SDP-veteranen Jaakonsaari: "Långsamhet är rena giftet"
Trepartssamarbetet måste fungera snabbare om det ska hålla, och det är förståeligt om regeringen har ultimatum.– Men det var inte därför fördraget föll, utan på grund av förväntningar och falskhet, säger SDP-veteranen, Europaparlamentarikern Liisa Jaakonsaari.
Långsamhet är rena giftet i en värld som förändras snabbt. Det säger Liisa Jaakonsaari som har förståelse för att regeringen har ett behov att kräva resultat och ta i tyglarna.
Men – det var inte det problemet som stjälpte den arbetsmarknadsuppgörelse som statsminister Juha Sipilä (C) försökte åstadkomma och som regeringen nu tagit tillbaka till sitt bord, säger hon.
– Om det inte föds resultat så måste regeringen agera, den biten förstår jag. Men just i den här processen har det dessvärre funnit en del falskhet. Bland annat var det alltför pompöst beskrivet, man drog till med ett historiskt fördrag, även om det i själva verket var bara en arbetsmarknadslösning om att sänka löner via förlängd arbetstid. Det försämrade trovärdigheten, säger Jaakonsaari.
– Det var ju rätt klart att förbunden inte går in i en löneuppgörelse då de är inne i en avtalsperiod. Det fanns ett element av okunnighet och falskhet och det har många också kunnat förnimma, säger Jaakonsaari.
Däremot tror hon att samarbetet kan ändra karaktär framöver.
– Snabbhet behövs definitivt. Världen förändras i en sådan takt att snabbhet också är ett självändamål. Om man grunnar för länge hänger man inte med i behoven. Långsamhet är rena giftet i dagens läge och jag hoppas att alla nog förstår det.
SDP lägger upp eget fördrag
SDP:s riksdagsgrupp kommer på onsdagen att lägga fram ett eget förslag till hur man kan gå vidare med ett brett samhällsfördrag. Enligt Antti Rinne innebär det att ett mycket större antal intressegrupper och organisationer ska vara med – studerande, småföretagare, pensionärer.
Rinne upprepade sin önskan att regeringen inte ska ge upp, och sade att SDP:s projekt är fritt att använda också för regeringen.
– En mer elak person skulle kunna tro att det här var ett försök att inför en kulissdomstol döma ut trepartssystemet som odugligt. Själv vill jag hoppas att det inte är så, formulerade sig Antti Rinne.
Jaakonsaari medger att hon också grubblat över vilka tankegångar som funnits i bakgrunden, och påpekar att löntagarfackens roll ifrågasätts mest under dåliga tider.
– Den långvariga drömmen om att försämra inflytandet för facken håller på att bli verklighet. Nyliberalismens ledstjärna har alltid varit att krossa fackrörelsen eller åtminstone försvaga den, som (Margaret) Thatcher. De här tankegångarna har fått nytt fäste nu.
– Men man måste komma ihåg att många stora skeenden för Finland haft stor nytta av att fackrörelsen varit ombord, som EU- och EMU-medlemskapen. Enighet och konsensus är också bra då Finland ska bemöta yttre utmaningar med valutaunion och förhandlingar om frihandelsavtal. Vi har i Finland haft mycket färre strejker jämfört med många andra länder, se bara Belgien eller Frankrike där det kan strejkas titt som tätt.
Liisa Jaakonsaari är inte orolig över att de olika parterna skulle åsidosättas nu, även om regeringen utlyst att den efter fem veckor tänker lägga fram nya förslag istället för det strandade fördraget.
– Jag tror ändå inte att alla sannfinländska väljare eller centerväljare heller blir glada om löntagarfacken åsidosätts, det är inte en partipolitisk fråga längre. På ett eller annat sätt kommer nog parterna att vara med och höras i den fortsatta processen också. Lösningen måste ha förutsättningar att lyckas.
Hade läget varit ett annat om SDP suttit i regeringen?
– Nog på det sättet att SDP har förhandlingssystemet i hjärteroten.
Antti Rinne tror å sin sida att det inte hade spelat någon roll vem som sitter i regeringen, utan att det var upplägget som var problematiskt.
– SDP hade inte fört fram ett förslag som berör löner och arbetstider under avtalsperioden, säger Rinne.