Många likheter mellan hösten 1991 och 2015

I början av 1990-talet var Finlands ekonomi i ett katastrofalt skick. Dagens experter tvistar om läget var värre då än nu. Många lutar mot att dagens läge är mer oroväckande än läget 1991. Till dem hör Johnny Åkerholm, ekonomisk expert med ett förflutet på Finlands Bank, Finansministeriet och Nordiska investeringsbanken. Han säger att då rasade ekonomin från en mycket hög höjd. Nu har ekonomin utvecklat sig dåligt i många år.

– Om man ser på hur bruttonationalprodukten har utvecklat sig så är läget nu det sämsta vi har haft under hela självständighetstiden. Man kan fråga sig varför den här informationen inte går hem? Problemet är inte lika akut som på 1990-talet. Då var vi på grund av vår utländska skuld beroende av utländsk valuta, och bristen på kreditorernas förtroende körde räntorna i höjden. Det här ledde till fler konkurser och hög­re arbetslöshet än nu och tvingade fram drastiska politiska beslut. Euron har inneburit att vi kan betala vår växande utländska skuld i egen valuta, räntorna har hållits extremt låga, och det finns ingen dramatik. Det är till och med svårt för folk att förstå att det inte är endast statens skuldsättning som stiger: hushållen har hälften mera lån i förhållande till sina inkomster än under 1990-talets kris, säger Åkerholm.

Som 1991

Arto Ojala som 1991 var direktör på arbetsgivarnas centralförbund AFC håller med Åkerholm om att det då fanns en utbredd krismedvetenhet i landet. Men enligt Ojala påminner mycket av det som hände både politiskt och ekonomiskt sommaren 1991 om det som händer i dag, 24 år senare.

Centerpartiet hade segrat i riksdagsvalet våren 1991. När Esko Ahos regering kom till makten i april var regeringens prioritet nummer ett att återställa Finlands konkurrenskraft. Precis som nu var statsministern centerpartist och finansministern samlingspartist, det vill säga Iiro Viinanen. Några månader senare skulle regeringen beställa ett samhällsfördrag av arbetsmarknadsparterna.

– Regeringen gick genast in för att söka en ny lösning. Finska marken skulle inte devalveras den här gången. Metoden ansågs gammalmodig. Det handlade om en direkt inkomstöverföring till exportindustrin. Dramatiken började redan i juni 1991 då regeringen, för att visa sitt allvar, band den övervärderade finska marken till den europeiska gemenskapens penningenhet, ecu. Det ledde till stor oro i vårt läger på Södra kajen 10. Casimir Ehrnrooth som var ordförande i Industrins centralförbund och AFC avgick omedelbart i protest mot åtgärden, minns Ojala.

"Satansverserna"

Statsminister Esko Ahos och finansminister Iiro Viinanens kamp om att få Finlands ekonomi på fötter gick vidare.

Arto Ojala berättar att exakt som nu i augusti bjöd statsministern in alla arbetsmarknadsparter till sig. Det var den 7 augusti.

– Han bad oss göra upp ett samhällsfördrag som bland annat kunde bromsa den snabbt ökande arbetslösheten. Vi fick tre veckor på oss. Alla var helt förbryllade av uppdraget. Det är klart att det inte blev någonting. Men tanken på ett samhällsfördrag var inte glömd. Den togs upp igen någon månad senare, säger Ojala.

Arbetsgivarna hade under sommaren internt förhandlat om ett inkomstpolitiskt avtalsförslag som skulle återställa exportindustrins konkurrenskraft.

Arbetsnamnet för förslagen var "satansverserna" efter Salman Rushdies bok.

– Den 11 augusti 1991 presenterade vi våra "satansverser" för löntagarorganisationerna. Det skedde på Hotel Airport nära flygplatsen. Tapani Kahri som då var vd för AFC skulle resa någonstans. Facket blev helt förstummat över våra förslag. Hela paketet hade inneburit att arbetskraftskostnaderna per producerad enhet hade sjunkit med närmare 15 procent. Resultatet av den träffen var att vi inledde seriösa förhandlingar om en inkomstpolitisk lösning. Arbetsgivarnas mål var precis som målet är i dag att förbättra konkurrenskraften med 15 procent, säger Ojala.

Enligt Ojala rådde det en utbredd enighet också i facket att det krävdes radikala åtgärder för att vända den ekonomiska utvecklingen.

Sorsaavtalet

Småningom formades ett förhandlingsresultat mellan arbetsmarknadens centralorganisationer. I slutskedet uppkallades avtalet efter tidigare statsminister Kalevi Sorsa.

Parterna hade utnämnt honom till utredningsman för lösningen. Ojala berättar att han själv öppnade dörren för Kalevi Sorsa på Södra kajen 10, söndag kväll den 20 oktober 1991, dagen innan förhandlingsresultatet skulle offentliggöras. Sorsa kom för att höra de senaste nyheterna i avtalsförhandlingarna.

– Det så kallade Sorsaavtalet innebar att lönerna skulle sänkas 3 procent och arbetspensionsavgifterna 5 procent. Hela paketet beräknades förbättra Finlands konkurrenskraft med 12 procent under följande år. Förbunden fick tid på sig att godkänna avtalet fram till den 29 november, berättar Ojala.

Kritiken var hård, men allt fler förbund godkände avtalet. Enligt Ojala började det uppstå en allmän uppfattning i samhället att avtalet kan gå igenom, att en yttre devalvering av finska marken inte den här gången blir av.

– När exportbranschen märkte att avtalet höll på att gå igenom insåg devalveringsförespråkarna att något avgörande måste göras. Jag är helt övertygad om att pappers- och metallfacket samt exportindustrin samarbetade för att åstadkomma en devalvering. Björn Wahlroos som var direktör på Föreningsbanken uppmuntrade till en devalvering. De tio största exportföretagen beslutade att lämna kvar sina exportintäkter utomlands. Det ledde till att valutareserven sinade snabbt. Finland Bank drabbades av panik och på kvällen den 14 november 1991 släppte banken greppet om finska marken och valutans värde fick flyta. Det var slutet på samhällsfördraget, säger Ojala.

Katastrof för företag

Devalveringen av finska markens värde var en katastrof för många små företag som hade litat på den stabila markens politik och hade lån i utländsk valuta. Ojala kommer ihåg att man talade om att 30 000 små företag gick i konkurs och att tusen företagare begick självmord.

– Vi kunde inte göra så mycket annat då än att plocka vissa element ur Sorsaavtalet och göra ett inkomstpolitiskt avtal för följande två år. Det blev ett avtal som sänkte lönerna. Löneförhöjningen var 0 men löntagarna övertog betalningen av en del av arbetspensionsavgiften, 3 procent.

Enligt Ojala är den stora skillnaden mellan då och nu det att Ahos regering fattade viktiga beslut som stödde produktiviteten i företagen. Via nya principer för att beskatta företagens vinster (avoir fiscal) undveks dubbelbeskattning och mängden eget kapital ökade i bolagen. Den dåvarande regeringen satsade dessutom stort på forskning och utveckling.

– Visst är konkurrenskraften på kostnadssidan viktig, men ännu viktigare är att få fram de nya innovationerna och att satsa på åtgärder som kan utmynna i högre produktivitet.