaste åren.
– Då flög stora flockar runt under inventeringen och det var svårt att veta vilka flockar som redan hade räknats en gång.
Hos jordbrukaren Christer Jägerskiöld på Sjölax gård i Kimito har den vitkindade gåsen blivit vanligare också på vårarna. På hans åkrar är grågåsen visserligen en betydligt talrikare snyltgäst, men den är också jaktbar. Att den vitkindade gåsen är fridlyst förstår han inte.
– Det är bra att den var skyddad när den var fåtalig, men det känns som att det måste bli för mycket av en art innan man tillåter någon sorts jakt, säger han.
Byte med sädgåsen?
Här kommer EU:s fågeldirektiv emellan. Den vitkindade gåsen har placerats i direktivets bilaga 1, som ger den ett starkt skydd – man måste kunna påvisa att gässen orsakar omfattande skada för att få tillstånd till skyddsjakt. Avföring på Helsingfors gräsmattor eller sporadiska gåsbesök på nyslagna åkrar fyller inte kriterierna.
Men då en tidigare hotad art snabbt blivit talrik inställer sig frågan om arten inte kunde plockas bort ur bilaga 1 och, i synnerhet när det gäller gäss som är utmärkt vilt, placeras i bilaga 2 för jaktbara arter.
– I princip ja, säger Markku Mikkola-Roos.
Kruxet är att man inom EU för närvarande tvistar om att öppna hela fågeldirektivet. Det finns många som vill skriva om (läs: försvaga) det, och i väntan på det vidtar man inga små åtgärder som att flytta arter mellan bilagorna. Det lobbas kraftigt både för och emot planerna på att öppna direktivet.
EU-parlamentarikern Nils Torvalds (SFP), Svenska riksdagsgruppen och diverse andra politiker har med jämna mellanrum krävt att fågeldirektivet öppnas eller att åtminstone storskarven flyttas till bilaga 2 (den har redan plockats bort från bilaga 1). Jordbruks- och miljöminister Kimmo Tiilikainen (C) har svarat med ett löfte om att tillsätta en arbetsgrupp.
Ekologen Veli-Matti Väänänen på Helsingfors universitet anser att den vitkindade gåsen och sädgåsen kunde byta plats i direktivet. Jägarna har redan tvingats begränsa sädgåsjakten för att arten gått bakåt, men ingen får röra den vitkindade gåsen fast beståndet ökar.
– En bytesaffär vore på sin plats med tanke på att det övervintrar en miljon vitkindade gäss i Holland men bara sextiotusen tajgasädgäss, säger han.
Politiskt trögt
Men det tycks vara svårt: EU-kommissionen inte bara avvaktar med att flytta så kallade direktivarter mellan bilagorna, den är dessutom generellt negativ till att plocka bort arter ur bilaga 1. Det beror på att de här arterna definierar kriterierna för Naturaområdena. Det har gått oerhört trögt för medlemsländerna att lagstifta om sina Naturaområden.
Kommissionen vill se om bilaga 1, som trots allt är världens effektivaste fågelskyddsredskap, har haft effekt. Det ser man inte förrän Naturanätverket har varit tillräckligt omfattande tillräckligt länge.
– Kommissionen har varit benhård på den här punkten. Ändå behövs flexibilitet, och med jakt kan man förändra bestånden, säger Markku Mikkola-Roos.
Också ur skyddsperspektiv är det problematiskt att arter inte kan flytta mellan bilagorna. Fågelbestånden reagerar snabbt på miljöförändringar. Skarven och den vitkindade gåsen är inte längre hotade, men ändå skyddade. Samtidigt är hela hopen andra arter jaktbara, exempelvis brunanden, fast de är hotade och bestånden tryter.
– Här har medlemsländerna själva en möjlighet att agera. Sverige har fridlyst brunanden trots att EU fortfarande klassar den som jaktbart vilt. Finland har inte följt det exemplet, säger Mikkola-Roos.
Den här trögheten gör att Christer Jägerskiöld inte kan göra mycket åt de vitkindade gässen när de återvänder tills hans åkrar nästa vår.
– Det värsta är att de inte är rädda. Grågässen flyger bort om man går nära dem, men de vitkindade får man nästan sparka innan de flyttar på sig.
Teemu Lehtiniemi på fågelskyddsorganisationen Birdlife är inte kategoriskt mot jakt på vitkindad gås, om det inte var för direktivet.
– En kvotbaserad jakt kunde vara rimlig, men inte fri jakt på en art som jägarna nästan utrotat förut. Däremot borde man få rätt att skrämma de vitkindade gässen, också med vapen, säger han.