"Glad över att Kreml sparkade mig i tid"
Västvärlden missförstår hur Ryssland styrs. Det finns ingen strategi, Kreml tänker aldrig framåt. I stället hoppar man från kris till kris, i ett tillstånd av ständig improvisation. Snart måste Putin hitta en ny kris för att överleva, säger före detta Kremlinsidern Gleb Pavlovskij i en HBL-intervju.
MOSKVA – I västvärlden är ni besatta av Putin. Men det är inte Putin som är nyckeln när det gäller att förstå hur Ryssland agerar. Nyckeln är systemet. När du går på Moskvas gator och ser att de river upp trottoarerna tänker du: De håller på med vägarbeten. Det gör de inte alls. Det är höga tjänstemän som vill tjäna en hacka genom att starta byggprojekt för att få en möjlighet att ta mutor, säger Gleb Pavlovskij.
I femton år var Gleb Pavlovskij rådgivare för presidentadministrationen i Ryssland. Han kallades den grå kardinalen och var en av dem som utformade Putins maximer – stark ledare, kontrollerade medier, fjättrad opposition. Pavlovskij samarbetade tätt med spinndoktorn Vladislav Surkov och var bland annat med och skapade den aggressiva ungdomsorganisationen Nasji.
- Född: 5 mars 1951 i Odessa, Ukraina.
- Utbildning: Studerade historia vid universitetet i Odessa. Arbetade som historielärare, undervisade bland annat på ukrainska.
- Dissidentkarriär: 1974 förlorade Pavlovskij sitt arbete efter att ha arresterats av KGB för att ha distribuerat Gulagarkipelagen av Aleksandr Solzjenitsyn. Mellan 1978 och 1980 var han med och gav ut dissidentskriften Poiski i Moskva. År 1982 dömdes ha till förvisning i fem år. Andrej Sacharovs änka Jelena Bonner har anklagat Pavlovskij för att ha an- gett dissidenten Sergej Kovaljovs son och hustru.
- År 1995 grundade Pavlovskij Fonden för effektiv politik. Ett år senare började han arbeta som konsult för presidentadministrationen i Kreml. Han var en av dem som organiserade Putins valkampanj år 2000. Tillsammans med Vladislav Surkov lanserade Pavlovskij begreppet ”den vertikala makten” som har varit en av Putins principer – det vill säga att all makt kommer uppifrån.
- År 2011 fick Pavlovskij sparken som konsult för presidentadministrationen.
– Det var som att delta i en hejarklack, att stå på läktaren och heja på sitt lag i en match där laget visserligen självt var domare. När man är en del av ett system identifierar man sig med det och därför förändras man, det är oundvikligt, säger Pavlovskij där jag träffar honom på hans kontor. Förr låg det invid Moskvafloden mittemot Kreml, nu har Pavlovskij flyttat till en enkel kontorslokal nära Moskvas huvudgata Tverskaja.
Dagen då Kreml stängde portarna
En dag i april 2011 stod Pavlovskij utanför Frälsarportarna vid Kreml och höll fram sitt magnetkort.
– Det fungerade inte. Vakterna trodde att det var något tekniskt fel. Men jag förstod genast vad som hade hänt – jag hade råkat i onåd på grund av artiklar jag hade skrivit där jag stödde Dmitrij Medvedev.
Pavlovskij ansåg att Medvedev borde få ställa upp i val för en andra period som president.
– Putin gillade det inte och hans sätt att visa det var att stänga av mitt magnetkort. Jag fick aldrig någon ytterligare information om saken, säger Pavlovskij och skrockar milt.
Pavlovskij har sett många ryska politiker genomgå en metamorfos under Putins tid. Han nämner till exempel Jelena Mizulina, som var en av initiativtagarna till lagen mot så kallad homosexuell propaganda, och Sergej Markov som har gjort sig känd som aggressivt Putinsändebud.
– Mizulina var en gång en förnuftig kvinna, men i sin kamp att synas och höras har hon blivit en del av systemet. Och Serjozja Markov jobbade tidigare som forskare för Carnegie (en amerikansk tankesmedja). Det vill han inte gärna bli påmind om.
I dag leder Gleb Pavlovskij fortfarande konsultfirman "Fonden för effektiv politik". Han gör konsultuppdrag för klienter vars namn han inte vill avslöja, och skriver böcker. Den senaste boken, "Ryska federationens system", handlar i korthet om hur Ryssland styrs och vilka mekanismer som ligger bakom Kremls agerande.
Behöver ständiga katastrofer
– Den ryska eliten är beroende av kriser. Systemet behöver hela tiden nya katastrofer därför att makten bygger sin legitimitet på att framstå som en frälsare. Sergej Sjojgu är ett bra exempel. Som minister med ansvar för katastrofsituationer, den som ryckte ut och ledde räddningsoperationer, var han otroligt populär.
I dag är Sergej Sjojgu försvarsminister och fortfarande en av Rysslands populäraste politiker. Han är i själva verket en av de få ryska beslutsfattare som har ett ansikte. De flesta ministrar i Putins regering är anonyma och få vanliga ryssar skulle ens kunna räkna upp vad de heter.
– Vårt problem är att vi saknar en politisk nation. Då jag själv skrev på ett kontrakt med Kreml 1996 var jag helt övertygad om att vad Ryssland behövde var en stark stat. Landet låg i spillror efter kommunismens fall, dödligheten steg brant, människor for fruktansvärt illa och staten var svagare än någonsin. När Putin blev president år 2000 trodde halva befolkningen fortfarande att de levde i Sovjetunionen. Därför myntade vi slagordet Gosudarstvo Rossii, den ryska staten.
"Friheten skulle komma senare"
Målet, enligt Pavlovskij, var att konsolidera landet och bygga upp en tydlig rysk, icke-sovjetisk identitet.
– Vi ville få ett slut på alla inre konflikter och vi trodde att enda möjligheten var att bygga en stark statsmakt. Det innebar att vi till exempel inte gav oppositionen tillgång till de stora medierna. Själv trodde jag att Ryssland först måste få stabilitet. Friheten skulle komma senare. Vi var många som trodde det. Det var ett misstag. Jag är en av de skyldiga till att det blev som det blev, säger Pavlovskij.
Hans ton är varken upprörd eller likgiltig. Han konstaterar faktum.
Konflikterna försvann ingenstans – i stället pågår de nu i ogenomskinliga strukturer där få har insyn. För publiken serveras konflikter av ett helt annat slag.
– I början var Putin en fiende till populismen. I dag är populism det enda som gäller. En utpräglad McCarthy-populism med målet att hitta nya fiender. Jag får inte längre några inbjudningar till de stora tv-showerna, men om jag talade om att jag har hittat en ny fiende, en Rothschild eller Rockefeller som finansierar en världskonspiration mot Ryssland – då skulle jag på en gång intervjuas på bästa sändningstid.
Offer för sin egen propaganda
För Putin är den eskalerande ryska tv-propagandan ett verktyg för att stärka hans legitimitet. Samtidigt, säger Pavlovskij, börjar han sakta men säkert tro på den själv.
– I slutet av sitt liv regisserade Stalin själv sina propagandafilmer. Sedan tittade han på dem och trodde att de var sanna – det sovjetiska jordbruket hade verkligen överträffat alla tiders skörderekord. Putin gör samma misstag, det vill säga att bli offer för sin egen censur.
Enligt Pavlovskij missförstår västliga analytiker när de tror att den kraftigt försämrade ekonomin kan stjälpa Putin.
– De som demonstrerade mot Putin 2012 hade fått det mycket bättre. Ändå protesterade de. Nu har folk fått det sämre, men de protesterar inte. För första gången på länge har Kreml legitimitet i folkets ögon, vilket beror på Krim. (Ryssland annekterade Krim 2014.) Folk accepterar sämre urval i butikerna eftersom världen i deras ögon krigar mot Ryssland. Men det är inte för evigt. Systemet måste snart hitta eller skapa en ny kris för att överleva. Det fungerar som en jazzorkester – ständig improvisation.
Det bådar illa för situationen i Ukraina?
– Putins problem är att han inte kan dra sig ur Ukraina. Det skulle lämna fältet fritt för Porosjenko att tåga in. Resultatet vore ett blodbad, Porosjenko har inga avsikter att bruka fredliga metoder i Donbass. Putin kan inte låta det ske därför att det vore ett enormt inrikespolitiskt problem för honom, han skulle framstå som att han har övergivit folket i östra Ukraina. Kriget i Donbass är ingen frusen konflikt, Donbass är en integrerad del av Ukraina som inte går att jämföra med Transnistrien, säger Pavlovskij, själv född i Odessa.
Ni är före detta sovjetdissident. Hur går det ihop med det arbete ni gjorde för Kreml?
– Sovjetdissidenterna var ingen politisk rörelse. Vi ville påverka makten, moraliskt och kulturellt, vi ville inte göra politik själva. Med Gorbatjov hade vi stora framgångar, han tog intryck av oss när han sjösatte perestrojkan och glasnost. När jag började jobba för Kreml trodde jag mig kunna påverka makten. I dag är jag glad över att jag blev utsparkad i tid.