Goda biståndsresultat måste redovisas
Vårt utvecklingsbistånd gör mycket gott, men vi måste bli bättre på att mäta resultaten och rapportera dem. Det säger Ritva Reinikka som utrett biståndets resultat och effekter.
Det påstås mycket om Finlands utvecklingsbistånd. Så mycket att den förra riksdagen beslutade att Utrikesministeriet (UM) skulle beställa en oberoende utvärdering av biståndets resultat.
– Biståndet håller en bra medelnivå och ställvis är resultaten utmärkta, men vi kan förbättra kvaliteten, säger Ritva Reinikka som gjort utvärderingen som hon ska presentera i dag.
Reinikka är ekonomie doktor från Oxfords universitet och har gjort en lång karriär som utvecklingsekonom på Världsbanken. Det är nästan 30 år sedan hon jobbade med finländska biståndsfrågor vid UM.
– Jag hade ingen aning vad jag skulle komma fram till, säger hon.
Hennes rapport ser uttryckligen på de ekonomiska resultaten och effekterna av Finlands bistånd. Sammanfattningsvis säger hon att biståndet har förbättrat mottagarländernas offentliga service (i synnerhet skola, skogsbruk, vattenförsörjning, jämställdhet och handikapptjänster) och minskat fattigdomen. Ställvis har effekterna varit utmärkta.
– Vattenprogrammen i Etiopien och Vietnam är framgångssagor. Bättre kan det inte bli, de är riktiga modellexempel, säger Reinikka.
Mer resultatstyrning
Finland har också lyckats stärka mottagarländernas institutioner, de som på sikt ska ha ansvaret för att samhället fungerar, och det i konstruktivt samarbete med andra givarländer. Utöver statsmakten har också folkrörelser och företag bidragit till utvecklingen.
Det betyder inte att det inte finns svagheter eller rum för förbättring, understryker Reinikka. En del av de goda resultaten faller i skymundan för att de inte mäts eller rapporteras.
– Biståndet är inte tillräckligt resultatstyrt. Jag har läst massor av rapporter som talar om goda resultat utan att presentera en enda siffra. Det är möjligt att folkrörelserna gör ett riktigt effektivt jobb men det kan vi inte veta, om det nästan aldrig evalueras.
Ritva Reinikka uppmanar Finland att koncentrera biståndet – nu sysslar över 500 aktörer med 1 100 projekt i 103 länder. Hon hänvisar till biståndsarbetare som själva har sagt att upp till 30 procent av projekten kunde läggas ned utan större negativ inverkan.
– Det är motiverat att gå in i de fattigaste länderna, men min uppfattning är att våra insatser inte blir kostnadseffektiva om de splittras för mycket. Vi borde koncentrera oss på det vi kan bäst, som skogar, vatten och skola.
Kvitto behövs
Folkrörelserna utför en allt större del av det utvecklingsarbete som staten finansierar. Ritva Reinikka vet att resultat inom humanitär utveckling inte alltid är konkret mätbara i pengar, men ändå är det just det – svart på vitt – som politikerna och i förlängningen skattebetalarna borde få, som ett kvitto.
– Min studie letade efter evidens för att biståndet gjort nytta, men det kan jag inte hitta om resultaten inte redovisas, hur goda de än är.
Utan det där kvittot som visar hur biståndspengarna använts och vilken nytta de gjort uppstår en brist på information, en okunskap, som kan användas för populistiska syften. Även om 80 procent av finländarna säger att biståndet är viktigt har tonen skärpts i den allmänna debatten, och det syntes i synnerhet i valrörelsen.
– Folk har en känsla av att de inte ser hela bilden, att man inte berättar vad som har lyckats och vad som har misslyckats, säger Reinikka.
I valrörelsen sades det att biståndet är ineffektivt eller rentav kontraproduktivt. Den förre UM-tjänstemannen Matti Kääriäinen kastade bensin på lågorna med sin bok om biståndet som "en förbannelse".
– En förbannelse är det definitivt inte. Min studie stöder inte påståendet att utvecklingssamarbetet systematiskt skulle försvaga vare sig de fattigastes ställning eller mottagarlandets möjligheter att utvecklas självt. Bevis för motsatsen finns det gott om, säger Reinikka.
Inte svartvitt
Ritva Reinikka säger att framstegen givetvis alltid hänger på mottagarlandet, men biståndet kan försnabba dem. Hon tycker att det är meningslöst att diskutera bistånd så att man förenklar verkligheten och intar positioner för och emot.
– Därför svarar min rapport inte heller ja eller nej på frågan om Finlands bistånd ger resultat och skapar förändring. Den tar heller inte ställning till regeringens nedskärningar, säger hon.
Sannfinländarna hade velat halvera biståndet, men nu skär regeringen bort 200 miljoner euro (motsvarande 23 procent av det egentliga biståndet 2014). Därutöver riktas 100 miljoner om, för att beviljas som lån eller som bidrag till Finnfund som stöder finländska företagsinvesteringar.
Folkrörelserna med Kepa i spetsen har sagt att regeringens nedskärningar är så stora att de äventyrar själva målet på bättre resultat. Trots den kraftiga nedskärningen menar regeringen att Finlands långsiktiga mål på att vika 0,7 procent av bnp ska bestå. Siffran har precis ökat till 0,6, men i och med nedskärningsbeslutet sjunker den igen.
Ritva Reinikka är tveksam till både Kepas och regeringens resonemang.
– Biståndsarbetets resultat behöver inte äventyras om man kan höja kostnadseffektiviteten. Samtidigt är det en ofattbar paradox att man håller kvar evighetsmålet på 0,7 procent då man går i precis motsatt riktning.
KUNSKAPSBRIST. Ritva Reinikka påtalar att merparten av finländarna tror att fattigdomen i världen har ökat fastän den har halverats på tjugo år. – Vet man för lite blir debatten lätt populistisk, säger hon.