"Reningsverken måste bli råvarufabriker"
Med sitt nya självgående reningsverk vill ingenjörsbyrån Saloy bidra till att minska fosforutsläppen i Skärgårdshavet. Men det råder delade meningar om huruvida de återvunna näringsämnena kommer att kunna användas i jordbruket.
När representanter för Östersjöländerna träffades i Helsingfors vintern 2010 gav regeringen Vanhanen löftet att Skärgårdshavet ska nå god ekologisk status senast 2020. Löftet skulle uppfyllas genom att göra Finland till ett föregångsland för återvinning av näringsämnen. Sedan 2012 har Miljöministeriet drivit ett program som stöder aktörer som arbetar med dessa frågor, och i slutet av maj anvisade man 2,1 miljoner euro till 21 nya projekt.
– Det är viktigt att vi förbättrar tillståndet i vattnen och återvinner näringsämnen. Bio- och återvinningsekonomi har dessutom blivit en allt större bransch som tillför ny affärsverksamhet och ekonomisk aktivitet. Det vill vi självklart vara med och utveckla, säger Anni-Kaisa Karhunen, överinspektör på Miljöministeriet.
Denna gång beviljades finansiering i huvudsak till projekt inom jordbrukssektorn, där den stora utmaningen är att förebygga att näringsämnen som fosfor och kväve rinner ut i vattendragen från åkrarna. Ingenjörsbyrån Saloy har under de senaste åren med stöd av Miljöministeriets program skapat ett reningsverk i miniformat. Målet har varit att även mindre lantbruk ska ha råd att investera i det.
– Nyheten är att reningsverket inte drivs med elektricitet, utan fungerar helt av sig självt genom att vi låter vattnet rinna i sin egen takt. Det gör att man sparar upp till 50 000 euro i utgifter på att inte behöva dra ut ström i naturen, säger delägaren Antti Kivimaa.
Metoden i sig är inte ny. Konstruktionen består av ett nedgrävt rör som kopplas ihop med en kemisk container. När vattnet från åkern når containern tillsätts järnsulfat som binder näringsämnena. Genom röret fortsätter vattnet sedan till bottnen av en bassäng varifrån slammet manuellt plockas upp medan det renade vattnet rinner vidare.
– Vissa jordbruk har försökt använda processen utan bassängen men då rinner näringsämnena lätt vidare. Det är alltså viktigt att man plockar upp allt, säger Antti Kivimaa.
Svårt att återvinna?
Nästa steg i utmaningen är att förbättra tekniken för att lyckas ta tillvara fosforn och återanvända den i jordbruket. Men hur svårt detta kommer bli råder det delade meningar om.
– Den kemiska bindningen mellan järn och fosfor är mycket stark och det är inte lätt att separera näringsämnena. Det är även oklart om den återvunna fosforn ens går att använda effektivt i odlingen. De här frågorna har ännu inte utretts tillräckligt, säger Mathias Bergman, general- sekreterare för stiftelsen Baltic Sea Action Group.
Antti Kivimaa hänvisar å sin sida till en ny forskningsrapport från Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi som pekar på att den kemiska bindningen inte alls är så hårt bunden som man tidigare trott. Han tror inte att det ska bli ett problem att utveckla metoder för att ta till vara näringsämnena.
– Och oberoende så hindrar vår konstruktion i varje fall näringsämnena från att hamna i vattendragen. Om slammet visar sig vara svårt att använda i odlingen kan det placeras ut på andra håll i naturen, säger han.
Mathias Bergman är tydlig med att det inte räcker med att hålla näringsämnena borta från vattendragen. Han säger att den viktigaste utmaningen är att råda bot på infrastrukturproblemen och att på sikt göra om reningsverken till råvarufabriker
– När man för cirka åttio år sedan införde den kemiska reningen tänkte man inte alls på att man borde återvinna fosforn för att effektivera jordbruket. I dag vet vi bättre, men tekniken för att ta utnyttja näringsämnena är ännu i barnskorna. Nu är tiden inne att samhället satsar medel för utveckling av processerna.
På väg mot en cirkulär ekonomi
Vidare säger Mathias Bergman att det är viktigt att placera frågan i ett större sammanhang. Samhället börjar på flera plan alltmer övergå till en cirkulär ekonomi. För att statens stöd till lantbrukarna ska fungera måste tunga paragrafer på EU-nivå skrivas om.
– Stödet måste förändras så att det gynnar dem som vill ta till vara näringsämnena ur alla näringsrika fraktioner, i synnerhet ur kreatursgödsel. Det ska man få betalt för – inte för att sluta odla. Men att klaga på det eventuellt uteblivna stödet till kemisk återvinning är att förenkla den politiska frågan och kanske inte så produktivt, säger han.
Saloy är en av aktörerna som drivit stödfrågan allra ivrigast.
– Den största delen av fosforn som bidrar till algblomningen kommer från jordbruket. Det finns stöd att söka, men miljöstödet innehåller inte möjligheten för bönderna att investera i kemisk återvinning. Jag tycker det är helt åt skogen, säger Antti Kivimaa.
På Miljöministeriet upplyser Anni-Kaisa Karhunen att det visst är möjligt att få investeringsstöd via Jord- och skogsbruksministeriets program för utveckling av landsbygden. Men hon säger att även om Saloys konstruktion fungerar bra så är den ännu inte särskilt kostnadseffektiv, eftersom den kräver fortlöpande underhåll och inköp av kemikalier. I stället vill hon se en satsning på kreatursgödsel.
– Kemisk gödsel är fortfarande billigare att använda. Man borde överväga att ge mera stöd till att utveckla transporten och produktionen av kreatursgödseln.