Ele Alenius fruktade för sitt liv
Ele Alenius såg den sovjetiska ambassadören Andrej Kovalev i ögonen och sade sammanbitet "Nej, det talet håller jag inte". Kovalev svarade: "Vi kommer att skrida till åtgärder mot er". Året var 1968 och Alenius gick ut från ambassaden på darriga ben.
I finländsk historieskrivning brukar det heta att endast Georg C. Ehrnrooth, Tuure Junnila och några till vågade sätta sig upp mot Sovjet och Urho Kekkonen. Det är inte helt sant, det fanns ytterligare ett sällskap som fick Sovjetledningens fradgande vrede över sig, DFFF:s socialister med Ele Alenius i spetsen.
Vänsterförbundets föregångare DFFF (Demokratiska förbundet för Finlands folk) bestod av Kommunistpartiet och oberoende socialister. Ele Alenius som tillhörde de senare var generalsekreterare för partiet 1965–1967 och ordförande 1967–1979.
Alenius fyller 90 år på fredag och minns de stormiga åren som i går. Han tar emot i sitt hem i Kasberget och sätter sig i specialstolen där han brukar tänka stora tankar och börjar minnas.
– Min relation till Sovjet gick fel från början. Jag var socialist då, och är det fortfarande, men jag såg aldrig Sovjets kommunism som en modell för Finland. Jag hade skrivit två böcker i vilka jag förordade en fredlig väg till socialism genom samarbete med socialdemokraterna och underströk att kommunisterna deltar på jämlika villkor.
– Sovjet däremot betraktade DFFF som en motsvarighet till folkfronterna i de socialistiska länderna som erkände kommunistpartiets ledande roll. När jag blev ordförande tog jag avstånd från tanken och ställde som villkor att allt samarbete sker på jämbördig bas. Det godkände man i Finland, men inte i Sovjet.
Alenius hade inte varit generalsekreterare länge förrän han kallades till Sovjets ambassad.
– De krävde att jag skulle ändra min linje och motsätta mig samarbete med SDP. De frågade "om jag inte begrep att socialdemokraterna var arbetarklassens värsta fiende?" Jag svarade att jag är av annan åsikt och nämnde det svenska folkhemmet som exempel på vad socialdemokratin uppnått.
– Då ändrades tonfallet och blev direkt hotfullt. Nu ställdes jag inför diktat och fick order att foga mig i den sovjetiska linjen. Då svarade jag att "det är omöjligt, om DFFF:s förhållande till Sovjet förutsätter en linjeförändring så måste generalsekreteraren bytas ut". Och till slut höjde jag rösten lite provokativt och sade "och en ny generalsekreterare väljs av DFFF:s medlemmar, ingen annan!".
Nu var Ele Alenius relation till Sovjet nere på fryspunkten, men värre skulle komma. Efter Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien i augusti 1968 var Ele Alenius en av de första som skarpt fördömde ockupationen.
– Två månader senare kallades jag upp till Sovjets ambassad. Ambassadör Andrej Kovalev meddelade att han har en hälsning från regeringen i Moskva. Man krävde att jag skulle hålla ett stort tal i vilket jag godkände "de sovjetiska åtgärderna". Ordet ockupation nämndes inte.
– Situationen var svår, för nu var det Sovjets regering som var motpart. Jag funderade snabbt och insåg att ingenting blev bättre av diplomati och skönskrivning så jag sade rent ut "Det talet håller jag inte". Mannen på andra sidan bordet spände ögonen i mig och sade att han "beklagar att jag svarade så, för det innebär att vi måste vidta åtgärder mot er".
Ele Alenius lämnade ambassaden på darriga ben och visste inte hur han skulle tolka hotet.
– Det värsta var att jag inte kunde berätta om det här för någon annan än min fru och några riktigt goda vänner. Jag kunde inte låta det läcka ut att "Alenius nobbar Sovjets regering". Det hade varit förödmjukande för Moskva och vad som då skulle ha hänt vet ingen.
Var du rädd för din fysiska integritet? Tjeckoslovakiens ledare Dubcek hade förts till Moskva i handfängsel två månader tidigare?
– Jag funderade nog på vad hotet kunde innebära. Måste jag frukta för mitt liv, undrade jag, men antog att de inte skulle gå så långt. Men att svårigheter skulle uppstå var jag övertygad om.
Uppstod svårigheter?
– Ja, under hela min tid i partiledningen var relationen till Sovjet på fryspunkten. Och taistoiterna som fungerade som Sovjets språkrör i Finland angrep mig ständigt.
Hur kändes det att som socialist bli en av Sovjets största fiender?
– Det ingick i den sovjetiska ideologin, jag var fel sorts socialist, en revisionist. Och enligt Lenins doktrin var de värsta fienderna andra socialister som inte underordnade sig kommunismen.
En vanlig diktatur
Ele Alenius lämnade dagspolitiken i början av 1980-talet när han utsågs till direktör på Finlands Bank. Han följde med överraskning kommunismens sammanbrott några år senare.
– Jag blev verkligen överraskad när Sovjet kraschade. Jag trodde på Gorbatjov och på att Sovjet skulle kunna förnya sig. I så många år hade man talat om att Sovjet representerar den utvecklade socialismen. Men sedan visade det sig att Sovjet bara varit ett vanligt diktaturland. Man kallade det proletariatets diktatur, men det var som vilken diktatur som helst. Landet styrdes av ett parti och en enda diktator.
När Alenius får frågan varför Ryssland aldrig blev en demokrati efter 1991 sitter han en lång stund tyst och funderar.
– En bidragande orsak till att allting gick snett var att man tog in amerikanska rådgivare som skulle lära ut marknadsekonomi. Demokratins innersta väsen brydde man sig inte om när nationalegendomen delades ut till några få.
– Ryssarna gjorde allt för att lära sig marknadsekonomi, någon diskussion om vad demokrati borde vara fördes aldrig. Demokratins filosofi förblev obekant. När sedan saker inte gick som man hade hoppats tydde man sig till en stark ledare. Också de intellektuella började acceptera att det är en stark ledare som formulerar den gällande filosofin. Demokratin fick aldrig en chans.
Sanktionerna fungerar
Ele Alenius tror inte att nuvarande kris i relationen mellan Ryssland och väst eskalerar till vapenskrammel.
– Lokalt kan krisen ändå bli långvarig. Jag tycker att väst hanterat situationen mycket väl med att vidta ekonomiska sanktioner och inte gå längre. Det har aldrig uppstått risk för väpnad konflikt. Man har tydligen lärt sig någonting av Kubakrisen 1962 då ett kärnvapenkrig var så nära.
Finlands roll?
– Vi är och ska vara med i EU-fronten. Jag har från början varit för ett EU-medlemskap och ser en stor linje i världspolitiken där integrationen fördjupas och större maktblock bildas. EU:s utveckling till en federal stat är en välkommen del av denna stora linje.
– För tillfället är EU en garant för kapitalismen i Europa, men på längre sikt måste strukturer förändras och man måste inse värdet av att välfärdsstaten bevaras. Problemet är att mänskligheten håller på att lämna industrialismen bakom sig och gå över i en vetenskaplig-teknisk fas. Det kräver ett nytänkande, men vi är ännu kvar i det förgångna, i ett industriellt tänkande.
Vad anser du om Sipilä-regeringens program?
– Det är mycket nyliberalt på välfärdssamhällets bekostnad. Till regeringens försvar kan man säga att den vill förnya strukturer, men är ändå kvar i ett förgånget samhällssystem. Mänskligheten borde inse att det nya står för dörren och fundera på hur den nya tidens samhälle ska byggas upp.
Vad anser du om Vänsterförbundet av i dag?
– Jag anslöt mig aldrig till partiet utan tyckte att DFFF borde ha bevarats. Men på veteranriksdagsmännens träffar söker jag mig alltid till Vänsterförbundets grupp. Min dröm är att vänstern enas och Vänsterförbundet och SDP går ihop. Men jag fruktar att min tid hinner rinna ut innan så sker.