"Vi kan inte agera effektivt om vi inte organiserar oss"
Anarkisterna kan och bör organisera sig ifall man vill åstadkomma samhällelig förändring, menar anarkisten Suvi Auvinen. Därför har anarkisterna i Finland grundat en nationell förening.
"Vi bygger ett nytt samhälle utan klasser eller nationer och som grundar sig på ömsesidig hjälp och fria sammanslutningar." Så beskriver Alusta, en ny organisation för anarkister i Finland, sig själv i sitt principprogram. Programmet godkändes på föreningens konstituerande möte i början av juni och nu har gruppen kring femtio medlemmar. Till organisationen hör förutom individer också regionala grupper, såsom A-ryhmä i Helsingfors, Auraryhmä i Åbo och Anarkisteinen Pohjois-Karjala-seura i norra Karelen. Nya lokala föreningar håller på att formas bland annat i Jyväskylä och Lojo.
– Jag ser ingen motstridighet i att vi grundat en organisation, tvärtom. Det är ett ihärdigt missförstånd att anarkismen motsätter sig ordning. Människor som går omkring och påstår att de är anarkister eftersom de bryter mot alla regler har helt enkelt inte förstått vad anarkism går ut på, säger anarkisten Suvi Auvinen.
Tanken om en organisation för anarkister är inte ny. På 1980-talet fanns det en anarkistisk organisation, Finlands anarkistförbund, men dess verksamhet upphörde i slutet av 1990-talet och sedan dess har man i anarkistkretsar funderat på att organisera sig igen.
– Det är svårt att komma med i anarkistkretsar om man inte känner någon som är med i någon grupp sedan tidigare. Vi ville öppna upp verksamheten så att vem som helst som skriver under vårt principprogram kan vara med, säger Auvinen.
En orsak är också att kunna stödja anarkistverksamhet på andra orter än stora städer. Organisationen kan erbjuda ett nätverk och föra samman människor på mindre orter.
– För mig är anarkismen naturligt en väldigt organiserad rörelse. Vi kan inte agera effektivt om inte vi organiserar oss. Det är enda lösningen om man vill vara en betydande samhällelig aktör, i stället för bara en hobbyklubb eller subkulturell rörelse.
Gemensamma principer
Första utkastet till ett gemensamt principprogram skapades i Helsingfors av aktiva inom A-ryhmä, som sedan framförde tanken om en gemensam organisation i anarkistfestivalen Musta Pispala i juli i fjol. Programmet har utvecklats inom olika grupper i olika städer.
Målet var att skapa ett program som är så brett att de flesta anarkister kan omfatta det – programmet motsätter sig till exempel kapitalism och stöder feminism. Enligt Auvinen har målet inte varit att samla alla anarkister, utan erbjuda en kanal för människor som tänker i samma banor att organisera sig.
En fråga som orsakade debatt var att gruppen är till uttryckligen för aktiva medlemmar.
– Om någon är en ideologisk anarkist så får hen vara det, men den här organisationen är uttryckligen till för människor som samlas för aktion, säger Auvinen.
En annan fråga som delade meningarna var hur ingående programmet ska beskriva det anarkistiska idealsamhället. Programmet nämner flera punkter som man vill bli av med (bland annat auktoritär, religiös och militär makt, kapitalism, nationalism och nationalstater), men är rätt fåordigt i det man vill åstadkomma ("revolutionär förändring").
För Auvinen är målet ett samhälle utan nationalstater och gränser, ett samhälle som organiseras kring små grupper. Besluten fattas tillsammans med direkt demokrati, där varje individ kan direkt påverka frågor som rör hen. Egendomen delas jämnt bland människor, och varken människor, djur eller växter kan användas för profit.
– För mig personligen är det ultimata målet ett fritt samhälle, ett samhälle utan hierarkier och maktanvändning som går ut över andra. Ett samhälle som inte gör skillnad utifrån kön, hudfärg, sexuell läggning eller dylikt, säger Auvinen.
Anarkismen väcker känslor
Auvinen är kanske Finlands kändaste anarkist i dag, eftersom hon är en av de få som ställer upp på intervjuer med namn. Det är ofta hon som får förklara hur anarkisterna i olika demonstrationer tänkt. Särskilt för en anarkist är det problematiskt eftersom anarkismen motsätter sig ställföreträdarskap och representation. Därför betonar Auvinen att hon representerar sig själv och inte hela anarkiströrelsen.
Samtidigt säger Auvinen att hon förstår att alla inte vill uttala sig offentligt med namn.
– Särskilt att som kvinna representera en radikal politisk rörelse kan vara jobbigt. Jag själv har slutat bry mig, men den feedback jag får är inte alltid så trevlig. Jag har noterat att när en manlig medlem av vår grupp uttalar sig är det sällan någon som reagerar. När jag gör det, då är kommentarerna "hora, jag ska döda dig". Anarkismen väcker väldigt starka känslor i människor, därför är det svårt att kräva att någon talar offentligt om det.
Protester och sönderslagna fönster
Auvinen tror intresset för anarkism har vuxit i takt med att anarkisterna arrangerar mer verksamhet, som medierna uppmärksammar. Hon upplever också att rapporteringen om anarkister har blivit mer neutral.
– Finländska medier avviker från många andra länder då de ger anarkisterna själva möjlighet att uttala sig, säger Auvinen.
Under de senaste par åren har anarkister skapat rubriker bland annat med demonstrationer och sönderslagna fönster på självständighetsdagen och första maj. Anarkister har också protesterat vid Fennovoimas bygge i Pyhäjoki, deltagit som ett slags strejkvakter under JHL:s protest mot Palmias bolagisering i Helsingfors och de har tagit på sig ansvaret för sabotaget av Sannfinländarnas lokaler på Tavastvägen. Det är emellertid många olika människor som står bakom olika händelser och alla aktiviteter stöds inte nödvändigtvis av alla anarkister.
Vandalismen skapar lätt uppfattning om anarkismen som en våldsam rörelse, men det skriver Auvinen inte under.
– Jag tycker inte det är möjligt att använda våld mot något icke-levande objekt. Det är en extremt kapitalistisk idé att egendom kunde uppleva något. Att slå sönder fönster är inte våld enligt mig. Det handlar om sabotage, skadegörelse, eller något annat, men det är absolut inte våld.
– I principprogrammet står det att ifall anarkistiska samfund måste försvara sig mot auktoritära aktörer, stöder vi en frivillig försvarsorganisation i stället för en armé. Den fungerar decentraliserat utan militär disciplin, översitteri och permanenta hierarkier. Det regionala försvaret måste arrangeras i lokala samfund som en del av samfundens normala liv, inte som en egen, specialiserad beväpnad styrka.
– Anarkismen är varken våldsam eller fredlig, eller lika våldsam eller fredlig som vilken som helst annan rörelse. Det finns anarkister som är pacifister, men också sådana som är militanta. För mig måste våld alltid vara självförsvar. I vissa fall är våld oundvikligt. Om någon attackerar mig måste jag ha möjlighet att försvara mig.
Hur sannolikt är ett anarkistiskt samhälle?
– Jag tror inte det egentligen finns några alternativ. Dagens samhälle börjar oundvikligen nå sitt slut, kapitalismen leder i något skede till något slags kollaps. Och när den kommer, då är anarkismen ett alternativ.