"Optimism läker många sår"
92-åriga krigsveteranen Lars Löflund sårades fyra gånger i våra senaste krig. Löflund har klarat livhanken på fronten och i det civila med en okuvlig optimism.
Krigsinvalidernas brödraförbund fyller 75 år. Lars Löflund har länge varit aktiv i förbundets verksamhet. För Löflund har det varit en självklarhet att engagera sig i frågor som berör de som sårades i vinter- och fortsättningskriget.
– I få organisationer och institutioner i Finland har man jobbat för en gemensam sak utan att se till titlar, grader, social status eller förmögenhet. Krigsinvalidernas brödraförbund har varit en organisation där partipolitik inte haft någon betydelse. Det har varit förbundets styrka, säger Löflund.
Till förbundets stora bedrifter hör att man oberoende av militärgrad får samma ersättning. Förbundet jobbade också aktivt med att få ut invalider i arbetslivet efter krigets slut. Lars Löflund deltog i vinterkriget som frivillig skyddskårist, men det gick galet direkt från start. Den 30 november 1939 sårades Löflund för första gången.
– Jag stod för nära en 500 kilos bomb som föll ner på Arkadiagatan. En skärva i axeln gjorde sig påmind fram till 1952. I det första skedet tog man bara bort en skärva och det var inte tal om någon röntgenbild eftersom det var så dyrt. Det var nära att min arm skulle ha amputerats, men en svensk läkare var av annan åsikt. Han besökte Malms sjukhus där jag var intagen och hade med sig en medicin som hjälpte mig.
Andra gången sårades Löflund i fortsättningskriget i en patrull då en kamrat trampade på en mina och Löflund fick sår i benen. Tredje gången var det också fråga om mindre blessyrer, men fjärde gången var det allvarligt.
– Splitter trängde sig genom hjälmen och in i huvudet. Jag har ett hål i huvudet som påminner mig om händelsen. I fjol var jag på ett besök i Parola där man visade en film från Karelska näset. Då tyckte jag att det är ett under att jag fortfarande är vid liv. Jag brukar skämtsamt säga att jag var på fel ställe vid fel tidpunkt, säger Löflund.
Alla hade inte lika mycket tur som Löflund, som tillhörde jägarregementen 13 och 61. En titt på statistiken vittnar om att det speciellt var de yngre årskullarna som deltog i fortsättningskriget, som fick sätta livet till. Löflund, som är student från Svenska Normallyceum, berättar att nio elever i hans klass stupade i fortsättningskriget.
– Slutskedet av kriget 1944 var deprimerande. Inget fungerade i den finska armén. Att så många unga stupade berodde på att de saknade erfarenhet från fronten. De kastades rakt in i helvetet från skolbänken. Rådet att sätta huvudet ner hjälpte inte, säger Löflund.
Drygt 3 000 krigsinvalider finns fortfarande bland oss, men antalet minskar hela tiden. Enligt Löflund är det viktigt att alla insamlade pengar används till förmån för invaliderna så länge det är möjligt. Förbundet har redan sålt fastigheterna i Kauniala och Kyyhkylä där vården ändå fortsätter. Det är meningen att förbundets verksamhet ska upphöra 2025.
– När den sista av oss har gått bort ska det inte finnas några pengar kvar i fonder eller stiftelser, säger Löflund.
Löflund är i fysiskt mycket god form och han upprätthåller sin kondition med långa promenader. Bilen får stå. Löflund besökte flera år Zermatt där han åkte slalom.
– Men numera är det inte aktuellt med besök i pisten. Händer det något är det svårt att återhämta sig. Kroppen blir äldre.
Löflunds råd till ett långt liv är klart.
– Motgångar hör till livet, men det viktigaste är att ha en optimistisk livsinställning. Den bär långt i livet, säger Löflund.