Kommentar: Vad gör flyktingar om dagarna?

Jag är spänd utan att egentligen veta varför.

På redaktionen har vi diskuterat olika aspekter av alla nyanlända flyktingar som anlänt till Finland den senaste tiden. Vi var flera som undrade om vilka regler som gäller: får de gå ut ur mottagningen, får de jobba, får de ekonomiskt stöd? (svaren på de här frågorna finns i denna artikel). Invånarna på Karlsgatan 7 får röra sig fritt i staden.

Mitt första möte med "dem" blir en grupp män utanför ingången. Få talar engelska och ingen vill bli intervjuad. Nästa försök blir med tre unga män i sportiga kläder. Deras engelska är knapp och de tittar granskande på mig. De är på väg för att spela fotboll "in mot stan" och nej, jag får helst inte komma med.

Mitt i samtalet kommer en annan ung man fram. Han talar god engelska och kommer från ett land i mellersta Afrika. Han drar mig åt sidan.

– Du förstår, de vill inte så gärna tala med dig eftersom de är osäkra på vilken din roll är. Alla har inte stenkoll på vad journalister gör, säger mannen, som vi kan kalla John.

John kommer från ett land där man förföljer oliktänkare och minoriteter. Han är utbildad gymnasielärare, och hade han varit i sitt land nu hade magistern i ekonomi vid det här laget varit klar. John vill inte bli fotograferad eller figurera med eget namn därför att han fasar för vad som skulle hända med hans familj om regimen får reda på att han blivit intervjuad i en tidning.

Sina första dygn i Finland beskriver han som svåra.

– Jag har förlorat allt: min familj och min nation. Här är du helt ensam. Jag har sett fruktansvärda avrättningsvideor där IS avrättar mina landsmän. När du ligger där på förläggningen i ett rum fullt av andra män undrar du om killen som sover i sängen bredvid är en av dem, säger han.

John har varit här sedan den 11 augusti och han är nu mindre rädd om natten. Dagarna i väntan på ett svar om han får asyl är långa. Men han försöker hålla sig sysselsatt.

– Jag läser mycket. Jag förberedde mig på tiden här och laddade ned många e-böcker på min dator.

John plockar fram ett block med post-it-lappar ur sin ryggsäck. På dem har han skrivit ned ord och uttryck som finländare lärt honom. Han vill redan nu lära sig finska trots att han inte vet om han får stanna.

LUNTLAPP. I väntan på förslaget om han får stanna i Finland tränar John finska själv. Han har skrivit upp enkla fraser som "hur står det till". Han har både stött på rasism och öppna Finländare under sin knappa månad i landet.

John är väldigt extrovert och pratsam. Andra flyktingar på mottagningen är inte lika öppna. Jag försöker övertyga två unga kvinnor att det inte är så farligt att bli intervjuad av mig. De verkar blyga och vill absolut inte ställa upp.

Förläggningen på Karlsgatan har normalt plats för 200 personer, men i går var siffran uppe i 270 boende. Många sover på madrasser på golvet.

Inne i hallen på förläggningen är det kaotiskt. Det är fullt av folk och ljudnivån är hög. Där är mest unga män och många av dem stirrar öppet på mig. Men inte fientligt. Stirrandet känns ovant.

Läs också: Ett krig för att leva

Jag börjar tala med Sadiq från Darfur i Sudan. Han har varit i Finland i fyra dagar.

– Jag har bara gått runt i staden för att försöka döda tid.

In på nätet kommer han inte för att Karlsgatan inte har trådlöst nät. Sadiq har bott tre år i Grekland men vill nu få stanna i Finland.

– I Grekland var allt väldigt instabilt och många attacker mot flyktingar.

Där spelade han fotboll i andra division, men drömmen är nu att bli elektriker.

NY I STAN. Sadiq har varit fyra dagar på Karlsgatans flyktingmottagning. De boende får frukost, lunch och kvällsmål. Tiden där emellan har han använt till att gå runt i stan.

Efter lunchen som serveras på mottagningen strömmar många ut med tekoppar i händerna. En grupp män från Kosovo och Albanien svara unisont "ingenting!" när jag frågar vad de gör om dagarna.

Läs också: 100 000 flyende finländare fick hjälp

– Vi skulle gärna lära känna finländare och göra något aktivt, säger de.

Det är en omtumlande upplevelse att träffa de här människorna som kommer från ytterst svåra förhållanden. I många fall sätter bristen på ett gemensamt språk gränser för kontakten. Men alla är heller inte redo för att berätta sin historia, eller att ens berätta vad de gjort just i dag. Samtalen kräver tid och finkänslighet. När jag lämnar mottagningen möter jag en ung man på gatan som säger hej. På ofinskt sätt besvarar jag hälsningen.