Ett krig för att leva
Kosovos romer hör till de mest utsatta minoriteterna i Europa. En av hundra har ett jobb, de flesta återvinner sopor för att överleva. Många familjer har försökt fly landet för att ha en chans att ta sig ur fattigdomen. De som deporteras har ofta inget att komma tillbaka till.
Rakt genom den nedlagda tågstationen som inte har använts sedan kriget och ut på andra sidan. Bakom rostiga brunröda tågvagnar smiter vi genom stängslet. Stängslet som en gång restes för att skydda människor mot tågen är nu en tydlig gräns mellan staden Fushe Kosove och den romska byn i utkanten av staden.
I kväll är det fest i byn. En karusell från 1950-talet snurrar i takt med musiken. Bredvid oss står en grupp tonårspojkar och betraktar området.
– Är ni svenskar, frågar plötsligt en röst.
Han talar rikssvenska som vilken svensk tonåring som helst.
– Jag har bott i Säffle i sju år. Jag gick i skolan där, i Lugnadalskolan, säger femtonåriga Sinisa Gajic.
Han berättar att han är född i Italien men flyttade till Sverige som femåring. Familjen deporterades till Serbien för tre år sedan. Nu bor han med sin moster och sina kusiner i Fushe Kosove. Medan resten av familjen har pass är Sinisa papperslös. Han vill kunna ta sig till Sverige igen, men han behöver sin pappas hjälp för att få ett pass. Men pappan avtjänar ett 20-årigt fängelsestraff i Italien och vill inte tala med familjen. Sinisas mamma åkte dit för att försöka få kontakt med pappan. Det var för två år sedan. Hon kämpar fortfarande för att hela familjen ska få en chans att åka till Sverige och söka uppehållstillstånd igen.
– Jag vill gå i skola i Sverige, växa upp där och jobba där, säger Sinisa.
Längre än så vågar han inte fantisera eller drömma. Han berättar att en del ungdomar som bor i byn blir kriminella.
– Jag har sett en del saker. Det är svårt att växa upp här. Här finns ingenting. Inga jobb. Ni ser ju, säger Sinisa och slänger ut armarna.
Sinisa är inte ensam om att ha lämnat byn och tvingats återvända. Fler och fler har sökt sig utomlands för att söka asyl eller uppehållstillstånd.
– Här finns 515 hus. Hur många människor som bor här vågar jag inte säga, det är så många personer som har emigrerat, berättar 27-åriga Jeton Jashari.
Han bor i byn och jobbar med romers rättigheter i kommunen.
Jakten på skrot
Vi vandrar genom byn, många av husen ser fallfärdiga ut. Tittar man närmare på husen kan man urskilja byggmaterial som återvunna dörrar, spånskivor och gamla bilplåtar. Röken ligger tjock över de tegelfärgade taken. De flesta i byn lever på att återvinna plast och metaller. För att komma åt de värdefulla metallerna måste de bränna fram dem.
Några äldre kvinnor och män frågar Jeton vad vi vill; kanske är vi från någon hjälporganisation? En kvinna har cancer och behöver pengar för sin vård, en gammal man i smutsig kostym och grånande skägg har problem med hjärtat. Jeton lyssnar, berättar att vi inte är volontärer och hänvisar sedan människorna till en frivilligorganisation.
– Jag har ett jobb att gå till, jag har det bra, men jag undrar varför det går bra för mig när andra inte har något. Även om jag jobbar har jag hundra vänner som inte jobbar, säger Jeton.
Jeton säger att det var bättre på Jugoslavientiden. Då hade romerna kvoterade statliga jobb. Men efter kriget och kommunismens fall är det svårt för romerna att ta sig in på arbetsmarknaden. Arbetslösheten i landet är nästan 50 procent, men bland romerna är den enligt en del källor hela 99 procent.
– Kosovoalbaner anställer bara kosovoalbaner. Självklart anställer en företagare sina släktingar och vänner så att de har jobb. Ingen anställer en rom, säger Jeton.
På pappret har romerna det bra i Kosovo. Landet kämpar för att möta FN:s och EU:s standard för minoriteters rättigheter. Men Kosovos romer befinner sig fortfarande i en så utsatt situation att både Europarådet och FN:s flyktingorgan UNHCR anser att romer som söker asyl i EU inte borde deporteras till Kosovo.
Utbildning – en dröm
En flicka, kring tio år, med tovigt hår och brunfläckigt ansikte tar mitt häfte och trycker upp det mot husväggen. Hon skriver "Reb". Sedan fortsätter raden med "5235552".
– Hon ville skriva sitt namn. När hon inte kunde fler bokstäver skrev hon de siffror hon kunde, säger Jeton Jashari.
De flesta barn går i skolan. Men de flesta slutar i grundskolan. För varje timme barnet sitter i skolbänken är det en familjemedlem mindre som är ute och rotar i soporna för att hitta metall och plast att återvinna. Jeton minns själv hur det var.
– Många drömmer om att gå på universitet för att få ett jobb. Men när man sitter där i skolbänken vet man att familjen kanske inte har råd med mat den dagen. Samtidigt sitter klasskompisarna och viskar "titta på den där zigenaren". Då är det svårt att koncentrera sig, säger Jeton Jashari.
Fortfarande påverkar diskrimineringen hans vardag. För tio dagar sedan föddes hans första barn. När hans fru skulle till sjukhuset för att föda körde nio taxibilar förbi honom innan någon stannade.
– Om jag vill åka taxi till jobbet får jag vänta en till två timmar vid en taxistation innan någon tar upp mig. Ibland har jag varit tvungen att gå, säger Jeton.
Barnen som spelar fotboll på grusvägarna mellan husen hoppar upp och ner när de ser att okända människor är på besök i byn. De bildar en ring kring oss och ställer frågor i mun på varandra."Wie geth es? Woher kommen Sie?" försöker de på tyska.
Nästan alla vi möter verkar kunna lite tyska. Många har familjemedlemmar som bott utomlands sedan kriget. Andra har precis skickats tillbaka efter att ha sökt asyl i EU under massmigrationen från landet.
100 euro ska föda sex personer
I ett litet hus som rymmer ett rum och kök bor familjen Leba. Byggnaden de bor i består av ett rum med några tunna madrasser på golvet. På natten trängs familjen på fem personer ihop så att alla får plats att sova på madrasserna.
År 2006 lämnade de Kosovo. De har sökt asyl i både Belgien och Tyskland innan de blev deporterade förra året. Barnen kan inte gå i skola eftersom ingen av dem talar albanska eller serbiska. De talar enbart tyska.
Mamman, Nejmir, har epilepsi men har inte råd att köpa medicin. Den enda fasta inkomsten de har är hundralappen familjen får i socialbidrag – 100 euro för en familj på sex personer. Varje dag hjälps syskonen åt att samla plast och metall som de sedan säljer.
– Vi hade det bra i Tyskland. Nu har vi har inga pengar, inget att betala hyran med. Ibland har vi inte ens råd med mat, säger Nejmir.
Några kvarter längre bort bor familjen Mustafa. Pappan, Samedin Mustafa, tar emot det oväntade besöket med öppna armar. Vi slår oss ner vid bordet som står utanför huset familjen hyrt sedan de kom tillbaka från Tyskland. Inne i det lilla huset kokar hans fru Suzana turkiskt kaffe. Till familjen hör också sönerna Durim och Erdugran, 14 och 26 år. Dottern är 24 och har flyttat hemifrån.
– Livet är svårt här. Vi åkte härifrån på grund av fattigdom, för att få jobba. Som rom i Kosovo har man inga rättigheter. Vi får inga jobb, säger Samedin.
När familjen fick avslag på sin asylansökan hade de inte mycket att komma tillbaka till. För att ha råd med resan sålde familjen i princip allt de ägde, vilket inte var mycket.
– Jag trodde att jag skulle tjäna på det. Jag trodde att mina barn skulle få en chans att gå i skolan där. Det är det som är nyckeln till livet. Utbildning. Nu har vi ingenstans att ta vägen, ingenstans att bo, säger han.
Han skakar på huvudet.
– De sa att det inte är krig i Kosovo. Men det är krig, krig för existens.
För tillfället är båda hans söner arbetslösa, och ingen av dem går i skola. Men de har lovat att börja studera igen i höst. För Samedin är det mest akuta problemen varken skola eller jobb. Han är rädd att bli hemlös om familjen de hyr huset av kommer tillbaka till byn.
– Det här är min plats. Jag älskar den här platsen. Jag vill försöka leva här, jag kan återvinna saker från soporna. Men jag har ingenting, och jag behöver hjälp från någon. Allt jag behöver är ett hus, säger Samedin.