"Kriterierna för grov våldtäkt är alltför hårda"
Domslutet för gruppvåldtäkten i Mosabacka väcker kritiska röster som anser att lagen om sexualbrott borde ses över. Kraven för att en våldtäkt ska klassas som grov anses vara alltför höga.
Domslutet i fallet där fem män stod anklagade för grov våldtäkt på en kvinna i Mosabacka har aktualiserat frågan om våldtäktslagstiftningen. Helsingfors tingsrätt valde att fria två av männen medan de tre andra fick villkorliga fängelsestraff på upp till 16 månader.
– Frågan om det ens ska vara tänkbart att kunna få ett villkorligt straff för ett våldtäktsfall och vad som ska klassas som grov våldtäkt återkommer ofta. Visst är det frågor man på allvar kan ifrågasätta, säger Dan Frände, professor i straff- och processrätt vid Helsingfors universitet.
Frände säger att det är svårt att ta ställning till det enskilda fallet eftersom det behandlades bakom lyckta dörrar. Tingsrätten förklarade beslutet med känsliga omständigheter och att fyra av dem som åtalades är minderåriga. Domarna sänktes även med motiveringen att fallet fått så stor uppmärksamhet i medierna.
– Uppmärksamheten ses ofta som ett slags tilläggsstraff, men det finns ingen enhetlig linje som följs. Den som begår ett brott tar ju alltid risken att det blir konsekvenser och vissa anser att inga förmildrande omständigheter borde tas i beaktande över huvud taget, säger Frände.
Hårda kriterier
Enligt lagen om sexualbrott ska den åtalade dömas till grov våldtäkt om brottet begås på ett synnerligen rått, grymt eller förnedrande sätt. I det aktuella fallet var det en av männen som höll handen på kvinnans mun och tillsammans med en annan man trängde in fingret i kvinnan. Efter att ha bedömt våldtäkten i sin helhet ansåg tingsrätten alltså att detta inte var tillräckligt förnedrande för att klassificera våldtäkten som grov.
– Kriterierna för grov våldtäkt är alltför höga. Det är nästan så att offret får sätta livet till till för att en domstol ska betrakta brottet som grovt, säger Terttu Utriainen, professor i straffrätt vid Lapplands universitet.
Utriainen anser att helhetsklausulen för grova brott är väldigt diffus. En domstol kan nästan ur luften säga att brottet inte är grovt i sin helhet. Hon ser samma problem inom all lagstiftning som berör vålds- och personbrott.
– Att ta in helhetsklausulen har varit en mycket misslyckad förändring. Men det handlar även om en allmän attitydskillnad jämfört med länder som Sverige och Norge, där man mycket sällan ger villkorliga domar för våldtäktsfall, säger hon.
Aldrig en lindring handling
Utriainen tror att det också handlar om en generationsfråga.
– Vi har en domargeneration som växt upp under den sexuella frigörelsens tid på 1960-talet. Då talades det inte alls om sexualbrott. Men sedan dess har det skett än attitydförändring och dagens unga vuxna ser på den personliga integriteten på ett helt annat sätt. Det verkar varken justitieministern, lagstiftarna eller domarkåren ha förstått.
Tidigare justitieminister Anna-Maja Henriksson (SFP) anser att det är befogat att det aktuella fallet går vidare till hovrätten. Under hennes tid som minister skärptes straffen för våldtäkt och paragrafen för tvingande till samlag slopades. Hennes förhoppning är att domarna tar tillvara vägledningen som finns regeringspropositionen och riksdagens betänkande.
– Man kan aldrig stifta lagar som helgarderar för att vissa fall alltid ska utfalla på ett visst sätt. Lagen om sexualbrott är nyligen reformerad och det här är ett av de första fall där den tillämpas, så det är alldeles för tidigt att säga om den fungerar.
Däremot håller hon med Utriainen om att det är viktigt att domstolarna tydligt motiverar hur de har resonerat när de kommit fram till sitt beslut. Domsluten bör även skrivas på ett sätt som respekterar offret.
– Man måste tänka på att en våldtäkt ur offrets synvinkel aldrig kan ses som en lindrig handling. Det är totalt uteslutet.
Justitie- och arbetsminister Jari Lindström har beslutat att inleda en utredning om huruvida rättssäkerheten tryggas på ett effektivt sätt i Finland och om straffen står i linje med den allmänna rättsuppfattningen. Det ska i enlighet med regeringsprogrammet säkerställas att de straff som utdöms för brott står i rättvis proportion till gärningens klandervärdhet.