Hallonbåt eller saltlakrits i Sommarsverige?

Under sommaren har många finländare hoppat på hallonbåten och semestrat i Sverige. Nej ursäkta, tagit färjan eller flyget till landet i väster.

Över 1,5 miljoner besökare från Finland hade Sverige i fjol. Då handlar det dessutom om "flerdagsbesökare", enligt tidningen Dagens Samhälle som citerar Tillväxtverket och Statistiska centralbyrån. Vi kommer på andra plats efter danskarna.

En del uppvisar sannolikt drag av hallonbåtsflyktingskap. Jag syftar på Miika Nousiainens bok Hallonbåtsflyktingen, om mannen som vill bli svensk och hyser en totalt okritisk beundran av allt det svenska. Observera att jag talar om stråk av det, riktigt så där desperata som i satiren är få.

Men det finns faktiskt områden som jag genuint anser att svenskarna klarar rejält bättre än vi. Det handlar om något som många bekantat sig med under sommaren: förmågan att arrangera stora evenemang. Flöden som fungerar.

Vi gjorde högrisktagningen att besöka Astrid Lindgrens värld i Vimmerby mitt under semestersäsongen. Förberedda på köer, på toaletter som inte riktigt orkar, på att vänta på mat medan ungarna får fnatt av plötslig hunger.

I stället fick vi två underbara dagar. Trängsel visst – det gäller att vara i tid till föreställningarna – men inte så att irritationen och tröttheten tog över. Detta trots att parken har nästan 500 000 besökare per år, och en stor del just under de där intensiva sommarveckorna.

I lokaltidningen läser jag sedan en intervju med chefen för Vimmerbyvärlden och ett litet ljus går uppför mig i sommarkvällen. Han talar om att de fokuserar väldigt mycket på flöden. På att de ska vara smidiga. Och jag inser att det är just det som gör skillnaden. Att någon verkligen har planerat för hur större folkmassor ska röra sig så att vi skaver på varandra så lite som möjligt. Att matställen finns jämnt utplacerade, att menyn är sådan att den fungerar för ändamålet, att programmen är placerade både tidsmässigt och geografiskt så att vi sprids ut.

Samma reflektion gör jag under Almedalsveckan på Gotland, som någon för övrigt kanske kallar en lekpark för de vuxna. Lite siffror: 1 635 arrangörer ordnade 3 474 evenemang i år. Det är minst sagt trångt om saligheten på Visbys gator. Men ändå kan vi samsas, det fungerar. Flödet, ni vet.

Och trots att en hört så mycket om det så går det inte att låta blir att fascineras av hela Almedalen, att ministrar och experter finns tillgängliga så att det för det mesta bara är att rycka dem i ärmen. Ja, så öppet är arrangemanget att Erik Lewin, tidigare underrättelseofficer och numera författare, skrivit en thriller om en terrorattack just här …

Slutligen, innan påsen med det röda essenssmakande godiset är slut, funderar jag om de positiva upplevelserna också kan komma sig av att svenskarna är lite mer: lite artigare, lite vänligare, lite mer hänsynstagande.

Det går inte ens att säga enbart tack, utan det är tack snälla. Fast jag väljer att tacka så mycket, snälla sitter inte riktigt i min salmiaks­mun, ännu.