FFC: "Arbetsgivarna satte agendan"
FFC kunde inte acceptera att målsättningarna och metoderna var färdigt fastslagna, säger Lauri Lyly.
FFC:s ordförande Lauri Lyly säger att han inte tidigare sett en liknande situation, där åtgärdslistan skulle ha varit plockad med tanke på den ena parten.
– Jag måste ändå lyfta på hatten för att Sipilä inte börjat jaga skyldiga - vi är alla skyldiga och måste se oss i spegeln. En part kan inte ensam göra något. Vi har fortfarande problemen framför oss, men de metoder som bjöds för att sänka priset på arbete var alltför schablonmässiga, säger FFC:s ordförande Lauri Lyly.
De övriga fackcentralerna, STTK och Akava, hade uppgett att de kunde ha fortsatt förhandla. Lyly säger att FFC också kunde ha tänkt sig fortsäta ifall man hade kunnat gå vidare med att lyssna på innehållsförslag och inte blåst av processen för att föredragningslistan inte accepterades.
Idag fredag var bakre gräns för att parterna skulle besluta sig för vilken lista av frågor som man skulle kunna förhandla om, men processen avbröts sent på torsdagen.
– Det fungerar inte så att man börjar med att säga vad vi ska komma fram till, säger Lyly, som efter FFC:s styrelsemöte gick igenom var skon klämde då parterna bröt upp.
– Målet att göra ett hopp på fem procent genom att få ner timlön eller förlänga arbetstid gick inte vidare, för att vi inte förbundit oss vi det målet som siffra, medan regeringen ville att det var siffran vi skulle vara överens om först.
Lyly säger till HBL att han utgår från att förhandlingsklimatet inte tagit sig en törn, och säger att "det är själva sakfrågorna som bråkar, inte personerna". Akavas Sture Fjäders uttalande om att trepartssamarbetet är trasigt kommenterar Lyly med att han inte vet vad som avsågs med det uttalandet, men att han fortsättningsvis tror på att arbetsmarknadsfrågor ska behandlas i dialog mellan parterna.
– Vid årsskiftet kommer vi att se framåt mot fortsättningen efter den nuvarande löneuppgörelsen och börja bereda den branschvis. Om det blir en central uppgörelse eller branschvis vet vi ändå inte.
– Vi ansåg inte att de här metoderna leder till målet, säger också Ann Selin, ordförande för servicefacket Pam.
Transportfacket AKT:s Matti Piirainen anser att det krävdes för mycket då det mitt i en löneuppgörelseperiod skulle göras ytterligare sänkningar i priset på arbete.
– De senaste löneuppgörelserna har gett ett tre procents hopp i priskonkurrensen jämfört med Tyskland. Nu skulle ett fem procents skutt ske mitt i avtalsperioden. Därefter ville EK ha ytterligare sänkningar av arbetskraftskostnaderna, och en höjning av produktiviteten för motsvarande fem procent. Då kräver man totalt 18 procent av arbetstagarna, rasar Piirainen.