Det oengagerade kriget
ANALYS Kriget som pågår i östra Ukraina är i nio fall av tio betydligt mer odramatiskt än det verkar. Sammandrabbningar uppstår då och då, men större delen av tiden går ut på att man slentrianmässigt skjuter av några magasin på varandra. Men också i ett oengagerat krig skadas civilbefolkningen.
– Det vettigaste vore om vi fick autonomi under Ukraina. Sannolikt är det vad Zachartjenko vill. Jag tror inte att de någonsin på allvar har trott att vi ska bli en del av Ryssland.
– Under Ukraina? Aldrig i livet! Jag håller på Ryssland. Och hur kan du veta så mycket om vad Zachartjenko tänker, är du hans älskarinna kanske?
Debatten böljar fram och tillbaka i ett trångt litet kök i Donetsks utkanter, så högljudd att det svaga mullret från sporadisk artillerield vid flygplatsen knappt hörs.
Jag träffar Aleksej och Olga varje gång jag besöker Donetsk. De tillhör den härdade grupp som vägrar lämna sin stad och som fortfarande – mellan skål och vägg – debatterar om vart de vill höra.
Någon offentlig diskussion förekommer inte i de så kallade folkrepublikerna Donetsk och Luhansk. Den organiserade oppositionen mot separatisterna har flytt, bokstavligen för sitt liv.
Kvar finns flera hundratusen invånare som sällan hyser några varmare känslor för Porosjenko, men som inte heller nödvändigtvis omfamnar separatisterna med någon större entusiasm. Deras prioritet handlar om något helt annat: att överleva. Något som sovjetmänniskan är expert på.
Sovjetunionens fall skapade människor utan fast identitet. Människor som har tvingats byta medborgarskap och referenspunkter flera gånger – först var man sovjetmedborgare, sedan var man ukrainare. Nu får man lära sig handskas med en ny makt. Det är uttryckligen så många i Donetsk ser på separatistledningen, från chefsläkare till torgförsäljare. Vem som sitter vid makten är inte oföränderligt, oföränderligt är däremot att man inte kan påverka vad makten gör. Därför fokuserar man framför allt på att lösa sina praktiska problem.
Jag frågade en journalist i Donetsk som öppet stöder separatisterna om hon inte tycker det är besynnerligt att så många av separatistledarna är ryska medborgare. Hon svarade att det är helt naturligt att kompetenta personer måste styra upp situationen. Också detta är ett sovjetarv – uppfattningen att all kompetent ledning kommer uppifrån och utifrån.
Vapenvilan bryts ständigt. Alexander Hug, vice ordförande för OSSE:s så kallade Special Monitoring Mission in Ukraine, vill inte ta ställning till vem som oftast har brutit mot den.
– Det enda vi med säkerhet kan konstatera är att ingendera sidan följer avtalet. Bägge har placerat tunga vapen i zoner där de är förbjudna. Bägge skjuter på varandra, säger Hug i en telefonintervju från Kiev.
För några veckor sedan gjorde separatisterna en misslyckad offensiv mot Marinka som kontrolleras av ukrainska armén. OSSE:s rapport bekräftade att dessa strider inleddes av separatistsidan.
Vadim Mysnyk som är pressekreterare för ukrainska armén i Kramatorsk säger att separatisternas taktik är att bit för bit erövra strategiska platser.
– Till exempel offensiven i Marinka gick ut på att få kontroll över ett kraftverk i närheten. Den som kontrollerar kraftverket kontrollerar också eltillförseln över ett stort område. Separatisterna har inte krafter nog att erövra mycket på en gång. I stället försöker de avancera steg för steg.
De ryska trupperna sätts oftast in vid större offensiver, som till exempel när separatisterna erövrade Debaltseve i februari. I motsats till vad ett ettrigt gäng twittrare tycks tro så går inga ryska truppförband omkring på gatorna i Donetsk. Deras roll är att vid behov skapa köttkvarnar som helt enkelt maler sönder den ukrainska armén med sitt överlägsna artilleri. Därefter dras de tillbaka.
Större delen av det krig som pågår i Donbass går ut på att man slänger i väg ett skott eller en granat bara för att visa motparten att man finns här. Om ett hus eller ett torg råkar stå i vägen kan det inte hjälpas.