Spelade parterna bort sina kort?
Näringsminister Olli Rehn (C) säger att makten nu förflyttats bort från trepartssamarbetet till regeringens händer, och Akavas Sture Fjäder spår också att rollerna förändras. – Jag skulle inte dra en så drastiskt slutsats, säger FFC:s Lauri Lyly.
Näringsminister Olli Rehn kritiserade FFC:s medlemsorganisationer inför Finlands näringslivs (EK) delegation.
Han signalerade att makten nu är hos regeringen då det så kallade samhällsfördraget strandat och att det "förflyttade det finska politiska systemet ett steg från korporatism mot parlamentarism", och att det då står regeringen fritt att använda sina medel för att få ordning på ekonomin.
STTK:s ordförande Antti Palola säger till FNB att trepartssamarbetets framtid kan innebära att förändringar, som att parterna inte längre har "vetorätt" i arbetsmarknadsfrågor. Traditionen har varit att arbetsmarknadsparterna kommer överens i vissa frågor även om det inte är en formell vetorätt.
– Jag tar inte ställning till ifall det är en bra eller dålig sak, men jag antar att utvecklingen går åt det hållet.
– Vi har blivit beskyllda för att inte vara tillräckligt dynamiska och det stämmer delvis. Samtidigt har löneuppgörelserna varit väldigt återhållsamma, säger Palola till FNB.
Regeringen tar större roll
Också Akavas Sture Fjäder spår att trepartssamarbetet får en annan roll.
– Jag förutsätter att regeringen också i fortsättningen sköter samarbetet sakligt, men jag tror det går i den riktningen att man använder sig av samarbetet, men om det inte fungerar så driver regeringen ärendena på egen hand, säger Fjäder.
Både Akava och STTK uppger att de hade varit villiga att fortsätta jobba vidare mot ett så kallat samhällsfördrag.
FFC:s Lauri Lyly anser å sin sida att det så kallade fördraget drabbats av oproportionerliga förväntningar med tanke på att det finns en rådande löneuppgörelse.
– För oss innebär trepartssamarbete en äkta dialog och vi är beredda att fortsätta med en sådan dialog. Jag skulle inte dra någon drastisk slutsats. Säkert följer det en period av sökande efter syndabockar, men det är bra att Sipilä slagit fast att ingen ensam är skyldig.
Han anser att problemet var att det serverades en färdig målsättning.
– Löntagarna var väldigt eniga kring våra egna förslag om kvaliteten i arbetslivet. Det var i frågan om regeringens mål som vi inte var lika eniga, säger Lyly och syftar på den kvantitativa målsättningen att minska den inhemska produktionskostnaden med fem procent.
Sture Fjäder påpekar att regeringen också tidigare slagit fast krav och målsättningar, och tycker att argumentet inte håller.
– Före pensionsförhandlingarna var regeringens hårda mål att minska hållbarhetsgapet med en procent och höja den verkliga pensioneringsåldern till 62,4 – krav som var fastställda från regeringens sida via dåvarande finansminister Jutta Urpilainen (SDP). Då var det inte ett problem, säger Fjäder.
Starkt nej i FFC:s medlemsförbund
Representanterna för FFC:s medlemsförbund är hårdare i sina tongångar.
– Det här så kallade samhällsfördraget är i praktiken bara en tidigarelagd löneuppgörelse, och en dålig sådan, säger Marko Piirainen, ordförande för transportfacket AKT, och signalerar att det finns beredskap till åtgärder också om regeringen går vidare på egen hand.
– Vi kommer att följa med vad som planeras via lagstiftning, och då är vi intresserade av vilken effekt de har för löntagarna. Om det är försämringar så kan vi svara med de medel vi har till buds på arbetsmarknaden, om det är dialog så är vi beredda att medverka, säger Piirainen.
Servicefacket PAM:s ordförande Ann Selin anser att själva processen blev avig från början.
– Det fungerar inte om man säger att det här ska vara målet – antingen är ni med eller så inte, säger Selin, men tillägger att många chanser till förbättring fortfarande finns kvar på företagsnivå om viljan finns.
– Vi har möjligheter att förbättra produktiviteten, och arbetsgivarnas förslag att fatta fler beslut på företagsnivå passar bra in på den punkten. Det är just på de olika arbetsplatserna man ska komma överens om hur man kan effektivera. Nu återstår att se vilken vilja det faktiskt finns.
Jarkko Eloranta, ordförande för JHL, säger att det är brådskande att komma vidare med de strukturella reformer som redan tagit alltför länge, som vårdreformen.
– Men det ska förhoppningsvis också göras i samarbete med den offentliga sektorn, och inte som diktat.