Ultra-extroverta, bottenlöst rika kändisar som föraktar politisk korrekthet är helt enkelt intressantare än torra politiker.

När Donald Trump, hur osannolikt det än ter sig, dessutom ledde opinionsmätningarna överlägset inför debatten var det givet, och till och med motiverat, att han skulle stå i centrum. Han fick följaktligen orera i över elva minuter medan majoriteten av kandidaterna fick nöja sig med drygt sex minuter var. Efter debatten var Trump också den mest sökta kandidaten på Google.

Den ironiska och för det republikanska partiet besvärande aspekten av Trump-hysterin är det faktum att han inte kan bli USA:s president. Han kan inte ens bli det republikanska partiets kandidat. Om någon svävade i ovisshet om det, torde debatten ha avlägsnat alla tvivel. Donald Trump gjorde nämligen inga försök att klä av sig den offentlighetssuktande clownens mantel och dra på sig den seriösa politikerns kostym. Medan samtliga övriga kandidater presenterade, för det mesta, väl övervägda åsikter och genomtänkta handlingsprogram om ekonomi, sociala frågor och utrikespolitik, ansåg sig Trump inte behöva artikulera några som helst seriösa politiska ståndpunkter. I stället trummade han på med färdigtuggade och förenklade sloganer om farliga mexikaner och fientliga kineser. Javisst jo, jag höll på att glömma hur tydligt han myste när hans tidigare förolämpande kommentarer om kvinnors utseende togs upp.

För det republikanska partiet är Donald Trump ett problem. För fyra år sedan hade republikanerna ett sällsynt svagt fält av kandidater. Den här gången har partiet hela 17 kandidater av vilka åtminstone ett dussin kan anses vara seriösa och kunniga. Att Trump nu får all uppmärksamhet är en ödets ironi som partiledningen knappast uppskattar. Men det handlar inte bara om det faktum att Trump stjäl uppmärksamheten från Jeb Bush, Scott Walker och de andra toppnamnen. Trump är en okontrollerbar projektil som i värsta fall kan kosta republikanerna valet. Som den enda av tio kandidater, vägrade Trump under debatten lova sitt stöd till den person som slutligen blir nominerad till kandidat. I stället flirtade han med tanken om att ställa upp som oberoende kandidat, om han inte får republikanernas välsignelse. Det väckte ont blod bland partiaktivister som befarar att ett presidentval med tre kandidater skulle spela Hillary Clinton, om hon blir demokraternas kandidat, direkt i händerna.

Efter debatten höll partiledningen god min, men det råder ingen tvekan om oron. Det är få som vet vad Trump egentligen är ute efter. Vill en man som är beredd att få allt han vill ha faktiskt ta sig an ett otacksamt arbete där pengar inte ger direkt makt och där man inte kan befalla människor att godta en ståndpunkt. Eller vill han helt enkelt njuta av strålkastarljuset tills han tröttnar på det tradiga kampanjarbetet. Hur som helst ger över 20 procent av de republikanska väljarna honom sitt stöd. Också i USA finns en falang av människor som gillar Trumps nostalginarrativ om en era då världen fruktade USA i stället för att, som nu, dra den vid näsan. Man ska inte heller underskatta charmen med en man som säger vad han tycker när andra kandidater mest funderar på hur ett visst uttalande kan göra skada.

– Jag har inte tid för politisk korrekthet. Denna nation har inte tid för politisk korrekthet sa Donald Trump som fick de största mothuggen från journalisterna som ledde debatten, inte från de republikanska medtävlarna.

Det var sannolikt den rätta strategin. När rösterna höjs i konflikt förlorar Donald Trump aldrig.