Juri von Bonsdorff

Som det på förhand kändaste och starkaste namnet bland de republikanska potentiella kandidaterna, och med Bushdynastins kopplingar till rika välgörare, förutsåg man en effektiv inhåvning av sekiner. För det andra ville man få in ett tidigt slag i mellangärdet på politiker som fortfarande grunnade på en kandidatur. Om den presumtiva förhandsfavoriten från den mäktiga politikersläkten stormar ut på estraden först bör det skrämma bort en del tveksamma rivaler löd resonemanget. Men i dag, ett halvt år efter den tidigare Floridaguvernörens utspel, står det klart att strategin inte utföll riktigt som man önskat.

Förra veckan publicerade Washington Post en artikel som hävdar att målet att samla in 100 miljoner dollar före den officiella kampanjstarten inte har uppnåtts. Bush medarbetare har visserligen protesterat och hävdat att tidningen har fel. Sanningen får vi veta inom några dagar då uppgifterna offentliggörs. Det som däremot är ställt utom all tvivel är att Jeb Bush inte skrämt bort en enda rival. Idag är det republikanska kandidaterna redan tio till antalet och flera är att vänta. Ohioguvernören John Kasich, som själv väntas ge sig in i leken, kommenterade frågan träffande för några dagar sedan.

–Jag trodde att Jeb skulle suga musten ur oss alla, men det har han inte gjort.

När Jeb Bush i dag officiellt inleder sin kampanj med ett tal i Miami, gör han det utan det försprång han hade hoppats på, istället visar opinionsundersökningarna att han delar tätpositionen med hela fyra andra kandidater. Den första och naturliga förklaringen till det är att det finns många kandidater och att det är långt tills allvaret börjar på hösten. Mänskor uttrycker sannolikt sitt stöd till sina favoriter utan att än så länge fundera på vem som ger partiet den bästa chansen att vinna själva presidentvalet. Detta behöver Bush inte oroa sig för ännu. Den andra orsaken är däremot självförvållad och ger anledning till oro. Jeb Bush skulle vara den smarta av bröderna Bush hette det, och det kan mycket väl stämma, men hittills har han inte uppvisat någon större skicklighet som politiker. I själva verket genomled han nyligen en ren mardrömsvecka där han själv och hela hans kampanjledning framstod som värsta sortens amatörer.

Det hela började när Bush fick frågan om han, med facit på hand, skulle ha fattat beslutet att gå i krig med Irak 2003. Först svarade han jo, medan i stort sett alla andra kandidater sa nej. Sedan ångrade han sig och sa att han missförstått frågan. Därefter surade och teg han, tills han klargjorde kontroversen genom att säga att han i dag inte skulle fatta samma beslut som hans bror gjorde 2003. I en hel vecka fokuserade den politiska pressen på Bush förbryllande såsande kring en fråga som varje politiskt intresserad individ i USA visste att han skulle tvingas ta ställning till. Ändå verkade såväl han själv som hans rådgivare fullständigt oförberedda på frågan, vilket har kastat en stor skugga över hans kampanj.

Trots den allvarliga fadäsen råder det ingen tvekan om att Jeb Bush kommer att vara en av de absoluta favoriterna i republikanernas race. Men det råder heller ingen tvekan om att Bush grävt en grop åt sig, att hans trovärdighet fått sig en törn och att ingen längre betraktar honom som oövervinnerlig.